Vilka motiv har en forskare och vad är drivkraften bakom en vetenskaplig karriär? Jag har nyligen ställt den här frågan till ett flertal personer och fått nästa lika många olika svar som det har varit personer som jag har frågat. Vanliga orsaker tycks vara nyfikenhet, intresse av att lösa olika problem, tävlingsinstinkt, prestige i form av ära, berömdhet och citeringar. Många anger även viljan att hjälpa mänskligheten eller att lösa miljöproblem som en stark drivkraft.  Det finns alltså en stor variation av olika drivkrafter som får en människa att vilja forska och även att acceptera en mycket hård konkurrens om pengar och andra resurser; en situation som dessutom har rätt stora konsekvenser på ens privatliv t.ex. i form av ekonomisk otrygghet.

Å andra sidan har jag också träffat många forskare och före-detta-forskare i den typiska ”medelåldern” av en forskarkarriär som säger att de inte alls gillar de vassa armbågar som ofta träder fram i den hårda konkurrensen och som tycker att den traditionella ”aggressiva” universitetsmiljön hämmar deras prestationsförmåga. Många anser att de faktiskt presterar bättre i en lugnare och vänligare miljö. De som har lämnat forskningen och hittat jobb utanför universiteten säger ofta att den blodiga konkurrensen var den viktigaste orsaken till varför de har styrt om sin karriär.

Teori och empiri bekräftar att konkurrens ofta sporrar till bättre resultat och större produktion. En miljö som präglas av stark konkurrens gynnar vissa typer av individer som är stresståliga och kanske även behöver den extra adrenalinkick som konkurrens och osäkerhet orsakar för att kunna prestera bra. De som bäst tål den här miljön framstår ofta som ”stjärnor” på den akademiska himmelen. Å andra sidan har det visats att en allt för hög konkurrens motverkar produktion. Men när finns det för mycket konkurrens? Och behövs konkurrens överhuvudtaget till bra resultat?

Jag har fått bekanta mig med en forskningsmiljö där armbågarna saknas nästan helt och där de kännetecknande karaktärsdragen är samarbete och hjälpande. I den här miljön har man enligt chefen mer eller mindre aktivt uteslutit de revirbildande ”alfa-hanarna”, som I det här fallet förstås också kan vara kvinnliga forskare. Man kunde kanske tänka sig att produktiviteten och kvaliteten av arbete i en sådan här miljö inte blir så häva. Men i själva verket är det precis tvärtom. Publikationerna kommer ut i exakt samma, ledande vetenskapsjournaler som publikationer från de mest konkurrenspräglade miljöerna. Dessutom via samarbete blir den sammanlagda produktionen, d.v.s. antalet artiklar, väldigt hög. Det mänskligt kanske bästa resultatet är dessutom att stämningen på hela arbetsplatsen är öppen, välkomnande och inkluderande för alla medverkande från de främsta forskarna till teknisk personal, studerande och tillfälliga gäster.

Det går alltså att skapa hög kvalitet och produktion även i mindre konkurrensbenägna miljöer. De enskilda forskarna drivs av många olika saker som i vilken annan miljö som helst, men kanske viljan att göra nytta för samhället och miljön träder fram oftast bland de viktiga drivkrafterna i stället för den egna prestigen.

Jag har funderat på hur mycket viktiga andliga resurser och t.o.m. ”genier” som går förlorade när vår rådande forskningspolitik och arbetsmiljöerna vid universitet sätter så stor vikt vid konkurrensen och lyfter upp enskilda ”stjärnor” på bekostnad av mindre konkurrensbenägna individer. Det skulle kunna vara ett intressant experiment att skapa stora forskningsmiljöer som skulle vara mindre konkurrerande och fokusera mindre på enskilda toppforskare. Vi skulle säkert förlora några stjärnforskare och deras prestationer. Men hur mycket kunde vi eventuellt vinna i forskningsvolymen och den sammantagna ”gruppintelligensen” av många begåvade individer som idag mer eller mindre aktivt väljer att hoppa av forskningen? För att inte tala om bättre arbetsmiljöer som man kunde skapa. Kanske det här är bara en dagdröm av en obotlig världsförbättrare eller så inte. Exempel som verifierar potentialen existerar ju.