Då man reser utomlands eller googlar i nätet så träffar man allt oftare på akademiska personer som har sina rötter i Finland. Det är naturligt: alltid har forskare varit rörliga för att lära sig någonting nytt, för att presentera sina resultat och för att knyta nya kontakter. Mikael Agricola for till Wittenberg och återvände som reformator, Johan Gadolin for till Uppsala och blev en världsberömd kemist i Åbo, Jöns Jacob Berzelius reste runtomkring i England och kritiserade häftigt den tekniska nivån (!) på brittiska kemilaboratorier. Alla dessa personer återvände. Många vetenskapsidkare som nuförtiden flyttar till en annan miljö återvänder aldrig. Det kallas hjärnflykt (eng. brain drain).

En massiv hjärnflykt från Europa till USA skedde under 1930- och 1940-talet. Den hade en speciell orsak: forskare emigrerade, eftersom de inte kunde acceptera det fascistiska och rasistiska styre, som härskade i många europeiska länder som Tyskland, Italien, Spanien, Portugal och Ungern. En del av dem flydde för livet p.g.a. sitt etniska ursprung och eller politiska övertygelse. Listan är lång: Albert Einstein, Lise Meitner, Enrico Fermi, Edward Teller, Lars Onsager; många Nobelpristagare fanns bland dem.

Emigrationen bland dem som har en högre högskoleexamen i Finland har på några år ökat med en tredjedel. Hjärnflykten av forskare har ökat i motsvarande grad. Accelerationen har varit snabb: enligt Statistikcentralen lämnade 2 223 personer med en högre högskoleexamen Finland under året 2015.  Vem emigrerar? Statistiken visar att främst humanister, biovetare, medicinare och naturvetare flyttar, hela forskargrupper flyttar, om professorn får ett attraktivt erbjudande utomlands. Jaakko Hämeen-Anttila, Finlands ledande expert på islam flyttade till Edinburgh, Jukka Corander, professor i statistik vid Åbo Akademi och Helsingfors universitet, flyttade till Oslo. Dessa är endast två exempel; listan är lång.

Många av dagens vetenskapliga utvandrare återvänder aldrig, vilket är en stor förlust för Finland. Konkurrentländerna kan erbjuda minst lika goda eller bättre arbetsmiljöer än vi – och nu talar jag inte främst om lönen utan arbetsbetingelserna: laboratorier, apparatur, tekniskt stöd. Många lekmän tror att goda forskningsinfrastrukturer endast existerar i länder som USA, Kanada, Tyskland, Benelux, Sverige, Danmark, Norge, men det stämmer inte längre. Jag kan ta ett exempel från mitt område, katalys och kemisk reaktionsteknik: några av Europas bäst utrustade laboratorier finns i Spanien, Portugal och Irland. De har doktorander, postdocforskare och professorer som härstammar inte bara från hemlandet utan från stora vetenskapsländer som Tyskland eller Nederländerna. Blomstrande centra som är på världstoppen finns i dag i Tallinn, Tartu, Riga, Prag, Rostock, Dresden, d.v.s. på orter som tidigare låg bakom järnridån. Moderniseringen har skett snabbt och ambitionsnivån är hög. Världen ändras och det inser inte alla i Finland.

Regeringen borde snabbt vidta åtgärder för att vända på den negativa trenden som vi har i forskningsfinansieringen och forskarmobiliteten. Anslagen till Finlands Akademi måste höjas för att garantera den fria forskningens framtid och höga internationella nivå i vårt land. Det låter som kliché, men utan kvalificerad grundforskning tappar vi terräng också på den tillämpande sidan, på många branscher av teknologier.

Trots att man talar om teamwork i forskargrupper är ändå ledaren en avgörande person och bättre forskningsledare kan vi alltid få, med rätt politik. Finland hade tidigare ett gemensamt Finlands Akademi – TEKES -program, FIDIPRO, vars främsta mål var att hämta synnerligen meriterade professorer med ett finländskt ursprung tillbaka till vårt land, för att forska och undervisa och leda under en viss tid. Programmet var synnerligen lyckat, t.ex. till Åbo Akademi kom Kalle Levon, topprofessor och materialvetare från New York. Vad gjorde den nuvarande regeringen efter att ha övertagit makten? Den lade ned hela FIDIPRO-programmet med en praktiskt taget omedelbar verkan. Ett dummare beslut – förlåt mig – kan man inte fatta. Det var ett framgångsrikt program med enkel administration, det var en säker investering, eftersom man kände till personer som valdes, man kände till inte enbart deras vetenskapliga utan också sociala kompetens, vilket är viktigt om man ska delta i arbetet av en spetsgrupp.

Regeringen borde kraftigt befrämja det internationella forskningssamarbetet mellan Finland och ledande vetenskapsländer, t.ex. EU-länder  – speciellt Frankrike, Tyskland och Benelux – och Kanada. (Läsaren förstår varför jag utelämnar USA just vid detta historiska ögonblick!). Som liten nation måste vi våga vara en aning själviska; det räcker inte till att Finlands Akademi har bilaterala projekt med utvecklande länder i Asien och Latinamerika, utan vi måste ta nya initiativ med högtutvecklade vetenskapsländer.  Vi måste aktivt eftersträva dubbelexamina med toppuniversitet i Europa, vi måste öka volymen på Erasmus-studentutbytet, vi måste kompensera hjärnflykten med hjärnimport från andra länder, precis som Finland under gamla tider kompenserade utvandringen till Sverige, Amerika och Australien med en hög nativitet. (Jag tror inte längre på en hög nativitet i Finland som botemedel).

Den store finske statsmannen och socialdemokraten Kalevi Sorsa, mångfaldig stats- och utrikesminister, reste en gång till Sverige för att träffa finländska invandrare. Innehållet i hans budskap var – fritt citerat: ni har lyckats komma hit och skapa ett hyggligt liv här, då är det bäst att stanna här. Det var inte det budskap som åhörarna ville höra; det ska inte heller vara det budskap vi medlar till dagens vetenskapliga emigranter från Finland.

Hjärnflykten kan inte hindras genom att bygga murar utan genom att öppna dörrar och slå sönder väggar. Inte Fexit, utan Finlet, fix it, the government!

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och har arbetat som akademiprofessor (2009-2013)

Källa: Petri Koikkalainen, ordförande för Forskarförbundet,  en intervju till Yle Radio Suomi, Ajantasa (2017)