Informationsvetenskap är ett relativt litet vetenskapsområde men har trots det ett väldigt stort inflytande på hur all vetenskap mäts och utvärderas. Mycket tack vare en av de stora vetenskapsmännen från området, Eugene Garfield (1925-2017), som nyligen gick bort i en ålder av 91 år. Han var en pionjär och visionär och står för en av de största innovationerna inom informationsvetenskapen då han skapade den vetenskapliga citeringsdatabasen, Science Citation Index (SCI) redan 1964, den som vi idag känner som Web of Science (WoS). Idag har databasen fått sällskap av t.ex. Scopus och Google Scholar men fortfarande är det i WoS som de flesta bibliometriska analyserna görs.
Garfield hade ett stort intresse för hur forskning kommuniceras och speciellt hur man genom citeringsanalys kan följa vetenskapens utveckling och historia. Drivkraften i hans arbete var också att utvinna information från en allt snabbare växande mängd bibliografisk data och att genom citeringsanalys hitta mönster i samarbete mellan forskare och discipliner. Han såg ytterligare potential i citeringsanalys då han framförde idén om Journal Impact Factor (JIF) som idag används till mycket mera än att endast utvärdera tidskrifters genomslagskraft.
Garfield själv lär alltid var lite ambivalent till användandet av citeringsanalys och -index för att mäta forskning i syfte att fördela resurser. Hans syfte var att skapa förståelse för vetenskaplig kommunikation, men hans innovationer har fått ett synnerligen stort inflytande på forskningspolitik och man använder de bibliometriska metoderna för att rangordna, jämföra och fatta beslut om resurser.
Mätmetoderna har många förtjänster, men kan också missbrukas och för dem som inte är insatta i hur bibliometrin fungerar kan man skapa mycket vilseledande information som används som grund för väldigt långtgående högskolepolitiska beslut. För det första har citeringsdatabaserna en begränsad täckning och inte närapå alla discipliner finns representerade på ett heltäckande plan. Dessutom har vetenskapsområden olika publiceringstraditioner och kan därför inte jämföras med varandra. Man har olika mål med forskningen och därför varierande publiceringsstrategi. Ämnesområden är också väldigt olika stora och mindre ämnen kommer aldrig upp till höga citeringsvolymer trots att forskningen inom området kan vara av hur hög kvalitet som helst.
Vidare ska man komma ihåg att tidskrifternas impact factor ska användas till att mäta prestige och genomslagskraft, det är ett verktyg för biblioteken i samband med förvärv av tidskrifter och det kan fungera som jämförelsetal mellan tidskrifter inom ett område. Men lika ofta används JIF till att jämföra tidskrifter från olika vetenskapsområden, utvärdera enskilda artiklar, eller som ett kriterium för forskare om var de ska publicera. I dessa fall används JIF i fel syfte eller på fel sätt.
Citeringsanalys baseras på antagandet att citeringarna är positiva, dvs. att ett arbete citeras på grund av sin kvalitet och betydelse. Citeringar kan dock också användas för att ge exempel på dålig forskning. Citeringarnas betydelse i en artikel har också väldigt stora skillnader, är det en referens som används i introduktionen eller är det en referens som bidrar till studien på ett väsentligare sätt. Allt detta gör att citeringsanalys inte närapå berättar hela sanningen om vetenskapens genomslagskraft och betydelse. För en balanserad syn på bibliometriska mätmetoder läs gärna Bibliometrics: The Leiden Manifesto for research metrics i Nature
Inom informationsvetenskapen har vi således ett viktigt arv att förvalta, att vidare utveckla Eugene Garfields bibliometriska metoder och anpassa dem till dagens vetenskapliga kommunikation som pågår i väldigt många olika kanaler och fora. Vi behöver andra metoder än citeringsanalys och t.ex utvecklar man inom informationsvetenskapen altmetriska metoder som strävar till att mäta forskningens genomslagskraft i sociala medier. I vårt arv ingår också att medvetandegöra metodens faror ifall man inte förstår vad det är man mäter! Det gäller att komma ihåg vad Eugene Garfield ville med sin innovation, att förstå hur forskning kommuniceras och hur ämnen och vetenskapsområden utvecklas i syfte att skapa en helhetsbild av vårt vetenskapliga samfund.
”Not everything that can be counted counts, and not everything that counts can be counted” (William Bruce Cameron)