Mitt ämne, informationsvetenskap, är en mästare på tvärvetenskaplighet. Men det ska sägas att det inte alltid är så lätt.

Att studera informationsbeteende utan kontext är svårt. För att inte säga omöjligt. Och då man lägger in det i någon form av kontext behöver vi någon som förstår sig på den. Om vi t.ex. studerar informationsbeteende bland äldre för att bättre förstå deras behov av hälsoinformation för att kunna utveckla e-hälsotjänster, är det bra att samarbeta med forskare från hälsovetenskaper och någon som förstår sig på IT. Eller då vi studerar skolbarns informationssökning är det väsentligt att samarbeta med pedagoger. Och vi behöver datavetare då vi utreder fenomenet big data och bibliotekens roll. Eller som i vårt senaste projekt om informationskompetens på den digitala arbetsplatsen samarbetar forskare från informationsvetenskap, informationssystem, nationalekonomi och marknadsföring för att få så mångsidig förståelse som möjligt om digitala processer, informationsbeteende och välmående.

Det blir bra diskussioner när fyra olika vetenskapstraditioner tar sig an uppgiften att reda ut ett begrepp som informationskompetens. Till att börja med är vi alla ganska så säkra på vad vi menar med begreppet. Visst, det handlar om att kunna söka och utvärdera information så att man effektivt kan använda den för sina ändamål. Det handlar om färdigheter i att hantera IT och media. Det är förmåga att vara kritisk. Vi har snart fyllt whiteboarden med både aktiviteter, färdigheter, förmågor, dimensioner och perspektiv. När vi sen ännu tar med organisationsnivån, dvs arbetsplatsen, är förvirringen total. Och vi inser att det är onödigt att ens inleda diskussionen om hur vi ska mäta allt detta eftersom vi också där har väldigt olika traditioner, mätare och praxis.

Men trots att det emellanåt känns nästan omöjligt att komma vidare på grund av våra olika sätt att hantera en forskningsfråga är det ändå det gemensamma engagemanget som får en att vilja hitta lösningar och man blir bra på att kompromissa på ett konstruktivt sätt. Man blir tvungen att sätta sig in i problemet från andra perspektiv än det som är givet från ens egen horisont. Och konstigt nog driver detta arbetet framåt.

Nyss hemkommen från Bryssel från en konsortieträff för att planera en H2020-ansökan, får mig att reflektera detta med tvärvetenskaplighet ytterligare. Det blir snäppet mer utmanande på EU-nivå då man också måste ta kulturella olikheter i beaktande. Fem partners, som representerar olika vetenskapsområden, universitet, icke akademiska organisationer och europeiska länder måste hitta gränsöverskridande sätt att lägga ihop ett projekt, i detta fall kring ungdomars engagemang för samhälleliga frågor och beslutsfattning. Vår bakgrund är på många plan mycket olika. Vår förståelse för problematiken, våra nationella kulturer, våra språk, våra vetenskapsområden – allt talar för att det blir väldigt utmanande att skapa en gemensam plattform för projektet. Men det fantastiska är att se att då ämnet känns angeläget är alla intresserade av att hitta möjligheter hellre än att låta det svåra få en för stor roll.

Att få arbeta med människor från olika miljöer, discipliner och kulturer ger perspektiv. Det finns alltid andra infallsvinklar än de man själv tycker är de naturligaste. Och detta är den bästa läroprocessen. Man lär sig allra mest om sitt eget ämne då det läggs i ett större, annorlunda sammanhang. Och denna sanning gäller nog för det mesta i livet, inte bara inom forskning. Med öppet sinne och vilja att förstå varandras olikheter har vi alla bättre förutsättningar att leva i en bättre värld.

Julefrid!

Bryssel 8 december 2016