Denna vecka är temat för blogginlägget inspiration. För att vara lite mer specifik tänkte jag ta upp en viss typ av inspirationskälla. Dessutom vill jag dela med mig av en liten insikt, kanske man även kunde kalla det en strategi. När jag sitter vid min dator i Helsingfors eller i Åbo så kan det hända att jag glömmer hur intressant och spännande mitt ämne är. Någon gång kanske jag ifrågasätter varför jag skriver om just det här ämnet och ifall jag borde ha valt en annan synvinkel för att mina resultat bättre skulle nå ut till andra forskare och till kliniker. Hur vet jag att det jag skriver kommer att bidra med något?
Förra veckan fick jag däremot uppleva en av de där stunderna då jag småskrattar åt att jag tvivlat på mina val och tycker att det är mer än självklart att just min synvinkel är ny och väsentligt. Den här injektionen av mening blandat med en gnutta eufori fick jag av ett doktorandseminarium. En av mina doktorandkolleger vid Åbo Akademi, som just nu bor i Stockholm, tog initiativet till en gränsöverskridande doktorandträff för oss som forskar inom röst. Gränsöverskridningen innefattade denna gång Sverige och Finland. Träffen ägde rum vid Karolinska Institutet i Solna och förutom Åbo Akademi och Karolinska Institutet var också Lunds Universitet representerat. Vi hade planerat ett informellt tillfälle där alla fem deltagare skulle få 30 minuter på sig att presentera sin forskning. Jag fick ta del av Parkinsonforskning, resonansrörsforskning, forskning kring arbetsrelaterade röstproblem och kring röstvila efter röstkirurgi. Det var härligt att märka vilka frågor som väcktes när vi lyssnade på varandra, hur vi och åtminstone jag väcktes till liv trots att det var sent på fredag eftermiddag. Jag kanske kan tillägga att vi överskred den planerade tidtabellen med 2 ½ timme. Förutom våra forskningsprojekt och preliminära reslutat hann vi också diskutera livet som doktorand, drömmar och möjligheter och skrattade åt fallgropar vi alla föll i med jämna mellanrum. I det där lilla seminarierummet i biblioteket kände jag att allt var möjligt. Jag kände att de här fem personerna som representerade en liten liten del av röstforskarna i världen, var intresserade av vad jag höll på med och att både de och jag inväntade mina resultat och slutsatser. Jag kom ihåg att jag haft den där känslan vid många nationella och internationella konferenser och tidigare forskningsseminarier, men att känslan avtagit småningom då jag återvänt till vardagen, utmaningarna och fallgroparna.
När jag kom hem till Finland igen bestämde jag mig för att utöka mitt kollegium så att det förutom Åbo Akademi även innefattar röstforskare utanför Arkens och Finlands gränser. Jag insåg att jag inte vill vänta på nästa konferens eller på nästa doktorandträff för att få påminnelsen om att andra brinner för samma saker som jag. Jag insåg att mina kolleger och den inspiration de för med sig ju finns där hela tiden – på distans. Dessutom kan jag ju konstatera att det verkligen var på tiden att jag insåg det här.
Doktoranderna som deltog var Greta Wistbacka, Annika Szabo Portela, Joakim Gustafsson och Susanna Whitling
