Till Cambridge, Oxford, Paris, Heidelberg, Stanford, Berkeley, MIT… Så drömmer många forskare; ut i den stora världen, till toppuniversitet för att kunna samarbeta med världens bästa forskargrupper vid världens bästa universitet. Studenter kommer till mig och frågar, om jag kunde skriva rekommendationsbrev då de åker utomlands som utbyteslelever. Ibland kan resan bli en besvikelse; en teknolog kom en gång till mig och berättade att han var mycket missnöjd med sin vistelse vid Stuttgart Universität, Institut für Verfahrenstechnik. Varför, undrade jag, det är ju ett toppställe på vårt område. Professorn bara skrev formler på tavlan utan att knyta dem till verkligheten, berättade studenten; man lärde sig inte riktigt någonting, avslutade han lakoniskt. Toppforskning garanterar inte automatiskt toppundervisning. Då det gäller forskning, så är många av våra doktorander rätt så krävande: apparatur ska finnas tillgänglig, den ska fungera och laboratorieingenjören eller teknikern ska fixa det. Annat är det utomlands. En av mina kolleger åkte till University of Delaware inom ramen för Fullbright-programmet. Några månader gick till att reparera en gammal gaskromatograf. Professorn brydde sig inte om; han fokuserade på allmän PR-jargong om hur viktig katalys är som vetenskapsgren. Slutligen började instrumentet fungera och min kollega fick resultat till stånd. Från USA hämtade hon en splitterny bil till Finland.

Oftast är erfarenheterna av en utlandsvistelse dock mycket positiva. Man träffar nya människor, knyter nya kontakter, gör framgångsrika experiment. Framför allt, man får nya idéer genom att byta miljön. Det är som en uppfriskande dusch att lämna alla kverulanter här hemma och starta – åtminstone skenbart – från ett rent bord. Vetenskapsidkare har alltid varit internationella. Mikael Agricola studerade i Wittenberg, en finländare var uppenbarligen för länge sedan en tid rektor för Paris universitet, det legendariska Sorbonne. Den store finske barnläkaren, arkiater Arvo Ylppö forskade i början av 1900-talet vid Kaiser Wilhelminstitutet i Berlin, där även Urho Kekkonen vistades för att färdigställa sin doktorsavhandling i juridik. Fördomsfria var dessa tidiga internationalister, långt innan Erasmus och andra utbytesprogram kom i gång. Under efterkrigsåren spelade Finlands goda relationer till USA och Fullbright-program en avgörande roll för den vetenskapliga utvecklingen av vårt land. Min lärare och mentor, professor Leif Hummelstedt åkte med båt till USA på 1950-talet för att doktorera vid världens bästa universitet i kemiteknik, Massachusetts Institute of Technology (MIT). I samma båt åkte Pekka Linko och Eero Suoninen; också de skulle doktorera vid MIT. Pekka Linko blev senare professor i bioteknik vid Tekniska högskolan och Eero Suoninen blev professor i materialfysik vid Åbo Universitet. De kom som friska fläktar tillbaka till Finland ; förnyade undervisningen och lyfte vetenskapen på en hög internationell nivå; Hummelstedt i kemisk reaktionsteknik, Linko i bioteknik och Suoninen i ytfysik. Dessutom blev de personliga vänner, förstås.

Vårt land har tagit enorma kliv framåt på forskningens gränslösa fält. Vi har blivit ett attraktivt land som lockar massor av utländska forskare till de bästa grupperna i Åbo, Helsingfors, Uleåborg, Jyväskylä,… Vi ska vara stolta över detta och accelerera denna utveckling. Min vision är att vi kan bli framtidens Schweiz i detta avseende: en stor del av forskare och professorer vid toppuniversitet som ETH (Zürich) och EPFL (Lausanne) kommer från utlandet. Det är en av hemligheterna bakom Schweiz’ enorma succé i vetenskapsvärlden.

Finlandska beslutsfattare borde göra en storsatsning för att internationalisera forskningsklimatet i vårt land. Tyvärr har trenden varit den motsatta under SSS-regeringens tid. Regeringen har kastat en våt och smutsig trasa mot ansiktet. Jag talar inte enbart om de välkända nedskärningarna på universitetssektorn, utan om den ’sannfinnländska’ tendensen i forskningspolitiken. FIDIPRO-professurer som användes för att locka framstående finländska och utländska forskare, vilka arbetar vid utländska toppuniversitet tillbaka för en tid till Finland, har i praktiken nedlagts: Tekes har för sin del slopat programmet och Finlands Akademi har varit tvungen att frysa ned programmet. Inga nya ansökningar kan lämnas in. Det är regeringens uttryckliga vilja. Ett nytt förslag till anslagsfördelningen till universiteten har utarbetats. Om det förverkligas, så kommer praktiskt taget alla bonus för internationaliseringen att försvinna; t.ex. extra anslag som man nu får för utländska doktorer. Regeringen pressade i riksdagen genom en lag som tvingar oss att ta höga terminsavgifter av magisterstuderande som kommer från utlandet och studerar hos oss på engelska. Regeringen kallar detta utbildningsexport (koulutusvienti). Give me a break, ropar jag. Pga denna misslyckade lag kommer en stor del av de internationella magisterprogrammen i hela landet att hamna i kris. Det återstår att se, huruvida vi kan kompensera bortfallet av studenter från tredje världen med studenter från EU-EES-området. Den rasistiska och xenofoba flygeln i det semi-fascistiska regeringspartiet har nått sitt mål. Nyligen skrev undervisningsminister Grahn-Laasonen ett ’herdebrev’ till universitetsrektorer: vi ska bli effektivare!

Åbo Akademi har varit en av pionjärerna i Finland vad internationaliseringen beträffar. Norden är en naturlig riktning för oss, likaså EU-området. Akademin borde ha som strategisk målsättning att bli Finlands mest internationella universitet. Det är synnerligen viktigt för oss: för forskningens internationella konkurrenskraft, för utveckling av undervisningen och för studenternas livserfarenhet. Igelkottspolitik ska inte vara vår politik, utan öppna dörrars politik; Åbo Akademi är Finlands fönster till den fria världen, till länder som respekterar vetenskapens frihet.

Nästa vecka kommer en gäststudent från Padova, Italien, följande vecka en student från Darmstadt, Tyskland och den 20 april en ny doktorand från Caracas, Venezuela till min grupp. Professorn tackar ofta doktoranden, men känslan är fantastisk då en färdig doktor tackar handledaren. Tapio, det här är ett fint ställe att göra forskning, sade en nybliven tysk doktor från min grupp, då hon återvände till sitt hemland. Sällan har jag blivit så glad. Hon var Sabrina Schmidt, som fick av Finska Kemistsamfundet priset för bästa doktorsavhandlingen på kemins och kemiska teknologins område i Finland. Auf Wiedersehen!

Universitet i Florida, Gainsville, mars 2016

Tapio Salmi

PS Jag höll ett föredrag vid konferensen Organic Reactions in Catalysis, Miami samt besökte universitetet i Gainsville för att diskutera potentiellt samarbete och forskarutbyte. Jag tackar J.-P. Mikkola, Pasi Tolvanen och Eero Salminen för trevligt resesällskap. Det sociala programmet slutade på en bar i Lake Worth. Plötsligt kom polis- och brandbilar med skrikande alarmsignaler: en man bakom hörnet hade vägrat att ge pengar åt en rånare, som sköt ett skott i mannens mage. Ambulansen förde offret till sjukhus och polisen spärrade området. Det blev dags att gå till hotellet och lägga sig. Florida har många ansikten.