Min postdoktorala vistelse i Chicago börjar närma sig sitt slut och det är snart dags att packa mina resväskor för hemresan till Åbo. Utlandsvistelser är alltid nyttiga upplevelser eftersom de möjliggör en personlig evaluering av det som man tidigare gjort och lärt sig, var man står för tillfället och vilka olika vägar man kan välja emellan när man går framåt.
Jag brukar jämföra längre utlandsvistelser med en spegel. I det här fallet består spegeln av ens omgivning och de människor som man kommunicerar eller samverkar med, antingen hemma eller på jobbet. Det dagliga samspelet med vår omgivning definierar den bild som vi har av oss själva, vilket i sin tur kan begränsa det som vi vill och vågar göra. När man bor och arbetar i sitt hemland under en längre tid så målar man så småningom upp en viss bild av vem man själv är som person, var man befinner sig på arbetsmarknaden, vad man har för specifika kunskaper i förhållande till kollegerna, hurdant värde man har i andras ögon och också hur man tror man kan utveckla sig själv i framtiden.
När man flyttar utomlands så tar man den här bilden med sig, men eftersom bakgrunden på bilden ändras så börjar man snart inse att spegelns yta börjar tappa sin glans. Man börjar tappa små bitar av det som man trodde var det mest värdefulla i ens identitet och man måste ofta utmana det som man tidigare tyckte var sant. Ibland så blir det så att utlandsvistelsen slår sönder hela spegeln varefter man behöver börja bygga ihop hela bilden på nytt, en bit åt gången. Om man flyttar till ett land med främmande kultur upplever man förr eller senare en kulturchock. Storleken av kulturchocken beror helt på ens personliga situation och personlighet och de egentliga kulturskillnaderna mellan hemlandet och det land man tillfälligt befinner sig i. Ju flera skillnader i de arbetsuppgifter som man sköter utomlands och de tidigare uppgifterna som man har jobbat med, desto djupare och längre blir den personliga adapteringsprocessen. När man är färdig med den så kan man igen se en tydligare bild av sig själv, som den person som man har vuxit till i processen men den här gången mot den nya bakgrunden. Hur svår den här processen än kan verka så är den, hur som helst, nästan alltid värd smärtorna och leder till signifikanta förbättringar i till exempel arbetseffektiviteten och kreativiteten. Jag antog själv mycket annorlunda uppgifter under den här postdoc-perioden, jämfört med det som jag hade tidigare gjort, vilket tvingade mig att på ett positivt sätt att re-evaluera mina professionella kunskaper och framtidsmål och samtidigt gav det mig nya perspektiv för forskningsarbetet och innovationsrelaterat arbete i allmänhet.
På besok i Silicon Valley, "Kiseldalen", i Kalifornien.
Jag har ofta blivit frågad vad jag har tyckt har varit det bästa med det gånga halvåret i USA. Mitt svar instämmer helt med det som mina kolleger och studiekompisar har svarat när jag har frågat dem samma fråga, det vill säga: människorna. Nuförtiden kan man nå all information som man kan tänka sig via internet och universitet kan inte längre endast konkurrera på basen av kursinnehåll, infrastruktur eller andra fysiska detaljer. Det är utan tvivel människorna, både studerandena, professorerna, och de specialister som jag har fått jobba med, som har blåst liv i lågan under de livliga diskussionerna som jag har upplevt antingen på kurserna på Kellogg eller under de samprojekt som jag har varit med om på Kellogg och INVO. Jag tror att den här resan har ökat, inte bara min kännedom om de teoretiska principerna som behandlandes på kurserna (som jag beskrev i mitt tidigare inlägg), utan också min kunskap att tänka kritiskt, evaluera och förbättra min egen motivation och mina sätt att agera samt att fatta beslut som leder till systematisk och konkret värdeökning i de produkter eller processer som jag arbetar med.
Det som jag tycker är det viktigaste som jag vill ta hem härifrån och berätta om till mitt professionella nätverk, är viljan och konsten att hjälpa andra i sina försök att gå framåt i sina karriärer eller i sina arbetsprojekt. Det kan låta som en kliché men jag tror att det här är nyckeln till en sådan hållbar innovationsutveckling som vi måste börja bygga i framtiden vid alla arbetsnivåer i forskningsarbetet vid universitet. Det är klart att saker och ting inte fungerar på samma sätt i Finland som i USA, men det finns vissa nyttiga koncept och verktyg som jag vill börja använda. Till exempel så kallade ”elevator pitches” som är enkla men högst effektiva värdeskapningsverktyg som man kontinuerligt kan tillämpa för att maximera produktiviteten hos olika produkt- eller processutvecklingsprojekt. Ett annat exempel som används av många här är möten som man ordnar via sitt kontaktnätverk, inte för att be om en arbetsplats eller någon annan tjänst, utan bara för att få information angående ett visst tema eller industri som man är intresserad av. Det har varit hjärtevärmande hur många personliga råd och referenser som jag har fått via människor som jag har träffat på det här sättet, och de här mötena har faktiskt lett till konkreta förbättringar av de arbets- eller karriärrelaterade frågor som jag har behövt hjälp med. Det här är någonting som jag definitivt vill berätta mera om i Finland och ta fram på den businesskursen som jag kommer att ordna på hösten.
Med det här vill jag säga adjö från USA. Nästa gång jag uppdaterar bloggen kommer jag redan att vara tillbaka i Åbo. Trevlig sommar åt alla och kontakta mig gärna om ni vill veta mera om mina erfarenheter i Chicago eller om ni annars bara vill diskutera innovations- eller forskningsrelaterade frågor!