Har ni noterat månadens politiska tal? Nej, det levererades varken under den finländska kommunalvalskampanjen eller i samband med det gigantiska amerikanska presidentspektaklet. I det senare fallet är professionaliteten i och för sig påfallande och många välkomponerade tal presenteras. Men frågan är om det hela inte är lite för slipat och tillrättalagt för att kännas äkta.

I fallet Finland är situationen en annan. Här tycks det snare som om våra politiker aldrig riktigt lär sig av sina misstag. Någon tradition av stora politiska tal finns mig veterligen inte och nivån på debatten är många gånger bedrövligt låg. Om politik skall engagera måste det handla om något annat än abstrakta förvaltningsmodeller med besvärliga förkortningar. Politikernas uppgift är att tänka övergripande men föra ut sitt budskap på ett sätt som berör och intresserar, gärna presenterat i människonära termer. När man inte lyckas väljer folk att lägga sin tid på saker som känns viktigare.

I samma veva som finländska politiker återigen gick bet på denna pedagogiskt krävande uppgift tog istället Australiens premiärminister Julia Gillard hem full pott. Gillard som är Australiens första kvinna på posten har beskrivits som en ganska färglös kompromisskandidat. Fram till nyligen vill säga. För genom ett 15 minuter långt brandtal i parlamentet har hon lyckats åstadkomma en radikal vändning i sitt svaga opinionsläge och göra ett ordentligt avtryck på världskartan. Talet finns att beskådas på Youtube och har under den senaste dryga månaden visats över 2 miljoner gånger.

Ironiskt nog var upprinnelsen till talet en SMS-skandal i parlamentet där en högt uppsatt politiker (manlig sådan) hade skickat sexistiska SMS. Ledaren för oppositionspartiet Tony Abbott var naturligtvis inte sen med att uttrycka sin upprördhet och kräva åtgärder från regeringens sida. Låter det hela möjligtvis bekant?

Istället för att gå i försvarsposition valde Gillard att ta tillfället i akt och få utlopp för flera års uppdämd frustration över oppositionsledarens eget beteende och uttalanden som hon i sitt tal beskrev som sexistiska och allmänt kvinnofientliga. Och hon gjorde det inte genom att diskutera i abstrakta termer, utan lyckades med konststycket att via konkreta exempel på uttalanden demonstrera en kvinnobild som inte hör hemma i ett modernt samhälle. Citat av typen ”tänk om kvinnor helt enkelt är mindre lämpade för ledande positioner än män” är förövrigt en riktig klassiker på området.

Sorgligt nog blir man inte speciellt överraskad. För säg den kvinna som satsar på en karriär i en mansdominerad bransch som inte har hört samma gamla visa. Till mina personliga favoriter hör ”kvinnor skall inte syssla med vetenskap eftersom de inte kan tänka systematiskt”, men fler lyskraftiga exempel kan plockas fram vid behov. Kommentarer av den här typen bemöts vanligtvis bäst genom en gäspning, ignorering eller möjligtvis ett rått skämt. För det säger ju mer om personen som yttrar dem än något annat.

Vad Julia Gillard demonstrerar med sitt tal är att politiken mycket väl kan engagera och intressera – 2 miljoner visningar talar sitt tydliga språk. Men det kräver skicklighet, engagemang och pedagogik. Det senare har gång på gång visat sig vara bristvara i finländsk politik. Samtidigt är det lätt att instämma i de ord som Gillard väljer att avsluta sitt tal med. ”Vi förtjänar bättre”. Det gäller faktiskt på flera plan.