Det går ett spöke genom Europa. Det är populismens spöke, och det har av allt att döma lyckats skrämma upp EU-eliten rejält inför vårens Europaval. Så vad är det då som gör den europeiska populismen anno 2014 så skrämmande?

Det går i och för sig inte att förneka att dagens europeiska populism, vars förtecken så gott som utan undantag är nationalistiska, innehåller många tvivelaktiga eller direkt motbjudande drag. Det är nämligen inte bara EU som befinner sig i populisternas skottlinje, utan även invandrare, sexuella minoriteter och andra grupper som av en eller annan anledning inte anses passa in i den nationalistiskt-populistiska idealbilden av en etniskt, religiöst och kulturellt enhetlig nationalstat. Att den här idealbilden aldrig har haft någon motsvarighet i verkligheten tycks störa de nationalistiska populisterna lika litet som den omisskänliga stank av fascism som omger själva idén om en ren, stark och enhetlig nation där det inte finns något utrymme för dem som på ett eller annat sätt är ”annorlunda”.

Det skulle ändå vara ett misstag att avfärda den nationalistiska populismen som en motbjudande kvarleva från Europas brunsvarta förflutna, och dess anhängare som en samling knäppgökar och förlorare som bara inte har fattat hur absolut fantastiskt EU egentligen är. Populistpartiernas frammarsch skulle nämligen inte ha varit möjlig utan ett utbrett – och i sig fullt legitimt – missnöje bland EU-ländernas medborgare. Ett missnöje med ett Europa där en handfull storbankers intressen väger tyngre än tiotals miljoner medborgares välfärd. Ett Europa där den tidigare medelklassen (som fallet är framför allt i Grekland) tvingas leta efter mat i soptunnorna. Ett Europa där kommissionens självgoda och maktfullkomliga teknokrater, med en likgiltighet inför den tilltagande sociala misären som skulle ha fått Marie ”varför äter de inte bakelser” Antoinette att framstå som en 1700-talets Rosa Luxemburg, grötmyndigt förkunnar att vi fortfarande lever i den bästa av alla världar.

Listan kunde utan svårighet göras ännu längre, men ovannämnda exempel torde räcka för att hamra in själva poängen: Det råder sannerligen ingen brist på orsaker till folkligt missnöje i dagens Europa. Däremot råder det en skriande brist på alternativa lösningar till de problem som förorsakat, och fortsätter att förorsaka, detta missnöje. De etablerade, icke-populistiska partierna har antingen accepterat den omänskliga och brutala ekonomiska politik som dominerat EU i snart fem års tid, eller åtminstone misslyckats med att formulera trovärdiga alternativ till den. Därmed har de lämnat fältet fritt för de nationalistiska populisterna som, trots avsaknaden av konkreta politiska helhetsprogram, åtminstone har lyckats profilera sig som ett alternativ till de etablerade partierna. Att den växande skaran av desillusionerade européer inte alltid noterar, eller bryr sig om, den nationalistiska populismens mörkare undertoner är med tanke på omständigheterna kanske inte mer än mänskligt.

Eller, som en äldre grekisk man uttryckte saken i en TV-dokumentär om misären i Grekland: ”Den Gyllene Gryningens soppkök är det enda stället där jag får någon mat nuförtiden, så om det gör mig till fascist att jag äter deras soppa är jag väl fascist då”.

Det enda sättet att mota den onda, nationalistiska och i grund och botten fascistoida populismen i grind är alltså att åtgärda de ekonomiska och sociala problem som har fått allt fler européer att betrakta EU som ett problem snarare än en lösning. Och för det behöver den europeiska politiken en rejäl dos av god populism.

Jodå, ni läste alldeles rätt. För det finns faktiskt något sådant som god populism, åtminstone om vi utgår från Oxford Dictionnaries definition av en populist som ”en medlem eller anhängare av ett politiskt parti som strävar till att representera vanligt folks intressen”. Den goda populismen är inte heller något teoretiskt begrepp utan förankring i verkligheten; världshistoriens första kända populister, bröderna Tiberius och Gaius Gracchus, var nämligen i allra högsta grad goda populister.

Bröderna Gracchus var tribuner i den romerska republiken under det andra århundradet före vår tideräknings början. Som representanter för populares, det parti i senaten som representerade ”vanligt folk”, hamnade de snabbt på kollisionskurs med de senatorer som representerade den konservativa aristokratiska eliten. Bröderna var bland annat populistiska nog att föreslå en jordreform som skulle ha fördelat odlingsjorden jämnare mellan Roms medborgare, ett förslag som (om ni ursäktar ordleken) inte föll i god jord hos de aristokratiska storgodsägarna i senaten. Den yngre av bröderna, Gaius, ville dessutom lindra den börda värnplikten innebar för de fattigaste medborgarna genom att låta staten (i stället för de värnpliktiga själva) bekosta vapen och annan personlig utrustning.

Som så många andra goda populister efter dem fick bröderna Gracchus lära sig den hårda vägen att man inte utmanar den styrande eliten ostraffat: Tiberius slogs ihjäl under ett slagsmål i senaten, medan Gaius valde att begå självmord hellre än att låta sig lynchas av en mobb som organiserats och uppviglats av de aristokratiska senatorerna. Vilket på ett tragiskt sätt bekräftar att det, då som nu, är den goda populismen som eliten fruktar allra mest …