Träffade en tidigare kollega på studentcaféet häromdagen. Hon höll på med en projektansökan. Det gjorde jag också – liksom många andra finländska akademiker denna tid på året (och annars också för den delen). Min gamla handledare brukade säga att ”man ska alltid ha en ansökan inne”. Inte har jag levt upp till den maximen, men tycker ändå att jag skrivit eller varit med i ett alldeles tillräckligt antal. Någon gång har det hänt att ansökan beviljats, men det hade fått hända betydligt oftare.
En av mina favoriter bland för våra breddgrader mer okända religiösa fenomen är de så kallade ”cargo-kulterna” (eng. cargo cults). Kommer inte i håg när jag först hörde talas om detta fenomen och jag har fortfarande ingen djupare kunskap, men då kommer Wikipedia till hjälp. Jag citerar:
“A cargo cult is a millenarian movement first described in Melanesia which encompasses a diverse range of practices and occurring in the wake of contact with the commercial networks of colonizing societies. The name derives from the belief which began among Melanesians in the late 19th and early 20th century that various ritualistic acts such as the building of an airplane runway will manifest in the appearance of material wealth, particularly highly desirable Western goods (i.e., ”cargo”), via Western airplanes.”
Wikipedia berättar vidare att rörelserna uppstår vid olika samhälleliga kriser, de förutsätter en karismatisk ledare som har en vision eller “mytdröm” om framtiden och man litar på hjälp från förfäderna vilken tryggas endast om man följer en traditionell moral. Vissa forskare säger att cargo-kulterna mest handlar om skapande av sociala kontakter, inte så mycket om materiell rikedom, och att utomståendes beskrivningar främst fokuserar vid det materiella på grund av en europeisk varufetischism. Samma källa hävdar också att cargo-kulterna är ett exempel på det logiska felslut som kallas ”post hoc ergo propter hoc”, ”följer efter alltså orsakat av”. Eller kanske friare: ett visst orsakssamband har observerats tidigare, därför kommer det att fungera nu också – om den landningsbana amerikanska soldater byggde ledde till att det landade plan med ”cargo” så gäller samma för den bana vi bygger.
Jag tänker alltid på cargo-kulter i samband med projekt- eller stipendieansökningar (eller när det verkar vankas medel inom någon särskild inriktning – som när allt plötsligt blev minoritetsforskning). Som forskare håller vi på med vissa närmast rituella övningar i tron på eller förhoppningen om att det ska leda till ”an abundance of wealth” – och vi gör det för att vi vet att det någon gång någonstans har fungerat. Men likheterna mellan vårt rationella tänkande och det som Claude Lévi-Strauss kallade la pensée sauvage kan föras längre. Vi behöver karismatiska projektledare, det berättas gärna om forskare som fått sina bästa idéer i ett nattligt tillstånd av halvsömn, våra ”förfäder” är (inte minst för sociologer) De Stora Klassikerna, och den traditionella moralen är kodifierad av Forskningsetiska delegationen. Lite handlar det också för oss om att skapa sociala kontakter och nätverk, men det är nog materiell ”cargo” vi hoppas på mest.
Lycka till med era ansökningar!