Där satt jag, bland alla dessa naturvetare och teknologer, och visste att snart kommer jag att kastas utanför min bekvämlighetzon. Jag kände mig som en rymdvarelse som skickats ut på ett viktigt uppdrag.
För en tid sedan fick jag en vänlig inbjudan till en workshop som skulle arrangeras av MPMT-gänget. Jag vet, jag vet, jag måste förklara. Förkortningen hänvisar till ett av våra strategiska profileringsområden, molekylär process- och materialteknologi.
Med tanke på att mina kvalifikationer inom området närmast består av en kolumn som jag har skrivit om spindlar och strumpbyxor var utgångsläget förstås smått utmanande. Mina lärda kolleger gjorde inte saken lättare. De retades med mig (kärleksfullt, hoppas jag) och verkade ha väldigt roligt när de presenterade sina invecklade kalkyler och formler.
Okej, jag erkänner. Jag förstod inte särskilt mycket av detaljerna, men jag begrep en mycket viktig sak. Det här gänget har otroliga berättelser i lager. Berättelser som har potential att erbjuda svar på vår tids största frågor. När blicken lyftes högre, till frågan om varför vi forskar det som vi forskar, var vi mitt i allt i samma båt. Vi drivs av en vilja att göra världen till en bättre plats att leva i.
Rent konkret är den gemensamma nämnaren Förenta Nationernas hållbarhetsmål 2030. Det handlar om en lista på 17 målsättningar som världssamfundet har kommit överens om att kämpa för. Kontentan i dessa SDGs, som de också kallas, är att avskaffa fattigdom, skydda vår planet och garantera välfärd för alla.
När våra teknologer och naturvetare tog fram SDGs hade jag lust att hoppa jämfota av glädje. Inte bara för att jag äntligen såg en power point slide som jag förstod mig på, utan för att jag insåg att nu börjar vi på allvar tala om mångvetenskapligt samarbete.
Mångvetenskaplighet är må hända ett modeord. Vi tvingas mot mångvetenskaplighet också av våra finansiärer. En del av er är förmodligen allergiska mot hela begreppet. Jag kan förstå det. Men ett faktum är att mänsklighetens stora utmaningar struntar i våra disciplingränser. Vi har alla våra unika kunskapsperspektiv att erbjuda, men vi når inte särskilt långt utan att förena dessa. Åbo Akademi har en enastående möjlighet att skapa de bästa möjliga förutsättningarna för mångvetenskapligt samarbete. Vid ett litet universitet kan man lätt skapa naturliga plattformar för gränsöverskridande upptåg av olika slag.
Mångvetenskaplighet föds dock inte av intet, utan vi måste aktivt söka varandras sällskap. Skrämmande? Visst. Spännande? I allra högsta grad. Svårt? Inte alls. Släpp bara fram den nyfikna sjuåringen i dig och börja ställa frågor. De akademiska allmänfärdigheterna hjälper dig vidare. Efter en stund verkar allt ganska begripligt, egentligen. Dessutom hjälper du kollegan att bli bättre på att förklara sin sak. En win-win- situation, liksom.
Ingen ska inbilla sig att man som enskild forskare kan bli en toppförmåga inom många olika discipliner. Det finns förstås alltid dessa renässansgenier, men få av oss är sådana. I det mångvetenskapliga samarbetet bidrar vi med det som vi är bäst på. Utöver behövs det en förmåga att lyssna på de andra. Det kan ta en tid att hitta fram till ett gemensamt språk, tålmodighet krävs därmed också. Här är vår litenhet en styrka. Det är lättare och tryggare att kasta sig i det okända med människor som man känner och litar på.
Ingen behöver heller vara rädd för att förlora sin identitet. Vi förväntas också i fortsättningen vara fokuserade på att utveckla oss inom våra egna områden. Du ska med andra ord alltjämt bära ansvar över ditt eget gebit. Det ska nämligen vara toppfolk från olika områden som förenas när det riktigt gäller.
Inom vår organisation finns det redan en hel del människor som simmar som fisken i vattnet i de gränsöverskridande sammanhangen. Nu gäller det att identifiera dessa och låta dem att visa oss vägen till framgång. Och roligt blir det, det kan jag lova.
Fyrtio år samarbete i Finland – tekniska utbildningens horisont