Storbritannien är för tillfället en av de få ljuspunkterna (åtminstone på ytan) i ett Europa som präglas av svag eller stagnerande tillväxt och hög arbetslöshet. Uppsvinget inom den brittiska ekonomin (som visserligen i hög grad beror på en fastighetsboom som inom kort kan visa sig vara en bubbla) har gett åtstramningspolitikens förespråkare vatten på sin kvarn; under de senaste åren har nämligen David Camerons koalitionsregering sanerat de offentliga finanserna med en brutalitet som skulle få ”Järnladyn” Margaret Thatcher att framstå som en blöthjärtad, lätt vänstervriden socialtant i jämförelse. Att den ekonomiska tillväxten det oaktat återvänt till Storbritannien ses därmed som ett bevis på att åtstramning fungerar.
En av dem som säkert skulle opponera sig mot det här påståendet är David Clapson. Om han fortfarande var vid liv, det vill säga.
David Clapsons historia, som återgavs i The Guardian den 9. September i år, är som tagen ur en av Charles Dickens dystra beskrivningar av misären i det viktorianska England. På grund av att han hade missat ett enda av sina obligatoriska möten på den lokala arbetskraftsbyrån stoppades utbetalningen av Clapsons arbetslöshetsunderstöd, furstliga 71,70 pund (ca 90 euro) per vecka. Utan sitt magra arbetslöshetsunderstöd hade Clapson, som led av svår diabetes, inte längre råd med vare sig mat eller elektricitet till det kylskåp där han förvarade sitt insulin. Tre veckor senare dog han diabetisk ketoacidos, en syraförgiftning som beror på akut insulinbrist. Av coronerns undersökning framgick, att han vid tiden för sin död inte hade någon mat överhuvudtaget i sin magsäck…
Dessvärre är David Clapsons grymma öde ingen isolerad incident, utan bara ännu en av de otaliga mänskliga tragedier som är en lika direkt som förutsägbar konsekvens av den sittande brittiska regeringens politik. Enbart under det senaste året har hela en miljon britter, av vilka en stor del är kroniskt sjuka eller handikappade, blivit av med sina understöd. I många fall, framför allt då det gäller personer med psykiska problem, har de drabbade överhuvudtaget inte varit medvetna om varför deras understöd plötsligt upphör, än mindre om de möjligheter till akut nödhjälp som eventuellt skulle finnas tillgängliga.
Det här chockerande och alltigenom inhumana angreppet på de allra svagaste i samhället kan knappast kallas något annat än en socioekonomisk utrensning, vars enda syfte är att gallra bort så många bidragstagare som möjligt genom svält och sjukdom. Men det här kan regeringen Cameron naturligtvis inte säga högt; i stället säger den sig vilja göra slut på ”en kultur där man får någonting för ingenting”. Vilket är den överprivilegierade brittiska elitens förfinade sätt att säga att bidragstagarna är en samling arbetsskygga slappsvansar som inte behöver något annat än en rejäl spark i arslet.
Rent konkret innebär den metaforiska sparken i arslet att alla arbetslösa – även de vars arbetsförmåga är kraftigt nedsatt på grund av sjukdom eller handikapp – måste anmäla sig på den lokala arbetskraftsbyrån varje dag, och sedan tillbringa hela dagen där. Om en arbetslös missar en dag blir hen av med sitt understöd för fyra veckor framåt, händer det en andra gång får hen lov att klara sig utan pengar i hela tre månader…
Även i övrigt är regelverket för sanktionerna så bisarrt att inte ens George Orwell och Franz Kafka med gemensamma krafter hade kunnat fantisera ihop något värre. Det har till exempel hänt att arbetslösa fått sina understöd indragna för att de gått på en arbetsintervju i stället för till arbetskraftsbyrån – eller för att de haft den dåliga smaken att få en hjärtattack under sitt dagliga möte med den lokala arbetskraftspolitruken!
Så här går det alltså till i Storbritannien i nådens(?) år 2014. Men här i Finland, där vi har ett gediget välfärdssamhälle av nordisk modell, kan väl något liknande ändå inte hända, eller..?
Faktum är att det redan nu pågår en viss, om än inte lika brutal och uppenbar, socioekonomisk utrensning även här hos oss. Vårt hälsovårdssystem är inte bara ett av västvärldens mest kostnadseffektiva (vilket behändigt nog glömts bort under beredningen av den sorglustiga Sote-reformen), det är också ett av de mest ojämlika. Den här ojämlikheten har i sin tur gett upphov till stora skillnader i hälsa och förväntad livslängd mellan olika socioekonomiska grupper. En finländska man i den högsta inkomstklassen kan, för att ta ett exempel, i genomsnitt se fram emot en tolv år längre livstid än en man i den lägsta inkomstklassen.
Det är illa nog som det är, men inom en snar framtid kan det bli betydligt värre. Som en del av (eller snarare ett komplement till) Sote-reformen planerar regeringen nämligen att införa ett absolut kostnadstak för de offentliga hälsovårdsutgifterna. Då kostnadstaket är nått blir patienterna (förlåt, jag menar naturligtvis kunderna) helt enkelt tvungna att betala mer för de offentliga hälsovårdstjänster de använder. Förutsatt att de har råd, det vill säga.
Så vem vet, kanske vi i framtiden kommer att få höra följande inspelade meddelande då vi ringer vår lokala hälsovårdscentral:
”Det här är hälsovårdscentralens automatiska telefonväxel. Vi har tyvärr nått vårt kostnadstak för det här året. Om du har råd att betala din hälsovård ur egen ficka, vänligen välj 1. Om inte, vänligen lägg dig ner och dö.”