Härom veckan hölls de nationella sociologdagarna i Tammerfors, med närmare 500 deltagare. Det gavs tre plenarföreläsningar, av vilka jag hörde två. Den första var en rätt teoretisk föreläsning, som handlade om tolkning av situationer, bland annat om hur vi förstår en situation utgående från vad vi väntar att den ska leda till (något alla studerande men också forskare ”i karriären” borde kunna känna igen). Den andra handlade om begränsningar av djurs rörelser över gränser, särskilt gällande försök att hindra smittosamma sjukdomar; behållningen av den var främst att se hur ett sådant tema som ligger långt från mina egna intresseområden kunde säga något viktigt om en så fundamental samhällelig verksamhet som upprätthållande av olika gränser. Jag deltog i en session om urbansociologi, med bland annat ett paper om institutionaliseringen av skateboarding i Tammerfors. Mina kolleger deltog i sessioner om utbildningssociologi och vetenskapssociologi, och hade presentationer om brändingen av global fostran i finländsk grundskoleutbildning respektive medicinsk forskning om livmodertransplantationer. Ett pris för ”årets sociologiska gärning” delades ut till Facebook-gruppen Eriarvoisuusvarasto.

När jag på 1990-talet blev färdig politices magister och anmälde mig som arbetssökande skulle man på blanketten uppge ett yrke. Jag skrev ”sociolog”, och det har varit min yrkesidentitet sedan dess. Eftersom sociologi inte är ett skolämne i Finland, är det ofta svårt för människor man möter att riktigt placera vad ämnet handlar om. I grundkursen i sociologi brukar första föreläsningen ha rubriken ”Vad är sociologi?”. Svar som ges där är bland annat att det är en ”allmän och kritisk samhällsvetenskap”. Sociologi handlar om allt som människor sysslar med – ”inget mänskligt är sociologin främmande” – vilket kanske framkommer av exemplen ovan (dessutom är djursociologi ett växande ämnesområde). Någon har sagt om det finns N antal samhällsfenomen finns det N+1 samhällsvetenskaper, en för varje fenomen plus sociologi, som handlar om allt.

Det måste alltså vara något annat än ämnesområdet som särskiljer sociologin och ger den sin identitet. I grundstudierna i sociologi brukar jag säga att ämnet är ett sätt att tänka, ett perspektiv på samhället. Sociologer försöker se sammanhang där andra kanske ser en slump eller en självklarhet. Den amerikanska sociologen C Wright Mills talade om att se sammanhang mellan små bekymmer och stora problem – mellan den egna dåliga ekonomin och de samhällstrukturer som skapar ekonomisk ojämlikhet (för att ta ett klassiskt exempel). En annan formulering som ofta används är att sociologer försöker se sambandet mellan handling och struktur – eller hur individuella handlingar upprätthåller samhälleliga strukturer och hur dessa strukturer samtidigt på olika sätt påverkar – begränsar och möjliggör – handlingar. Förslag till övning för läsaren: fundera på vilka handlingar och strukturer som är inblandade i ”att gå på bio”, samt hur de förhåller sig till varandra.

Ovan nämndes ordet ”kritisk” som beskrivning av sociologin. Det kan handla om traditionell ”samhällskritik”, att visa på orättvisor och säga sanningen åt makten (vilket sociologer med jämna mellanrum konstaterar att vi kunde vara bättre på). En annan aspekt av det kritiska perspektivet är att ifrågasätta sådant som uppfattas som självklart eller ”naturligt”. Ett klassiskt exempel här är hur förståelsen för vad som är ”naturligt” gällande kön förändrats och förändras. Ett annat exempel där inte minst sociologin vid ÅA varit väl framme gäller hur vi förstår vad som är ”sjukt” och ”friskt”. En tredje sida av det kritiska följer på ifrågasättandet: om man visar att en situation som råder inte är ”naturlig” eller självklar visar man också att det finns möjlighet till förändring och förbättring.

Alternativlöshet är inget för sociologer. Mångfalden av möjligheter är viktig både i synen på samhället och i synen på det egna ämnet, där både empirisk, metodologisk och teoretisk pluralism råder. Men å andra sidan kan man inte återge samhällets hela komplexitet, det ingår också drag av förenkling i alla beskrivningar och förklaringar – sociologi förenklar det som är komplicerat, men genom det kritiska ifrågasättandet handlar det också om att komplicera det som är till synes enkelt. Och vilken teori om samhället vi än lägger fram kommer någon att dekonstruera den innan solen gått ner – men det ska inte hindra oss att komma fram med nya.

Sociologi är förstås en akademisk disciplin, ett ”ämne” inom vilket det undervisas, forskas, examineras. En fråga som väcks i dagens universitetsvärld, med breda examenshelheter och tvärvetenskapliga magisterprogram, är om akademiska discipliner alls behövs? Ett sociologiskt svar (utgående från Webers rationaliseringsdiskussion) skulle vara att ämnena är medel, inte mål i sig. Och sociologi kan vara medel till en bred och kritisk och förhoppningsvis konstruktiv samhällsdiskussion. Samtidigt finns det andra medel; och det finns kanske sådana som tycker att ni håller på med likadan verksamhet som beskrivits här men under andra etiketter, vilket i så fall är glädjande.