Finlands Akademi (FA) lanserade begreppet ’spetsenhet’ (’tutkimuksen huippuyksikkö’) någon gång mot slutet av 1990-talet. De första spetsenheterna för vetenskaplig forskning var handplockade, vilket förståss väckte mycket irritation. Lyckligtvis är Finlands Akademi en självkorrigerande organisation och proceduren ändrades så att forskargrupper i vårt land fritt kunde söka om status som nationell spetsenhet i vetenskaplig forskning. Processkemiska Centret vid Åbo Akademi blev en spetsenhet utsedd av Finlands Akademi fr.o.m. 1.1.2000. Det var en bra början av ett nytt millenium. Vi var av den åsikten att FA verkligen hade fattat ett objektivt beslut! Spetsenheterna valdes då och väljs fortfarande på basis av existerande meriter och forskningsplanens kvalitet. FA baserar sitt beslut på utländska evaluatorers utlåtanden. Risken för feltolkningar och missförstånd finns alltid, då man utvärderar konkurrerande grupper, men bättre än såhär kan systemet knappast bli.
Tolv år har förflutit och Processkemiska Centret (PCC) har utvecklats, kvantitativt, men framför allt kvalitativt: jag vågar påstå, att vi idag gör bättre forskning än för 12 år sedan, vi är mera innovativa (egentligen avskyr jag detta ord, för det används alltför ofta!) och skriver mera artiklar i bättre tidsskrifter än för tolv år sedan. En ny generation av professorer har vuxit fram inom centret. PCC har blivit ett centrum av global betydelse, främst tack vare en mycket intensiv forskning på förnybara råmaterialens område: kemikalier och bränslekomponenter ur biomassa, ur våra skogar, så att vi inte skadar livsmedelsproduktionen, det är vår princip. Bioetanol till bilar är inte en hållbar lösning, om etanolen jäses ur spannmål som växer på åkern; palmolja är en förkastlig råvara för biodiesel – i all vår teknologiiver måste vi komma ihåg, att mänsklighetens matproblem inte är löst, utan miljoner människor lever fortfarande i fattigdom och misär.
Begreppet ’spetsforskning’ har i viss mån förlorat sin glans i vårt land. Förklaringen är enkel. Efter att FA utsåg nationella spetsenheter, började universiteten utse sina egna interna ’spetsenheter’, eller ’toppenheter’ eller ’starka forskningsmiljöer’. Nationellt viktiga industrigrenar som skogsindustri och metallurgisk industri har inte direkt varit representerade i existerande FA-spetsenheter, därför att de akademiska grupper som har fått spetsstatus har valts på vetenskapliga och inte på industripolitiska grunder. Vad gjorde Vanhanen-regeringen då? Den lanserade SHOK:ar. För flera år sedan var jag vid TEKES’ årsfest, där festtalare var Jorma Ollila och Matti Vanhanen. Statsminister Vanhanen deklarerade pretentiöst att vårt land behöver flera SHOK:ar (’Maamme tarvitsee lisää SHOKkeja’) – och så blev det också, dock i en annan mening. Ordet SHOK kommer från ’strategisen huippuosaamisen keskittymä’ – koncentration av strategiskt spetskunnande. Till saken hör, att SHOK-systemet är helt utanför fri konkurrens och objektiv utvärdering.
Om Finland på riktigt vill vara ett spetsland i forskningen, har vi en enda utväg: Finlands Akademis resurser skall ökas, i synnerhet post doc-tjänsternas antal borde ökas så att unga forskare ges en möjlighet att visa vad de kan. Bilaterala forskningsprogram med olika länder är viktiga, men de skall inte äta en alltför stor del av kakan. Dessutom skall Finland som litet land vara själviskt i denna fråga: vi borde ha avtal med länder, som redan nu är på en mycket hög vetenskaplig nivå, t.ex. Frankrike, Storbritannien, Tyskland, USA. För mycket politik har blandats i dessa bilaterala forskningsprogram: då statsminister Vanhanen var i Brasilien, fick vi ett avtal med Brasilien och då president Halonen var i Chile, så fick vi ett avtal med Chile. Vetenskapliga kriterier var knappast avgörande.
Samtidigt som vi befrämjar s.k. spetsforskning, måste vi se till att tillräckliga grundresurser till universiteten garanteras. Vi alla som representerar en experimentell vetenskap, vet hur dyr forskningsapparaturen är och hur litet pengar det finns att förnya den fundamentala apparaturen för forskningen och utbildningen. En del av apparaterna i mitt laboratorium är så gamla att det blir svårt att få reservdelar och apparaterna hålls i gång enbart tack vare laboratorieingenjörens skicklighet. Kanske kunde en del av den avkastning, som det nyligen insamlade grundkapitalet för universiteten ger, användas för att förnya forskningens och undervisningens infrastruktur. Universitetsstyrelsen har makten även i denna fråga, antar jag.
Ett av årets glädjeämnen var att demokratiska och internationellt orienterade politiska partier lyckades bilda en bred koalitionsregering och därmed utesluta xenofoba och rasistiska krafter ur regeringsmakten. Detta garanterar även Åbo Akademis framtid som finlandssvenskt och internationellt universitet. Det akuta hotet är över, men vi kan inte vila länge, för vi måste kunna fästa regeringens uppmärksamhet på flera saker: hur garanterar vi universitetens grundfinansiering för en allt dyrare forskningsapparatur, hur garanterar vi universitetens mångsidighet, så att även små, men viktiga ämnen får överleva, hur skärps vår spetsforskningspolitik så att de verkliga spetsarna syns och kan utvecklas?
Jag såg den 6 december undervisningsminister Gustafsson på dansgolvet. Han dansar verkligen bra, trots att undervisningsministerns jobb inte alltid är dans på rosor. Glad Jul och Gott Nytt År till alla läsare!
Tapio Salmi