Språk väcker debatt. Ett språk, två språk, flera språk. Språk har att göra med identitet och vi alla vill så hemskt gärna berätta just vår egen framgångshistoria om hur vi minsann har hankat oss fram i världen med den eller den språkkompetensen, eller hur ”grannas pojken” klarade sig bra i världen även om han ännu på gymnasiet hade villkor i två språk och flera femmor. Eller om kusinbarnet som enligt legenden talade flytande franska efter ett år som utbyteselev. Dessa berättelser och framgångshistorier handlar om individer. Språkplanering däremot handlar om grupper. Hur ser vi till att språkundervisningen är både meningsfull och framgångsrik för större grupper än för dig, mig, kusinbarnet och ”grannas pojken”?

Vid LingVaCity, Åbo Akademis och Vasa universitets gemensamma center för språkpedagogik och språkplanering, intresserar vi oss för detta (se: www.lingvacity.fi ). Via Utbildningsstyrelsens utvärderingar är vi pinsamt medvetna om att den finländska skolan (ja både de finska och de svenska skolorna) missat med undervisningen av det andra inhemska språket. På gruppnivå alltså. Därför har både debatten tangerat och LingVaCity funderat på hur vi kunde höja kompetensen i det andra inhemska språket. Här talar många om en kommunikativ kompetens, man önskar kunna köpa glass på svenska eller en skiftnyckel på finska. I det här sammanhanget påminner jag om att de nationella utvärderingarna som gjorts i det andra inhemska språket (liksom i modersmålet svenska/äidinkieli suomi) endast är skriftliga. Eleverna får visa vad de kan av språket genom att läsa, skriva, svara på frågor om språkkännedom o.dyl. Min poäng är naturligtvis att om den muntliga språkkompetensen skulle värderas tillräckligt högt så skulle den också mätas. Så länge vi mäter penna och papper-kunskap i våra nationella prov och också i studentexamen, så länge har vi denna penna och papper-kultur som förhärskande i våra klassrum.

Som man ropar får man svar.

Skickar samhället ut signaler om att muntliga språkkompetenser oavsett språk är viktiga, ja då satsar man också på att låta eleverna visa vad de kan! Via tidigare forskning vet man till exempel att pojkarna är mer benägna än flickorna att ta muntligt utrymme i klassen, men ändå orkar vi himla oss över att flickorna presterar bättre i penna och papper-prov både i nationella (Utbildningsstyrelsens) och internationella (PISA) undersökningar. Det går att göra muntliga prov. Sådana finns i det internationella IB-programmet (t.ex. Mattliden i Esbo och Vasa övningsskola har IB-linjer på gymnasierna), i Danmark redan vid ”folkeskolens avgångsprov” och Utbildningsstyrelsen har dessutom utvecklat frivilliga muntliga diplom, men dessa är frivilla och används inte i alla slott och kojor. Den muntliga signalen når alltså inte hela årsklasser.

Den språkdebatt som pågått i höst har handlat både om elevers kunskaper i modersmålet och i det andra inhemska språket. Ibland har det andra inhemska kallats för tvångssvenska eller tvångsfinska.  Den finlandssvenska skolan har målats ut med dyster layout i våra papperstidningar. Hufvudstadsbladet använder 22.11.2011 en svart sorgkant i rapporteringen av lata elever. Vasabladet är inte sämre i söndags 27.11.2011 utan låter hela reportaget om den finlandssvenska skolan gå i svartvitt. Vilka signaler skickas här?

Tvåspråkiga skolor har föreslagits av Pär Stenbäck i rikstidningen Helsingin Sanomat som en möjlig lösning till att låta eleverna – om jag förstått saken rätt – utvecklas både i svenska och i finska. I HBL i dag 29.11.2011 menar både Timo Lankinen på Utbildningsstyrelsen och LingVaCity-kollegan Mikaela Björklund att tvåspråkiga skolor inte är den optimala lösningen för hela populationer.

Som term existerar tvåspråkiga skolor inte i Finland och på min fråga svarar flerspråkighetsexperten, professor em. Sauli Takala så här:

– Termen är inte alls tydlig. Den tycks användas att hänvisa till en undervisningsform där två språk används som ett undervisningsspråk. Termen används heller inte i de så kallade internationella skolorna. I stället talar man om finsk-fransk skola, finsk-tysk skola, språkbadsskolor, IB-skola osv.

– Termen tvåspråkighet har en ganska diffus innebörd och kan också väcka blandade känslor.  Den kan också lätt leda till en snäv tolkning av rätten till utbildning på modersmålet. Det skulle kanske vara bättra att tala om finsk-svensk skola och svensk-finsk skola.

I Finland har vi ett parallellskolsystem med svenskspråkiga och finskspråkiga skolor. Därtill har vi språkbadsskolor enligt kanadensisk modell där majoritetsspråkseleverna badar i minoritetsspråket med en kommunikativ språkkompetens som mål. Sauli Takala menar att diskussionen om tvåspråkiga skolor tycks ha uppkommit därför att många föräldrar inte är nöjda med språkundervisningen. Också språkbadet i Kanada började på grund av att många föräldrar inte var nöjda med den traditionella franskundervisningen och med dess dåliga resultat. Skolmyndigheterna var emot tanken men så småningom tvungna att acceptera föräldrarnas krav. Vid Vasa universitet har svenskt språkbad utvecklats och beforskats sedan 1980-talet, numera under ledning av språkbadsprofessor Siv Björklund.

Våra finsk- och svenskspråkiga skolor utvärderas regelbundet och på olika sätt. Rådet för utbildningsutvärdering utkom så sent som i februari detta år med en rapport om läroplansgrunden i  förskoleundervisningen och i den grundläggande utbildningen. I den rapporten framgår att den svenskspråkiga skolan är dyrare än den finskspråkiga – på grund av ett digrare språkprogram. Fler språk, fler timmar i språk och en tidigarelagd start med det andra inhemska språket kostar.

I slutet av denna vecka fortsätter språkdiskussionen i ett europeiskt perspektiv på LingVaCity:s seminarium Language Planning – State of the art med bland annat professor Miquel Strubell från Katalonien, professor Colin H. Williams från Wales och cheferna för språkråden i Norge och Sverige som föreläsare. Välkomna att diskutera språk och flerspråkighet!