Förra sommaren fick vi uppleva omfattande algblomningar i stora delar av kustområdena. De blågröna algerna eller cyanobakterierna, så som de egentligen heter, förekom ovanligt rikligt just under den bästa semesterperioden. Jag vet flera som avbröt sin seglats genom Skärgårdshavet på grund av massförekomst av alger. Det var ju inte så roligt att sitta i stiltje och hetta ute på ett grönt hav där man inte ens kunde simma i. Andra åkte hem från sina sommarstugor på grund av samma orsak. Algblomningen kom ovanligt tidigt i år och ytansamlingarna av alger var kraftigare än under de flesta år. Den största orsaken till detta var det ihållande högtrycket som började andra veckan i juli och höll i sig ända mot slutet av augusti. Nackdelen med solen, sommarvärmen och de nästan vindstilla dagarna var ju att de blågröna algerna förökade sig snabbt, steg upp till ytan och bildade stora och tjocka sjok som täckte största delen av ytter- och mellanskärgården både i Finland och Sverige. Å andra sidan förbrukades närsalterna i vattnet relativt snabbt till slut och det blev inte en annan blomningstopp som det ofta blir under förhösten.
Även om sommarens exceptionella väderförhållanden var den utlösande faktorn för algblomningarna, ligger den primära orsaken fortfarande i en allt för stor näringsbelastning till havet. Omfattande vattenskyddsåtgärder har vidtagits under de senaste åren, och belastningen från många olika källor har faktiskt minskat märkbart. Men trots det kommer det fortfarande mycket näring till havet och den existerande närsaltsnivån sjunker väldigt sakta. När minskningen i närsaltshalterna i havet är mycket långsam, kanske till och långsammare än vad takten och omfattningen av vattenskyddsåtgärder skulle förutsätta, blir många otåliga och även besvikna. Misstro på forskarnas kunskap och myndigheters åtaganden växer också på sina håll. Nyligen kom det ett program på tv:n där forskarnas och myndigheters information och kunskap över utsläppskällor och utsläppsmängder från de olika källorna ifrågasattes. Några jordbrukare uttryckte sin misstro över siffror som visar att jordbruket är den största ”boven i dramat”. Enligt dessa skeptiker överdriver forskare och myndigheter omfattningen och betydelsen av närsaltsbelastningen från jordbruksmarker. I stället föreslog de att dagvatten, dvs. avrinningsvattnet från öppna ytor i städer och dränerade bebyggelseområden som rinner förbi de kommunala reningsverken, är betydligt större belastare än jordbruket.
Dessa jordbrukare hade också svårt att acceptera att landbaserade källor är orsaken till omfattande algblomningar. Algblomningarna förekommer ju längre bort från kusten och i det öppna havet och inte i närheten av odlingsmarkerna, vilket användes som bevis på att belastning från jordbruket inte kan vara orsaken till algblomningarna. Det som dessa skeptiker inte hade tagit i beaktande är hög grumlighet av vattnet på grund av erosion i kustnära områden. I grumligt vatten finns det betydligt mindre volym tillgänglig för alger och deras tillväxt än i klarare vatten längre ut till havs där ljusmängderna räcker till för alger på betydligt större djup och den totala algmängden därmed kan vara mångfaldig. I kustnära områden förekommer de huvudsakliga närsalterna, fosfor och kväve, även i mera balanserade förhållanden än längre ut i skärgården, där kväve ofta är bristvara. Brist på kväve gynnar blågröna alger som är bra på att utnyttja kväve direkt från luften, vilket de flesta andra alger inte klarar av. Även om närsalter också kan fällas ner från luften är de landbaserade källorna ändå de största belastarna i Östersjön. Trots en viss skepsis hos en del lekmän är det även rätt klart att jordbruket är den största belastningskällan gällande hela Östersjön. Det har visats av så många oberoende studier och utredningar, och det råder en 100 % samstämmighet över resultaten bland myndigheter och forskarna.
En ytterligare källa som bidrar till förhöjda närsaltshalter i Östersjön är bottensedimentet och speciellt den fosfor som har lagrats i det. När syrehalterna sjunker frigörs stora mängder fosfor tillbaka till vattenmassan och blir på nytt tillgänglig för bl.a. blågröna alger. Även om det egentligen är frågan om tidigare utsläpp av närsalter som har sedimenterat, betraktas den här så kallade interna belastningen som en skild närsaltskälla. Belastning från sedimenten kan dessutom vara en övervägande orsak till varför vattenskyddsåtgärder verkar ha mindre och långsammare effekter än väntat. De nyaste uppskattningarna tyder på att den interna belastningen har minst lika stor betydelse som de landbaserade källorna både i kustområden såväl som i Östersjöns djupområden. De värsta uppskattningarna tyder på att den interna belastningen kunde vara till och med tre gånger större än belastningen från landbaserade källor.
Ingenjörerna är ivriga på att hitta snabba fix för att åtgärda problem med intern belastning. Syresättning av djupområden är ett numera ofta återkommande åtgärdsförslag på problemet. Nu har till och med HELCOM (Helsingforskommissionen, den internationella organisationen mellan Östersjöstater) på initiativ av Sverige börjat utreda effekter av syresättning av Östersjöns djupområden (http://www.extrakt.se/hav-och-sjoar/syrepumpar-galen-ide-eller-ostersjons-raddning/). Ett förslag är att sätta tio stora pumpar för att syresätta djupvatten med mera syrerikt ytvatten i Bornholmsbassängen som är ett av de djupaste områden i Östersjön. Pumparna förväntas syresätta det bottennära vattnet så att fosforläckaget avtar. Tekniskt sätt är det här säkert helt genomförbart, så länge pumparna hålls igång. Jag, bland många andra ekologer, ställer mig dock relativt skeptiskt till detta åtgärdsförslag. Ingenjörerna tycks inte vilja ta hänsyn till havets ekologi. Östersjöns ytvatten har lägre salthalt och är även varmare än bottenvattnet. Om man blandar ner ytvatten rubbar man den naturliga salthaltsskiktningen i vattenmassan. Varmare vatten innehåller dessutom mindre syre än kallt vatten, vilket inte precis lättar på situationen i det långa loppet, speciellt inte om pumpningen upphör. Förutom de ekologiska rubbningarna som kan uppstå, finns det även kemiska risker i det här experimentet. Bornholmsbassängen har använts som dumpningsställe för stridsmaterial från andra världskriget (http://mercw.org/). Stora mängder (13 000 ton) av toxiska substanser ligger i djupet förvarade i metallcontainers som håller på att rosta. Både förhöjd temperatur och syrehalt påskyndar korrosionen av containers. Därmed kunde syresättningsexperimentet leda till ökad spridning av toxiska substanser i havsmiljön.
Kalla mig tråkig skeptiker men jag tror inte på den här typen av snabba fix av naturen. Det finns tyvärr allt för många bedrövliga exempel på hur människans ingenjörskonster har misslyckats och lett till mer eller mindre katastrofala konsekvenser trots goda intentioner. Ett färskt exempel är uttorkningen av Aralsjön (YLE nyheter 29.9.2014) på grund av uttag av bevattningsvatten. Idag finns det kvar bara ökenmark med skadliga substanser, bl.a. radioaktiva ämnen från kärnvapenexperiment, som sprids med vindarna till omgivningen. Östersjön kan räddas med idogt arbete – på land, men tyvärr finns det inga mirakelkurer att snabbt förbättra tillståndet av vårt hav. Alla vi, inklusive jordbrukssektorn, bör dra vårt strå till stacken för att minska på belastningen.