Det talas ofta om universitetets tredje uppgift; vikten av att vi forskare inte enbart häckar i våra elfenbenstorn utan även för ut vår kunskap till det omgivande samhället. Forskningen skall komma allmänheten till nytta!

I den bästa av värdar skulle det skötas i kontrollerande former där forskaren själv är agerar ceremonimästare. När man efter en intensiv forskningsperiod står där med sina nydanande resultat och färska publikationer skickar man ut en inbjudan till presskonferens. Hela journalistkåren dyker upp, intervjuer genomförs och vips är allt klappat och klart och man kan återgå till en ny koncentrerad forskningsperiod.

Verkligheten ser dock annorlunda ut. Kallar man till presskonferens kan uppslutningen i och för sig vara tillfredsställande men 9 gånger av 10 eller kanske snarare 99 gånger av 100 är det journalisterna som står för initiativet. Vilken telefon som ringer beror på ämnet för dagen och vi forskare har att välja mellan att ignorera eller att avbryta det som vi för tillfället försöker koncentrera oss på.

Det kan vara värt att ägna lite tid åt att reflektera över vad det egentligen innebär att föra ut forskningen till det omgivande samhället. För faktum är att det långt ifrån alltid ställs frågor på det område som tillhör vår egentliga expertis. Sönderstressade journalister kan ju inte förväntas vara insatta i alla forskares specialkunnande. Informationen som finns i expertkataloger och på hemsidor är oftast riktgivande. Dessutom ägnar knappast journalisterna någon stor del av sin arbetstid åt att söka fram dylik information. Det är ju så mycket snabbare och enklare att bara ringa upp någon som man tidigare har pratat med eller hört talas om.

I många fall utgör inte det här något problem. Det är bara att hänvisa vidare till en kollega som är specialist på det område som intresserar journalisten i fråga. Andra situationer är betydligt knivigare.  En del frågor i en intervju kanske handlar om ens specialkunnande, medan andra rör områden där det inte finns någon relevant forskning att basera sina svar på. När går man då från att vara en expert till en tyckare vilken som helst?

Någon enkel balansgång är det inte och precis därför kan det vara viktigt att tänka igenom vilka principer man själv vill ha som utgångspunkt. Dessutom skulle det inte skada att med jämna mellanrum påminna journalistkåren om vår uppgift. Vi är inte till för att ”tycka” eller bekräfta det som de redan har bestämt sig för att skriva, utan för att veta, förklara och bena ut svåra frågor.  Ju tydligare vi är med vår roll gentemot journalisterna, desto färre onödiga samtal kommer vi sannolikt att få.

Personligen har jag efter hand kommit fram till några riktlinjer som jag strävar efter att följa; hänvisa till kollegor som vet mer, basera resonemang på hyfsat aktuell forskning, vara objektiv, sätta in aktuella frågor i ett vidare perspektiv och lyfta fram nya argument eller sidor av ett problem.

Enkelt? Knappast. Anledning till självrannsakan infinner sig emellanåt. En krypande känsla av obehag som kan innebära att nästa telefonsamtal förblir obesvarat. Men precis som så mycket annat i den här branschen är det lärorikt.