Etikettarkiv: val

Kompetensurlakning

23 september 2012Åsa Bengtssonkommunpolitik, valÅsa Bengtsson

Åsa Bengtsson De senaste veckorna har vi hört många partier vittna om hur svårt det är att rekrytera folk att ställa upp som kandidater i kommunalvalet i oktober. På många sätt är det fullt förståeligt. Det finns få som får utstå lika mycket skit och elakt förtal som kommunalpolitiker. När förtroendet för olika politiska institutioner och aktörer hör kommunalpolitikerna till det absoluta bottenskiktet.

Livet som kommunalpolitiker är dessutom slitsamt. Många och långa möten på kvällstid, högar med papper, ett minimat utrymme för expansion och reformer, stark statlig styrning och på många håll svåra beslut som skall fattas gällande kommunens framtida vara eller icke vara. Ett otacksamt arbete helt enkelt.

Samtidigt är det ett arbete som vi alla i demokratins namn är beroende av att någon är villig att utföra. För när allt färre vågar ställa sig på barrikaderna, eller kanske snarare på torget, får vi andra ett sämre utbud att välja mellan. Sannolikheten att just den där förtroendeingivande, kloka personen som delar dina värderingar finns tillgänglig krymper. På sikt leder det till lägre konkurrens om väljarnas röster, kompetensurlakning av det kommunalpolitiska beslutsfattande och sämre politiska beslut. Andra sannolika bieffekter är lägre valdeltagande och om möjligt, ännu lägre förtroendenivåer för kommunala beslutsfattare.

Ur partiernas synvinkel är situationen onekligen också prekär. För kommunpolitik handlar inte bara om att fatta lokala politiska beslut. Det är också träningsarena för framtidens rikspolitiker. Det är här, i våra kommuner, som framtidens riksdagsledamöter bygger upp så väl kompetens, erfarenhet som ett lokalt förtroendekapital bland väljarna. Att över 80 procent av dagens riksdagsledamöter har kommunalpolitisk erfarenhet är inte en slump.

Sannfinländarnas stenhårda satsning på att vaska fram kandidater i årets kommunalval är inte heller någon slump. Bristen på politisk erfarenhet var partiets akilleshäl i skrällvalet 2011. Om de nu, fortfarande ridande på förra årets framgångsvåg och en tillsynes aldrig sinande eurokris kan genomföra ett framgångsrikt kommunalval, ökar även deras chanser att få fram nya politiska profiler; framtida rikskandidater med trovärdighet och erfarenhet. Just de kandidater som är ett av få halmstrån som kan hindra partiet från att falla som en sten i valet 2015.

Det är mycket står på spel.

Närdemokrati?

1 april 2012Åsa Bengtssonkommunreformen, val, valkretsarÅsa Bengtsson

Åsa Bengtsson Kommunminister Henna Virkkunen har skinn på näsan. Det är inte utan anledning just hon får bära ansvaret för en av de svåraste reformerna som den sittande regeringen har gett sig in på. Kommunkartan skall ritas om och det förslag som har utarbetats i Finansministeriets korridorer fick en stor del av de ledande tjänstemännen och politikerna i landets kommuner att hicka till. För att inte tala om invånarna.

Dagens 320 fastlandskommuner skall enligt Finansministeriets utkast minskas till omkring 70. Ett viktigt motiv till reformen är att många små kommuner i dagens läge har svårt att organisera den lagstadgade servicen på egen hand. Istället har många i kreativ anda skapat olika former av samarbete. Samarbete som har flyttat mycket makt från kommunfullmäktige till samarbetsorgan utan direkt folkvald kontroll.

Genom att skapa större kommuner kan man komma åt problemet med oklara maktstrukturer vilket ur ett demokratiperspektiv borde ses som en positiv sak. Samtidigt hävdas ofta att större kommuner skapar ett demokratiunderskott. Avståndet mellan invånarna och de folkvalda blir längre. När man tidigare kunde rycka sin politiska representant i ärmen på stan, skapar större kommuner ett behov av heltidspolitiker som riskerar att fjärmas från folks vardag.

Många är också rädda att små kommundelar skall förlora både sin identitet, service och inflytande när man går in i en större helhet. Därför funderar man nu som bäst på hur man kan garantera att olika delar av det som antas bli framtidens storkommuner. En av många metoder som har lyfts fram i debatten och som skall utredas av Justitieministeriet är att införa valkretsar i kommunalval. På samma sätt som vi i riksdagsvalet väljer representanter från Egentliga Finland, Nyland, Norra Karelen, Lappland osv. skulle man göra sitt val inom de olika kommundelarna. Tanken är att man på detta sätt skall garantera politiskt inflytande för alla invånare, oberoende av var i kommunen man bor.

Idén kan spontant kännas tilltalande. Valkretsar skulle garantera att invånare i olika delar av kommunen blir hörda och samtidigt garantera en lokal förankring i politiken. Det finns dock uppenbara nackdelar. Valkretsar riskerar att skapa orättvisa förutsättningar till inval inom kommunerna och inte minst gynna stora partier på de smås bekostnad.

Störst risk för problem riskerar att uppstå om kommuner av olika storlek går samman. Eftersom mandat delas ut enligt befolkningsunderlaget skulle färre fullmäktigeplatser tillfalla små kommundelar. Ju färre platser man utser, desto högre blir det man brukar kalla ”den naturliga röstspärren”. Genom att införa valkretsar i de nya storkommunerna riskerar vi alltså att hamna i precis samma situation som man under många års tid har försökt att åtgärda genom att reformera valsystemet i riksdagsval. I små valkretsar har väljarna inte ett lika fullgott val. Små partier missgynnas och proportionaliteten blir bristande.

Stora kommuner kan upplevas som ett hot mot närdemokratin. Att man därför funderar på olika sätt att garantera medborgarnas inflytande är klokt. Samtidigt är det viktigt att man inte skapar nya problem som riskerar att ytterligare urholka folks förtroende för det demokratiska systemet.

Bortkastade röster?

25 september 2011Åsa BengtssonvalÅsa Bengtsson

Åsa Bengtsson Diskussionen om det finländska valsystemets brister har gått het under många år. Som intensivast var kanske debatten efter valet 2007 när Tarja Cronberg trots nästan 8 000 röster i Norra Karelen inte fick ta säte i granitborgen. För henne personligen var det ingen större förlust. Tröstpriset i form av en ministerpost hette minsann duga. Men de gröna hade fått nog; nu måste något göras och det snabbt.

Fyra år, en ny regering och ett antal resor senare ser det ut som om sammanslagningar (och delning) av valkretsarna blir den medicin som skall råda bot på problemet. Och väl så. Genom att rita om valkretsindelningen kan förutsättningarna för partierna i olika delar av Finland jämnas ut och färre röster på de små partierna blir bortkastade.

Partiernas centrala roll till trots har ändå kandidaterna en särställning i finländska val och de ligger de finländska väljarna mycket nära om hjärtat. Att få välja vem som skall vara ens representant i riksdagen ses som en grundläggande demokratisk rättighet. Ungefär hälften av väljarna uppger att kandidaten har en större betydelse för hur de röstar än partiet. Partipiskan är inte heller den speciellt populär på fältet. Många föredrar att den enskilda ledamoten – som de har röstat in (?) – skall följa sitt eget samvete och sin personliga åsikt snarare än partiets linje.

Mot denna bakgrund kan det tyckas märkligt att vi sällan problematiserar det faktum att mer än hälften av väljarna lägger sin röst på en kandidat som inte blir invald. Sett ur ett partiperspektiv är det här inget problem. Rösten gick ju till partiet och en mer populär kandidat blev invald. Men ur det individperspektiv som väljarna håller så högt ter det sig mer problematiskt att vi inom varje parti har mängder med bortkastade kandidatröster.

Självklart kan inte alla rösta på en vinnare. Skall vi ha konkurrens om platserna måste några hamna utanför. I riksdagsval får partierna nominera lika många kandidater som det finns mandat att dela ut i valkretsen, eller minst 14 stycken. Senast det begav sig tävlade drygt 2300 kandidater om ynka 200 riksdagsplatser. 55 procent av alla väljare röstade på en förlorande kandidat. Frågorna vi bör ställa oss är om detta är en för hög andel och om vi verkligen är gagnade av ett så här brett urval av kandidater?

Som så ofta annars har amerikanska statsvetare tänkt till i frågan. Efter en hel del räknande och klurande har man kommit fram till att det ultimata vore ifall partierna nominerade omkring 70 procent av det antal som skall väljas i valkretsen. Jo, jag vet vad ni tänker. Vad händer då om ett parti tar hem 100 procent av rösterna? Då räcker ju inte kandidaterna till. Och visst är det teoretiskt möjligt. Men om det sker har vi andra, betydligt allvarligare problem och goda skäl att ifrågasätta det demokratiska systemets funktion.

Färre nomineringar betyder tuffare konkurrens och en större andel motiverade, seriösa och tungt meriterade kandidater. Utrymmet och behovet av sk. utfyllnadskandidater krymper. I praktiken betyder det att väljarna får ett mindre färggrant utbud att välja mellan men samtidigt blir det lättare att göra ett rationellt och genomtänkt val.

Viktigast är ändå att en betydligt större andel av de avlagda rösterna går till kandidater som faktiskt blir invalda. Färre uppställda kandidater betyder att färre bortkastade kandidatröster.

(Texten har även publicerats i Västra Nyland 25.09.2011)