När upplysningstiden började på 1700-talet dog dryga 30 procent av barnen i de rikaste delarna av världen innan de blev fem; nu väntar samma öde 6 procent av barnen i de fattigaste länderna. Före 1600-talet kunde endast ca 12 procent i Europa läsa – en liten elit – och samma gällde i världen ännu på 1800-talet. Idag kan 83 procent av världens befolkning läsa.
Steven Pinker, professor i psykologi vid Harvard, skriver i sin färska bok Enlightenment now: the case for reason, science, humanism, and progress (Viking 2018) om all den otroliga utveckling som har gjort att människorna idag lever längre och bättre än någonsin.
Han talar om de dystra uppfattningarna om hur allt är sämre idag än tidigare och påpekar att det är bara därför att det negativa understryks. Denna mänskliga tendens måste man bekämpa med fakta, och det gör han med sina 75 kurvor som visar spektakulära utvecklingar i många av de centrala mätarna av människornas välfärd. I välfärden räknar han med t.ex. det procentuella antalet av analfabetism och till och med miljön (och lyckas också där konstatera att det har skett en förbättring).
Enligt honom är orsaken till allt detta goda upplysningens ideal: rationalitet, vetenskap, humanism. Kunskapen är den bas som genererar välfärd i alla dess meningar.
Pinker understryker att världen aldrig blir perfekt men att vi alltid kan eftersträva att förbättra den.
Men jag vill inte sammanfatta Pinkers bok utan låter er läsa den själva. Hälsosamt läsande är den i alla fall i dessa domedagsprofeternas tider.
Boken fick mig att leta fram Voltaires fantastiskt roliga Candide som jag läst och skrattat åt i flera åldrar. Candides sista rader låter ju så här (översättning av Olof Nordberg):
”Ibland sa Pangloss till Candide: – Det finns ett inre sammanhang mellan allt vad som sker i denna den bästa av alla möjliga världar. För om ni inte med kraftiga sparkar därbak hade blivit utkörd från ett ståtligt slott på grund av er kärlek till fröken Kunigunda, om ni inte hade råkat ut för inkvisitionen, om ni inte hade tvingats att ta er igenom Amerika till fots, om ni inte hade råkat ränna värjan genom baronen och om ni inte hade blivit av med alla era baggar från det goda landet Eldorado, ja då hade ni inte heller suttit här och ätit syltad cederbark och pistaschmandlar. – Det är väl talat, svarade Candide, men nu måste vi odla vår trädgård!”
År 1759 skrattar Voltaire åt de som tror att allt är för det bästa. Genom det säger han det som Pinker understryker i upplysningens ideal: man måste alltid kämpa för att gå vidare mot det bättre. Och samtidigt säger han att det är onödigt att tala och diskutera, prata och jämföra. Man får bara gripa tag i sitt liv och göra sitt bästa där man nu råkar vara: odla sin trädgård, på sitt anspråkslösa sätt. Inga diskussioner utan handling.
Storbritannien är för tillfället en av de få ljuspunkterna (åtminstone på ytan) i ett Europa som präglas av svag eller stagnerande tillväxt och hög arbetslöshet. Uppsvinget inom den brittiska ekonomin (som visserligen i hög grad beror på en fastighetsboom som inom kort kan visa sig vara en bubbla) har gett åtstramningspolitikens förespråkare vatten på sin kvarn; under de senaste åren har nämligen David Camerons koalitionsregering sanerat de offentliga finanserna med en brutalitet som skulle få ”Järnladyn” Margaret Thatcher att framstå som en blöthjärtad, lätt vänstervriden socialtant i jämförelse. Att den ekonomiska tillväxten det oaktat återvänt till Storbritannien ses därmed som ett bevis på att åtstramning fungerar.