Kommunminister Henna Virkkunen har skinn på näsan. Det är inte utan anledning just hon får bära ansvaret för en av de svåraste reformerna som den sittande regeringen har gett sig in på. Kommunkartan skall ritas om och det förslag som har utarbetats i Finansministeriets korridorer fick en stor del av de ledande tjänstemännen och politikerna i landets kommuner att hicka till. För att inte tala om invånarna.

Dagens 320 fastlandskommuner skall enligt Finansministeriets utkast minskas till omkring 70.  Ett viktigt motiv till reformen är att många små kommuner i dagens läge har svårt att organisera den lagstadgade servicen på egen hand. Istället har många i kreativ anda skapat olika former av samarbete. Samarbete som har flyttat mycket makt från kommunfullmäktige till samarbetsorgan utan direkt folkvald kontroll.

Genom att skapa större kommuner kan man komma åt problemet med oklara maktstrukturer vilket ur ett demokratiperspektiv borde ses som en positiv sak. Samtidigt hävdas ofta att större kommuner skapar ett demokratiunderskott. Avståndet mellan invånarna och de folkvalda blir längre. När man tidigare kunde rycka sin politiska representant i ärmen på stan, skapar större kommuner ett behov av heltidspolitiker som riskerar att fjärmas från folks vardag.

Många är också rädda att små kommundelar skall förlora både sin identitet, service och inflytande när man går in i en större helhet. Därför funderar man nu som bäst på hur man kan garantera att olika delar av det som antas bli framtidens storkommuner. En av många metoder som har lyfts fram i debatten och som skall utredas av Justitieministeriet är att införa valkretsar i kommunalval. På samma sätt som vi i riksdagsvalet väljer representanter från Egentliga Finland, Nyland, Norra Karelen, Lappland osv. skulle man göra sitt val inom de olika kommundelarna. Tanken är att man på detta sätt skall garantera politiskt inflytande för alla invånare, oberoende av var i kommunen man bor.

Idén kan spontant kännas tilltalande. Valkretsar skulle garantera att invånare i olika delar av kommunen blir hörda och samtidigt garantera en lokal förankring i politiken. Det finns dock uppenbara nackdelar. Valkretsar riskerar att skapa orättvisa förutsättningar till inval inom kommunerna och inte minst gynna stora partier på de smås bekostnad.

Störst risk för problem riskerar att uppstå om kommuner av olika storlek går samman. Eftersom mandat delas ut enligt befolkningsunderlaget skulle färre fullmäktigeplatser tillfalla små kommundelar. Ju färre platser man utser, desto högre blir det man brukar kalla ”den naturliga röstspärren”. Genom att införa valkretsar i de nya storkommunerna riskerar vi alltså att hamna i precis samma situation som man under många års tid har försökt att åtgärda genom att reformera valsystemet i riksdagsval. I små valkretsar har väljarna inte ett lika fullgott val. Små partier missgynnas och proportionaliteten blir bristande.

Stora kommuner kan upplevas som ett hot mot närdemokratin. Att man därför funderar på olika sätt att garantera medborgarnas inflytande är klokt. Samtidigt är det viktigt att man inte skapar nya problem som riskerar att ytterligare urholka folks förtroende för det demokratiska systemet.