För några veckor sen fick jag ett uppdrag: det gällde att lyfta fram aktuella och viktiga frågor inom utbildning som motorer i samhället. När jag hade tid att fördjupa mig i dessa frågor satt jag på tåget tillbaka till Åbo.
På andra sidan gången satt två finlandssvenska lärare som jag inte träffat tidigare – den ena ämneslärare i grundskolans åk 7-9, den andra lärare på andra stadiet. De berörde i sin diskussion sina elevers bristande intresse för sina studier – vetgirigheten fattades. Jag kunde inte hålla mig, pep till och vi började diskutera.
Vi var snart alla ganska ense om bristen på vetgirighet i våra olika skolor och utbildningar. Den genuina nyfikenheten och kunskapstörsten saknas ofta. Vart tog vetgirigheten vägen?
Vetgirighet är en bristvara i dagens samhälle – alla har information i överflöd och denna overflow verkar dränka vetgirigheten. Kväver informationsflödet törsten efter kunskap? Eller gör kunskapens relativa tillgänglighet det ointressant för individen att lära sig nya saker?
Mina studenter på Hanken läser ekonomiska aktualiteter dvs. dagspress, fackpress och andra media om jag tvingar dem. Och det gör jag – för fulla poäng skall det finnas minst 3 referenser till aktuella källor i varje inlämningsuppgift. Insyn i aktuella händelser inom respektive ämnesområde är väl en del av den fostran som universiteten skall ge.
De studerande som kommer till oss från gymnasiet har mycket kunskap men den är fragmenterad och studerandena vet inte alltid hur de skall använda sina fakta. Gymnasiet resulterar i dag i mycket kunskap som studenterna inte riktigt kan placera i sina rätta fack. Tar en fragmenterad kunskapsbas död på vetgirigheten?
Kan vi lärare göra någonting för att väcka en slumrande vetgirighet? Vi, som jobbar inom universitetet, är alla experter på våra egna ämnesområden. Vi följer med vårt ämnesområdes utveckling och tar till oss vetenskapliga rön. Det är ju frågan om vår faktabas i vårt arbete.
Som lärare borde vi också vara insatta i utvecklingen inom pedagogik och didaktik. Också inom detta vetenskapsområde går utvecklingen framåt. Det är ju här frågan om metodbasen för vårt arbete. Med fräscha metoder kan vi både stimulera till lärande.
Det är intressant att konstatera att det på många håll inom universiteten fortfarande används metoder som använts så länge universiteten funnits och som bevisligen inte fungerar i det tjugoförsta seklet.
Våra studerande representerar förmodligen generationerna x, y och z och de tänker och fungerar väldigt annorlunda än mången lite mognare lärare. En modern pedagogisk verktygsback kan kanske vara en effektiv brygga mellan generationerna.
De studenter som vi har inne i rullorna idag kommer att jobba in på 2060-talet och ingen vet idag vilka faktakunskaper de behöver för att klara sig under de kommande 50 åren. Kritiskt tänkande, problemlösningsförmåga, kommunikationsförmåga och språkkunskaper behövs säkert. Vetgirighet kunde också underlätta färden. Har vi kunskaper tillräckligt för att väcka vetgirigheten?
Har vi rätt attityd för att väcka vetgirigheten?
Hur ofta vågar man som lärare sätta sig i en okänd situation eller inför ett nytt problem och engagera i en interaktiv inlärningsprocess?
Bra fråga! Jag vet att du använder en hel del nya metoder – kan du väcka vetgirighet hos dina studenter med dem? Är du själv vetgirig? Är vetgirighet ett relevant begrepp över huvudtaget?
Jag börjar nämligen själv att ifrågasätta min egen vetgirighet. Visst är jag nyfiken på vissa ämnen men min vetgirighet börjar nog fokusera sig på allt snävare områden – det blir mycket mera djupdykning än bredd.
Vetgirighet är ett vackert ord men kanske det börjar vara föråldrat…
Jag försöker ta som utgångsläge i mina kurser att jag hoppas lära mig också något nytt under kursprocessen. Det tvingar en att sätta sig i den lärandes situation och fundera hur man ska lära stoffet, vad är relevant att undervisa och hur man ska dela den ”nya kunskap” med andra.
Sedan är det förstås lättare som lärare att falla ner på sina ben (dvs. sitt eget etablerat kunnande) om en inlärningssituation inte fungerar. Det gör man för ofta, tycker jag.
Jag tycker också att man är som lärare/forskare självklart intresserad av djuphet i ett ämne; men jag har också märkt när jag kollat vad händer vid andra ämne (tekniska som företagsekonomiska) att det finns en del intressanta synpunkter som bidrar till sitt eget ämne.
O-ou, vet inte om det här är en diskussion jag borde ge mig in i som student, men är det nåt jag är känd för så är det väl att bryta gängse normer, så jag fortsätter med det!
Vetgirighet tror jag är något som ligger i människans natur. Hur skulle vi annars tagit oss ända hit? Problemet ligger väl snarare i att skolsystemen inte hängt med resten av utvecklingen i samhället i stort. Skolor idag ser ut i princip på samma sätt som de gjorde då offentliga skolsystem började dyka upp runt om i världen. Då de dök upp gjorde de det som en reaktion på industrialiseringen och de behov detta ställde på samhället.
Nu är det länge sedan industrialiseringen, världen ser annorlunda ut, men skolorna har inte ändrats mycket. För min del känns det ofta som att akademiska traditioner används som en täckmantel för rädsla för förändring, brist på fantasi och kreativitet, brist på intresse hos lärarna eller bara lathet. Ett sätt att legitimisera en praxis som inte fungerar liksom. Hårda ord, men faktum är att förändring kan vara läskigt, man kan ju faktiskt misslyckas totalt! Och det kan vi ju inte tillåta för då kanske hela världen går under (varför har ingen ännu kommit på en font som effektivt förmedlar sarkasm?)
Faktum är också att är vi inte beredda att misslyckas kommer vi aldrig komma på något innovativt eller nytt. En möjlighet är en risk och en risk är en möjlighet.
Jag är snart 30 och min erfarenhet är, att min vetgirighet bara ökat med åren vilket säkert hänger ihop med en ackumulerad kunskap inom flera områden, bättre självkännedom och förmåga att göra kopplingar mellan kunskap från vitt skilda områden. Kanske är det dessa egenskaper man borde sträva efter att utveckla för att stimulera studenters vetgirighet? Vad vet jag, jag är inte professor. Men jag är heller inte rädd för att begå misstag och göra bort mig totalt (that ship sailed a long time ago).
Till sist vill jag påpeka att det här inte var ett ställningstagande i förhållande till de två som tidigare skrivit här. Franck har jag ingen aning om vem han är och Barbro är en av de bästa lärarna jag träffat på ÅA.
Sammanfattar ganska långt vad jag tycker om universitetssystemet…
Och nej, man behöver inte vara professor för att veta 🙂
Hej alla ni som skriver era djupa reflektioner.
Jag blev obeskrivlig glad när jag hittade denna sida. Ännu gladare när jag läser djupa tankar av unga individer som t.ex. blivande 30-åriga Erika. Jag själv är 62 årig lärare /(lärarutbildare i matematik vid Linnéuniversitet i Sverige (Kalmar-Växjö).
Pga. erfarenhetsbaserade kunskaper, instämmer jag med era tankar och funderingar kring vetgirighet.
Inför starten av kursen brukar finnas följande citat av mig till det brev som jag skriver till mina lärarstudenter:
”Vetgirighet är mamma till utvecklingen.
Dina små blivande elever har Vetgirigheten vid liv i sig. De vill veta om allt som berör deras sinnen och tankar. De tänker inte ”Vad ska jag ha det till?” Det är vi vuxna som skapar konstigheterna hos våra barn och flyttar deras blick från vetgirighet till nyttighet; här krävs någon form av balans.”
mvh
Reza 62