Så här års är det igen dags att fundera på undervisningens innehåll och former och målsättningar och eventuellt göra ändringar på läroplanerna. Här på humanistiska fakulteten vid ÅA påverkas arbetet denna gång också av de planer som gäller upprättandet av gemensamma kurser över ämnesgränserna. Om jag har förstått rätt, syftar den planerade reformen främst på att befrämja genomströmningen och ge lärarna mer tid för forskning.

Universiteten är tacksamma offer för kvalitetsspråket. Dels därför att säkerligen de flesta som jobbar som lärare och forskare upplever sitt yrke också som en kallelse, dels därför att antalet sådana medarbetare som å ena sidan understöder lärarnas och forskarnas arbete och å andra sidan också styr och övervakar det, växer alltjämt. Varje gång det akademiska samfundet förutsätts skärpa sig än en gång och producera mer med samma eller minskade resurser, är kvaliteten det kort som förr eller senare läggs på bordet – vem skulle vilja eller våga motsätta sig att kvaliteten på verksamheten förbättras och förhöjs?

Men om man tar en kritisk titt på det som samtidigt pågår i det omgivande samhället är nyckelordet där snarast avveckling: social-, polis- och hälsovårdsstationer läggs ned, likaså post- och bankkontor, garnisoner och kommuner för att inte tala tendensen att ersätta den riktiga servicen med telefonnummer och webbadresser. Tågen rullar enligt tidtabeller som var i kraft på 1990-talet, åldringar tvingas ligga i nedsölade blöjor och om man måste slå 112, kan man inte vara säker på att man når fram eller att hjälpen kommer eller att den kommer i tid. ”Detta får duga och du får tåla” verkar vara dagens motto.

Men inte på universiteten. Där/här skall allt möjligt göras, när målsättningar definieras och dikteras ovanifrån. Den tid och de resurser som kunde användas för själva undervisningen eller universitetens två andra, lika viktiga huvuduppgifter, får uppoffras i kvalitetsdyrkans namn.

Givetvis bör lärarna förbättra, förnya och vid behov t.o.m. reformera läroplanen. Den som vill jobba inom humaniora, antingen på något universitet eller utanför universitetsvärlden, måste ges färdigheter för att han eller hon skall kunna klara sig i nuvarande omständigheter. Den ofta efterlysta arbetsmarknadsrelevansen skulle lätt kunna uppnås om vi började ge våra studerande praktiska kurser t.ex. i hur man förvaltar och reagerar på förminskade resurser, hur man ansöker om extern finansiering och hur man kommunicerar med kulturignoranta byråkrater och beslutsfattare. Detta skulle också på ett smidigt sätt erbjuda möjligheter för gränsöverskridande samarbete inom undervisningen.

En annan sak är naturligtvis hur vi förhåller oss till studerande som hoppar av eller ”försvinner” utan att avlägga examen – är det nu egentligen så negativt att vuxna myndiga människor hittar något annat som de betraktar som mer lämpande för dem? Kanske de ändå har haft nytta av den tid som de tillbringat som våra elever. Huvudsaken är ju alla hittar sin kallelse och sin plats i samhället. Om problemen med genomströmningen vill bekämpas på allvar, skulle jag personligen vilja fästa uppmärksamhet vid intagnings/inträdesprocesserna och överväga möjligheter att reformera dem. Kanske skulle man också kunna göra något åt finansieringsmodellen som tvingar enskilda ämnen och akademiska enheter att ta in studerande som inte har lovande förutsättningar att klara av sina studier. Man kan ju också förbättra kvaliteten genom att fokusera på dem som har talanger eller vilja eller båda två.

Universiteten har i varje fall tre huvuduppdrag – man behöver inte haka upp sig på ett enda och glömma de två andra.

Marko Lamberg
tf. akademilektor i historia