Skribenter: Greta Wistbacka och Katarina Kiiskinen

Torsdagen den 4.10 samlades personal, alumner och studerande vid Institutionen för psykologi och logopedi i Raseborg för att under ett tvådagars seminarium diskutera och utveckla utbildningarna. Med på seminariet fanns även kliniskt verksamma psykologer, psykoterapeuter och talterapeuter, både äldre och mera nyligen utexaminerade. Seminariet var en del av det pågående kvalitetsenhetsprojektet vid IPL.

Institutionen för Psykologi och Logopedi är en av Åbo Akademis toppenheter inom utbildning och har beviljats medel för att kunna utveckla kvaliteten i utbildningen. Det egentliga arbetet körde igång för ett år sedan då det hölls ett kick-off seminarium i Rimito då personal, studerande och alumni arbetade med de delområden som toppenhetsansökan hade identifierat som utvecklingsområden. Kick-off seminariet lade grunden till det fortsatta arbetet. Mindre grupper har under årets gång jobbat med olika projekt. Projektkoordinator Joachim Johansson i samklang med prefekt Pekka Santtila har haft överblicken, men i projekten har också många studerande och nyligen utexaminerade varit inblandade.

Många saker hade hunnit hända sedan ifjol vilket gav utmärkta förutsättningar för höstens seminarium; Kvalitetsutvecklingsprojektet ligger inför det skedet då de strategiska besluten skall fattas varefter de större förändringarna sedan så småningom skall bli verklighet. Kvalitet bygger för det första på en någorlunda enhetlig pedagogisk helhetsvision. För att diskutera en utbildning som helhet behöver man också diskutera delarna, kurserna och innehållet, medan fokus på undervisningssätt och didaktiska gräsrotsåtgärder och -metoder läggs vid ett senare skede. Helheterna och utvecklingsbehoven ser mycket olika ut på de två ämnena och därför var det naturligt att ämnet logopedi följde sin agenda och ämnet psykologi följde sin.

Bild: Forskare, PeM och EM Christa Tigerstedt ger en inledande föreläsning i pedagogiskt ledarskap.

Praktik och mångfald i fokus för ämnet logopedi

Undervisningsprogrammet i logopedi vid Åbo Akademi startade år 2005, och varje år tas det in upp till 14 nya studerande. Studier i logopedi skiljer sig från många andra universitetsutbildningar på så sätt att antalet studiepoäng som ska avläggas i huvudämnet är fler än på de flesta andra ämnen. Alla läser samma biämnen och antalet valbara studiepoäng är litet. Det innebär att alla talterapeuter i Finland, åtminstone som utexaminerats på senare år, har motsvarande och rätt omfattande kunskaper när de får sin legitimering.

Strukturen för utbildningen är ganska långt densamma som på de fyra övriga universiteten i Finland där man kan studera ämnet. I slutskedet av utbildningen gör alla studerande en fyra månader lång klinisk praktik, som handleds av en talterapeut på praktikplatsen. Praktiken kan göras på till exempel sjukhus, hälsovårdscentraler eller andra instanser som erbjuder talterapitjänster. Innan den studerande kan inleda sin långa praktik bör han/hon ha haft åtminstone fyra korta praktiker, och har därmed under handledning planerat och gett talterapi åt minst fyra klienter. De korta praktikerna kan handledas antingen av en talterapeut vid ämnet (professor, lektor, universitetslärare eller doktorand) eller av en talterapeut utanför universitetet.

Eftersom praktikperioderna är en så stor och viktig del av utbildningen valde ämnet att under kvalitetsenhetsseminariet satsa på att identifiera problemområden och utvecklingsmöjligheter för dem. Fokus låg i synnerhet på att kartlägga hur ämnet kan stöda handledare utanför universitetet, och hur man kan skapa de bästa möjliga förutsättningarna för att talterapeuter ska vara motiverade att ta emot studerande på praktik. Under torsdagskvällen diskuterades också i vilken mån mångfald och genus tas i beaktande i utbildningen och vilka problem man kan stöta på som talterapeut/logopedistuderande.

Som en del av kvalitetsprojektet har doktorand Jenny Lindman och amanuens Emma Kallvik gått en handledarkurs i problembaserat lärande (PBL). PBL används flitigt inom olika utbildningar i synnerhet i Sverige. Metoden används på prov för tillfället i en av logopedins ämneskurser. Lindman och Kallvik ledde fredagens diskussioner med hjälp av PBL-struktur, vilket visade sig vara ett effektivt sätt att identifiera problem och diskutera fram potentiella lösningar.

Bild: Doktorand Jenny Lindman grupperar nyckelord som diskussionsgruppen ansett vara relevanta för diskussionen kring praktik och handledning

Stämningen under seminariet var mycket positiv och allas åsikter hördes och beaktades. Diskussionerna ledde fram till många konkreta förslag på hur man kan förbättra situationen för handledare och studerande. Samtliga närvarande var överens om att det största utvecklingsbehovet ligger i informationsutbytet mellan ämnet och handledare på fältet. Torsdagens diskussion om mångfald och genus var också mycket givande, och ledde till att några kursers innehåll och lärandemål nu ska ses över och vid behov kompletteras. Arbetet med att verkställa åtgärdsförslagen har redan kommit igång, vilket är en direkt följd av att diskussionerna fördes på en praktisk nivå med konkreta förbättringsförslag som mål.

Bild: Talterapeuterna Therese Hannus (alumn från Åbo Akademi), Solveig Rask och Victoria Mankki funderar på vilka praktiska instruktioner handledare utanför universitetet behöver för att underlätta bedömningen av de studerandes prestationer så att den blir så rättvis och likvärdig som möjligt

Utbildningsprogrammet i logopedi fungerar i allmännhet mycket bra och de allra flesta studerande är mycket motiverade och trivs på ämnet. De utsomstående handledarna hade en positiv helhetsbild av att handleda studerande från ÅA. När det mesta fungerar fint kan det vara utmanande att konkretisera vad som ännu behöver förbättras, men tack vare ett välstrukturerat förberedande arbete och engagerade deltagare blev diskussionen aldrig för abstrakt. Seminariet var mycket givande och uppskattat av alla inblandade. Den kanske största fördelen med att åka bort över en natt är att man hinner umgås med de andra seminariedeltagarna också i lite mer avslappnade sammanhang. Utgångspunkterna till många idéer och åtgärdsförslag diskuterades redan vid middagsbordet på torsdagen, och vid frukosten på fredagen.

Fungerande helheter och ny pedagogisk filosofi inom ämnet psykologi

Psykologutbildningen i Finland skall ge grundläggande färdigheter i psykologins olika delområden. I andra länder är det vanligt att man antingen genast vid studiestarten eller efter kandidatnivån specialiserar sig inom ett visst område. Problemet med den Finska approachen är att det kan lämna den utexaminerade att känna sig inte vara expert på någonting. För en liten institution är det en utmaning att erbjuda bredden (vilket sker bl.a. med hjälp av utomstående timlärare) utan att tappa hur alla delar hänger ihop med varandra. Lösningen blev att se över mindre helheter och försöka göra kurser mera successivt sammanlänkade så att kurser tydligare bygger på varandra – något som också skall synas i kursinnehållet.

Ett hett ämne inom psykologin är evidensbasering. Kort och förenklat handlar det om att försäkra att den vård som ges är den som har mest evidens inom forskningen att vara den mest effektiva för behandlingen av det symptomet. Det har också att göra med att som psykolog kunna bygga upp sin verksamhet så att man inte enbart baserar sig på ”mutu” (fin. musta tuntuu), vilket bevisligen kan leda till felaktiga beslut. Genom att låta den egna verksamheten ta formen av forskningar i mikro-skala där man t.ex. kan mäta en behandlings effektivitet med hjälp av pre- och posttest och genom att vara medveten om vanligt förekommande tankefel i kliniskt beslutsfattande kan man ha en mera informerad och mindre på känsla baserad utgångspunkt för verksamheten. Inom utbildningen tänker man att evidensbasering också handlar om att backa upp teorier med den senaste forskningen inom ämnet. Man skall kunna erbjuda evidens för det man lär ut och lära studerande vara kritiska mot forskningen för att kunna se alternativa förklaringsmodeller. Att denna frågeställning är relevant har att göra med att psykologi är en relativt ung vetenskap som kan kritiseras ha ett förflutet där dessa ideal för verksamheten, forskningen och teoribildningen inte alltid varit självklara. Likväl tävlar felaktiga ”common sense” -uppfattningar och dubiösa behandlingsformer om psykologins markområde.

Seminariets huvudfokus låg således vid att diskutera och föreslå förändringar i undervisningsplanen för psykologin vilka garanterar att utbildningen ger ett bättre grepp om ens expertis som psykolog. Likväl låg fokus vid att ge förutsättningar för att bättre kunna fungera evidensbaserat i yrkeslivet genom att ständigt uppdatera sin kunskap i och med ny forskning.  I praktiken skedde planeringsarbetet i mindre grupper.

Bild: Benny Salo, doktorand vid psykologin förklarar för arbetsgruppen hur han tänker sig att olika kurser bygger på varandra. Här behandlas forskningsmetodik och liknande kurser.

Resultatet är ett förslag till nytt utbildningsprogram som snart skall behandlas av institutionsrådet. Ett tänkesätt som kommer att introduceras, och som har med en ny pedagogisk filosofi att göra, är att lära ut om psykologisk behandling genom att bygga kurser kring fenomen. Tidigare har kurser byggt på behandlingsformen, det vill säga vilken teoribildning (t.ex. dynamisk eller kognitiv-behavioral psykoterapi) man haft som utgångspunkt. Detta nya sätt skall göra det lättare att göra utbildningen ännu mera evidensbaserad. Tilläggsfinansieringen kan hjälpa till att se över kurshelheter, men skapar inte möjligheter att utöka studiepoängsmängden eller öka de totala resurserna för utbildningen markant, inte minst på grund av eventuella ökade framtida sparkrav. Man är tvungen att arbeta med det man har.

En konkret idé som uppstod i grupparbetet var att man lätt kunde skapa helheter som fungerade som rekommendationer om vilka kurser studerande intresserade av ett visst ämnesområde kunde ta för att öka sin expertis inom det området. En hel del valbara kurser erbjuds inom psykologin, men som studerande kan det vara svårt att planera någon tydlig helhet i de valbara studierna om man inte har ett klart biämne. Helheterna kunde inkludera kurser från andra enheter inom ÅA, vid Turun Yliopisto eller via Öppna universitetet. Studerande som är intresserade av arbets- och organisationspsykologi brukar exempelvis typiskt läsa också en del organisation och ledning vid HHÅA.

På det stora hela var stämningen på seminariet god vilket troligtvis har att göra med det tacksamma läget: ännu har man tid att påverka och den möjligheten har erbjudits både personal och studerande. Diskussionerna som fördes var utmanande och givande – i precis rätt balans. God stämning leder också till utveckling som inte kan tvingas fram. Under seminariet presenterade sig Alumnipuls –föreningen som fick sin början på seminariet förra året. Alumnipuls uppstod ur en situation där det länge funnits ett behov både från institutionens och från de verksamma, svenskspråkiga psykologernas håll att skapa kontaktnätverk. På seminariet ifjol fanns tillräckligt många samlade för att det vid sidan om det egentliga programmet ledde till att ta itu med saken. En liten pappersbit som cirkulerade vid middagen blev en intresselista.

Med erfarenheter som dessa i bakfickan, är det synd att konstatera att få institutioner vid ÅA har möjlighet att på detta sätt ta sig loss från vardagen för att diskutera och planera helheter och därefter dessutom ha resurserna att förverkliga planerna. Samtidigt finns det mycket man kan åstadkomma också med mindre förändringar. Ur vår synvinkel ligger IPL:s fördelar i att man har god sammanhållning, där man frågar om studerandes och undervisande personalens åsikt både ad hoc och mera systematiskt via kursutvärderingen, och i att man kräver mycket av studerande och undervisande personal, men samtidigt erkänner allas förmågor. Givetvis spelar även andra faktorer in, men dessa två faktorer tyder, enligt oss, på den nyfiket undersökande attityd som kristalliserades under seminariedagarna. Attityden leder också till att man kan komma bort från tankespår såsom ”så här har jag alltid gjort/det alltid varit”. En nyfiket undersökande attityd är något som utnyttjas inom forskningen, så varför inte ta med den i hur man tänker kring undervisningen?

Greta Wistbacka, studerande i logopedi
Katarina Kiiskinen, studerande i psykologi