Ett återkommande tema i åsiktsutbyten bland undervisningspersonalen tycks vara hur man skulle lyckas med att aktivera de passiva studerandena på föreläsningarna. De tycks helst bara lyssna på föreläsaren, hålla tyst och gå hem efter föreläsningen. Alla försök att få igång en diskussion är oftast mer eller mindre dömda att misslyckas. Vi som undervisar brukar ju tycka att det känns frustrerande, eftersom diskussioner är ett effektivt sätt att förmedla och förädla kunskap. Tyvärr är det dock väldigt sällan som man har en sådan grupp studerande på en kurs att det uppstår mycket diskussion, antingen spontant eller då när det är meningen att någonting ska diskuteras.
Jag har själv brottats med samma problem. Innan jag skuggade en kollega från samma ämne för universitetspedagogikens modul 3, berättade han att han också upplever det som lite besvärligt att engagera deltagarna på sin kurs. Jag tyckte han klarade sig bra, men situationen kändes bekant: föreläsaren ställer frågor som är viktiga med tanke på ämnet och varje gång är det samma två personer som räcker upp handen. Resten stirrar ut genom fönstret eller på telefonen.
Mitt skuggningsobjekt gjorde det kloka valet att dela in deltagarna i två grupper och gav två tydliga frågeställningar som skulle diskuteras. Resultatet blev en ovanligt hög aktivitetsnivå. Detta bekräftade den feedback som jag själv hade fått i samband med en annan kurs tidigare: studerandena vill inte diskutera i en stor grupp, men gör det gärna i en mindre grupp. Det verkar alltså som att det som åtminstone jag har tolkat som passivitet, ofta egentligen handlar om blyghet och osäkerhet. Det som för läraren verkar som en alldeles neutral och oproblematisk inlärningssituation, kan för många handla om en direkt obehaglig social situation.
Ökat engagemang på föreläsningarna kräver kanske ändå inga särskilda tricks. Att satsa på att göra situationen så avslappnad och trevlig som möjligt är säkert åtminstone en del av lösningen. Men det kan vara nyttigt att reflektera ännu lite djupare över problemet. Å ena sidan måste ju läraren få ställa krav på studerandena, och förklara, såsom jag själv brukar göra, att aktivt deltagande i diskussionerna är en del av studieprestationen. Det är alltså någonting som också kan påverka vitsordet. Å andra sidan gynnar detta systematiskt sådana studerande, som till sin personlighet är lite mer sociala, modiga och utåtriktade.
Grundproblemet kan vara att vi som undervisar inte känner studerandena tillräckligt bra för att veta vem som eventuellt verkligen lider av trycket i sociala situationer, där man förväntas engagera sig i allmän diskussion, och vem som bara inte ids. Jag har i alla fall börjat inse att studerandenas varierande sociala färdigheter verkligen påverkar deras engagemang i diskussionerna på kurserna.
Trots risken för att någon kanske inte känner sig bekväm med att delta i allmän debatt, tänker jag endast försöka minimera skadorna, inte slopa diskussioner som en undervisningsform. Ett litet tricks, som jag har lärt mig under åren, har jag dock i bakfickan för att aktivera även de studerande som så lätt glider in i en passiv dvala. Jag har märkt att passligt provocerande frågor får till och med de sömnigaste att vakna till. Det gäller alltså att våga ta upp en aning provokativa teman för att få allas uppmärksamhet. Tacksamt nog finns det gott om sådana i samhällsvetenskaperna.
Intressant blogginlägg. Jag tror att många känner igen sig i utmaningen med diskussioner. Som lärare tror jag som du också nämner att man har en viktig roll i att skapa en trygg atmosfär i klassen som uppmuntrar till diskussion, men hur man i praktiken ska göra det har jag inget enkelt svar på. Det kan säkert vara bra att höja ”svårighetsgraden” i diskussionerna stegvis. När studenterna blivit bekväma med att diskutera i mindre grupper är steget förhoppningsvis inte lika stort till att diskutera i större grupper. En annan utmaning som jag själv upplevt gällande diskussioner är att man som lärare har svårt att veta hur länge diskussionerna kommer att ta. Delvis är det kanske något man som lärare lär sig efter hand men det varierar också mycket mellan olika grupper hur pratsamma de är.
Tackar för kommentaren. Jag brukar alltid säga hur många minuter folk har på sig att diskutera, men det begränsar förstås sådana grupper som är aktiva. Då låter jag diskussionen fortsätta lite längre. Däremot är också jag lite osäker när det gäller att skapa en trygg atmosfär. En stegvis förhöjning av svårighetsgraden är säkert ett sätt. Jag försöker alltid poängtera att det inte finns rätta svar på de frågor som jag ställer, bara åsikter. Hoppas att det sänker tröskeln att öppna munnen när man inte behöver oroa sig för att säga nånting helt fel.
Hej studenternas engagemang och diskussionsberedskap är långt en kulturfråga inte enbart en fråga om om huruvida man känner studenterna eller har gemytliga föreläsningar i en trygg miljö. Har undervisat 4 år och undervisar fortfarande i Holland där klasserna kan vara stora. Ofta över 200 studenter och sällan färre än 50. Det är absolut inget problem att engagera dessa i undervisningen eller att få dem engagerade i och debattera sitt ämne. Träningen börjar hemifrån, fortsätter i dagis, grundskolan osv och engagemang är viktigt och en del av kulturen. I samma anda kan man fundera på vad som definierar en respekterad ledare/mentor i Finland (tystnad följt av ett kort uttalade kring ett genomtänkt beslut) och i tex Italien (ett ivrigt engagemang i varje liten aspekt av samhällsutveckling eller avveckling). Jag ber om ursäkt för generaliseringen men det finns ett korn sanning i det. Kunskapsnivå är inte högre i kontinentala Europa men engagemang och ambition är en nödvändig väg mot en bättre framtid. Det finns dock knep att ta till när det gäller blyga? tysta? osäkra? oengagerade? för snävt samhällsidentifierare? studenter. Fördelen vid ÅA är att studenternas antal är lågt och man kan diskutera i små grupper eller låta studenterna i tur och ordning ta över föreläsningen med hjälp av förberett material och guidning, instuderingsfrågor som diskuteras istället för att föreläsas etc etc etc..
Tack för ett mycket intressant blogginlägg. Jag har själv funderat mycket på hur man skulle bättre kunna aktivera studenterna och jag kan av personlig erfarenhet säga att du är på rätt spår. Jag hade (och fortfarande har till en viss mån) själv under studietiden svåra obehag för att tala inför stora grupper och kan åtminstone personligen bekräfta att det är betydligt enklare att tala i små grupper.
Jag håller också med de andra kommentarerna att det säkert även är en kulturfråga. Finländare har av tradition tenderat vara mer tystlåtna och hållit hårt fast vid sådana principer som ”att tala är silver, tiga är guld”, ”tomma tunnor skramlar mest”, etc. Men med välplanerade och välstrukturerade diskussioner i små grupper (kanske t.o.m. i par?) så tror jag nog att man ändå kan få igång bra diskussioner. Jag gillar också din idé om att ställa provocerande frågor, det hjälper definitivt på traven.
Jag tror även att det är viktigt att man undviker att skuldbelägga studenterna själva. Det är främst upp till läraren att skapa en sån miljö där bra diskussioner frodas. Jag tror att detta hör till den goda lärarens främsta uppgifter.
Jag har gjort ganska likadant, dvs delat upp studenterna i ett par grupper och gett varje grupp en kort uppgift att diskutera och sedan svara pa. Diskussionen kan vara t ex 7 minuter och under den tiden befinner jag mig annanstans, ute ur rummet. Jag har ocksa varje gang tagit med en punkt i uppgiftspappret: Som punkt ett galler att alla i gruppen presenterar sig kort for varandra, med namn och huvudamne. Alltsa varje gang, t.o.m. nar kursen lider mot sitt slut. Jag tror det ar viktigt med tanke pa hur besvarligt det kan vara for nagon som kanner pa sig att hen redan forutsatts veta vad alla heter men antingen har glomt nagra namn eller aldrig har hort dem.
Men en annan sak som har med diskussionsberedskap att gora: Uppgifterna forutsatter att folk vet vad de talar om, annars blir det genant. Jag ger folk vanligen i uppgift att i forvag (under veckan) lasa en text och skriva en sida eller sa om texten. Det betyder att de ar palasta nar de sedan kommer och alltsa kanner sig beredda att diskutera tematiken.
Ett misstag jag ofta gor, dock, ar att jag inte reserverar tillrackligt mycket tid for discussion. (Detta pga (1) bristande sakerhet pa att diskussionen faktiskt kommer igang och (2) pga att jag har for mycket material och litar inte tillrackligt mycket pa att fragorna anda blir behandlade i sjalva diskussionen).
(Skriver fran utlandet, darav bristen pa skandinaviska skrivtecken.)
Och annu som fortydligande till foregaende: Folk diskuterar i grupper nar de gor diskussionsuppgifterna, men jag ar ju inte dar sjalv och ser hur det fungerar. Daremot ser jag ju vad som sedan sker. Jag kommer tillbaka fran pausen. Grupperna ska presentera sina resultat — och sa kommer diskussionen i hela forelasningsgruppen i gang i det skedet. Eftersom jag leder diskussionen kan jag sedan ocksa varsamt leda in diskussionen pa sadana spar att alla teman som behover tas upp blir behandlade.
Mina forelasningsgrupper ar dock vanligen ganska sma, sallan mer an 20 personer.
Tack för ditt inlägg. Situationen är inte mycket annorlunda i olika ämnen. Jag tycker att din idé att ställa en mer provocerande fråga hjälper till att starta och fortsätta en diskussion. Även studenter som inte var uppmärksamma blir intresserade av diskussionen då. Situationen är också annorlunda i större och mindre grupper. I en liten grupp är de icke-aktiva studenterna på något sätt mer synliga. Som tidigare nämnts, mera mindre grupper i stället för en stor grupp kan också hjälpa till. Men det är emellertid mer komplicerat att styra diskussionerna i många grupper – det är ganska möjligt att det diskuterade ämnet ändras till något mindre viktigt. För mig personligen verkar diskussionerna livligare om det finns studenter av olika nationaliteter eller med olika bakgrund i en grupp. Skillnaderna i livserfarenhet och olika synpunkter på problematiken kan visa helt nya lösningar av det diskuterade problemet.
Tack för ditt inlägg! Vi är många som brottas med samma utmaning, att verkligen aktivera våra studerande. Det är en utmaning som vi måste ta oss an och inte ge upp med eftersom det behövs ute i arbetslivet och jag tror att det är uppskattat från studerande (i allafall i ett senare skede) att bli ”utsatt” under studietiden så man blir van med att debattera, diskutera, argumentera, motivera o.s.v. Det är sådana allmänna färdigheter som borde övas på i så många kurser som möjligt.
Tack för en bra kommentar. Tänker jag också själv att ”studerandena kommer nog ännu att tacka mig för det här” när jag försöker få dem att diskutera. Håller helt med om att sådana färdigheter kunde övas mera.
Började läsa denhär personalbloggen, så ursäkta för att jag necroar denna post.
Jag är själv en studerande som är aktiv på diskussioner oberoende av ämnen, det är obekvämt, speciellt i auditorium med större mängder och mikrofon, men på samma gång så använder jag det som ett sätt att kontinuerligt exponera mig för att tala inför grupp.
Det som stör mig mest är andra elever som viskar sinsemellan, men sedan när det kommer till diskussions frågor sitter de tysta.
Hade nyligen en kurs i sociologi där läraren delade upp oss i slumpmässiga grupper på basis av sorteringssätt vi skulle komma på, och jag märkte att detta gjorde att mycket mer elever deltog i diskussioner. Tänker detta beror på de att de var studeranden från alla olika pedagogik baserade linjer på åa i vasa, så personerna i grupperna introducerade sig snabbt, vad de läser och på började diskussionen