Forskarens mediekontakt

Andreas HägerNär jag föreläser om media på grundkursen i sociologi brukar jag presentera en ytterst kort historik över massmediernas roll i samhället: de har gått från att vara ett redskap för andra institutioner (till exempel tryckning av religiösa skrifter); till att bli en självständig institution (tidningar, rundradio); till att bli det moderna samhällets viktigaste institution och övergripande logik. Detta sistnämnda skede som vi lever i idag karakteriseras av en process som kan kallas medialisering, dvs. hur olika sfärer i samhället existerar enligt mediala villkor. Politik och idrott brukar jag ta som exempel. Medialisering av religion har jag själv skrivit något om. Här tänkte jag fundera på medialisering av forskning (ur en begränsad och förenklad synvinkel).

Att forskningsresultat ska publiceras, hur de publiceras, och den processens betydelse inte minst för upprätthållandet av en forskarkarriär, är alla aspekter av medialiseringen av forskning. Temat för detta inlägg är en annan sida av saken, forskarens kontakter med massmedier av icke-akademiskt slag.

En viktig aspekt av universitets så kallade ”tredje uppgift” – det samhällstillvända och -relevanta arbetet – är olika former av spridning av forskningsresultat och annan akademisk kunskap via massmedia. Forskare blir kontaktade av media för att kommentera olika aktuella händelser, eller skriver debattartiklar, blogginlägg, etc. För forskare inom människovetenskaper, och kanske särskilt för samhällsvetare, är det närmast ett ”kall” att kommunicera sin forskarkunskap för att bidra till att utveckla samhället.

Det tar förstås tid att sköta denna uppgift, inte minst när man skriver själv. När jag studerade vädrade två av mina lärare helt divergerande åsikter om forskarens – eller specifikt sociologens – bidrag till samhällsdebatten (detta alltså enligt hur jag minns saken, något decennium senare). Den ena tyckte att det var närmast meningslöst att skriva i dagstidningen, det var ingen merit – medan den andra tyckte att det rentav var viktigare att skriva i dagstidningar och kulturtidskrifter, där människor läste ens texter, än att publicera för andra forskare. Trycket att publicera vetenskapligt är säkert större i dag än det var när mina lärare debatterade, men ändå vågar jag tro att det är få som skulle förneka betydelsen av spridning av den vetenskapliga kunskapen utanför det egna skrået.

Media och journalister är förstås intresserade av vissa teman och vissa vinklingar. Jag träffade en gång en religionsforskare specialiserad på satanism och ockultism som berättade att han gjort över 1000 intervjuer om sin forskning. Vad han frågats om eller sagt vet jag inte alls, men tematiken kan tänkas intressera för att den passar in i flera tacksamma diskurser om religion i ett sekulariserat samhälle, både att religion är något konstigt och att den är eller kan vara ett samhällsproblem.

Jag har ett antal gånger varit med om att ha blivit kontaktad av media gällande frågor som mer eller mindre berört mina forskningsområden men där det inte blivit någon ”juttu” för att journalisten inte varit nöjd med mina svar. En radiojournalist var upprörd över att en reklam för en viss ost använde bilder av munkar. Hon var överlag kritisk till användning av religion i reklam. Jag, som intervjuades i egenskap av forskare om religion och populärkultur, delade inte hennes upprördhet och ville inte fördöma vare sig den specifika reklamen eller användning av religiösa bilder i reklam i allmänhet. Därmed meddelade redaktören helt ärligt att hon inte ville ha med mig i sitt program utan försökte hitta någon som tyckte likadant som hon.

Motsvarande har hänt flera gånger, särskilt när jag inte gått med på att bekräfta en viss som jag själv uppfattat det stereotyp bild av någon minoritetsreligiös grupp, till exempel laestadianer. En aspekt av medialiseringen av forskning är att innehållet av forskningsresultaten, som de kommuniceras till en bredare publik, riskerar tvingas in i journalistens berättelse och i det som fungerar medialt – forskaren och forskningen blir en gisslan som fungerar som legitimering av journalistens/redaktionens uppfattning och budskap.

Förstås har jag också haft positiva erfarenheter av mediekontakter. Som när radiojournalisten i sändningen konstaterade att det var ”bra att vi kontaktade den där sociologen”, eller när jag på kafferumsbordet kunde sätta en artikel ur USA Today där min forskning blev citerad. För inte minst handlar mediekontakter om att få visa upp sig och vara duktig. Därför finns det säkert också skäl för oss forskare att ibland tänka efter en extra gång och tacka nej till medial exponering, för ingen är ända expert på precis allt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *