ÅAs bästa kurs

”Jag har hört att det här är ÅAs bästa kurs!”. Det var en av kommentarerna jag fick då jag träffade anmälda till kursen Den Nordiska rättegångstävlingen och frågade vad som hade fått dem i rummet att söka sig just till denna kurs. Inte nog med det, de andra intresseanmälda nickade samstämmande med. Det är ju kanske inte helt vanligt att få så spontan feedback, så den omedelbara reaktionen var en slags (urfinsk?) paffhet och generation. Ganska snabbt övergick dock detta i en känsla av glädje. Vintermörkret glömdes bort för en stund och en ny iver och energi infann sig. Man kan väl inte annat än att bli lite smickrad också. Tack för det!

Jag hoppas på och tror att många lärare fått motsvarande feedback. Jag vill alltså inte göra anspråk på att verkligen dra ”ÅAs bästa kurs”. Skulle absolut inte vilja se någon sådan jämförelse göras heller, för den delen. Jag vågar också påstå att alla som har fått spontan positiv feedback känner en känsla av att ha lyckats i sitt arbete – i alla fall för just den kursens del. Det är denna känsla som sporrar mig till att fundera vidare på vad som kan ligga bakom att just denna kurs upplevs som ”ÅA:s bästa”. Vad är speciellt med denna kurs? Kunde element av ”det bästa” kanske introduceras även i andra kurser? Jag vill ju givetvis att alla mina kurser är ”ÅA:s bästa” (även om tanken är något kontradiktorisk).

Till att börja med tolkar jag responsen som att kursen har ett gott rykte. Eftersom ett rykte inte uppkommer över en natt, så betyder det också att det måste vara många studerande som har gillat kursen under en längre period. Ja, jag måste berätta att kursen faktiskt har en egen alumniverksamhet. Tidigare tävlande, som sedan länge har utexaminerats från ÅA, deltar årligen i lagets arbete samt driver en understödsförening. Tänk om samma entusiasm kunde uppnås kring kursen Folkrättsligt ansvar…

Kursen går ut på deltagande i en simulerad rättsprocess, där studerande (såväl rättsnotarier som politices-studerande med folkrätt som huvudämne) tävlar mot sex-persons lag från andra nordiska länder. Huvudsakligen är deltagarna från ÅA, men kursen är även öppen för juristuderande vid Åbo universitet. Inom ramen för tävlingen deltar studerande i en kurs om mänskliga rättigheter i Europa, gör forskning i Europadomstolens rättspraxis och skriver två 20-sidiga inlagor, övar på muntlig framställning såväl inför kollegor, vid tingsrätten i Åbo, och högsta domstolen i Helsingfors. Kursen kulminerar i muntlig argumentering inför domare från Nordiska länders högsta domstolar vid det så kallade finalveckoslutet. Formatet är med andra ord så långt ifrån traditionell katederundervisning som det går att komma. Det kan knappast tillämpas på andra kurser, eller? Till exempel Grundkurs i juridik kunde knappast följa detta format? Fast vänta lite – jag har ju faktiskt tillämpat samma idé inom ramen för den argumentationsanalysbit som jag drar inom FSEs fakultetsallmänna kurs Metod 3 med 50 deltagare. Varför kunde ett slags rollspel inte också kunna fungera för att bekanta sig med grunderna…

Nåväl, den tankegången får jag löpa fullt ut nån annan gång. Tillbaka till tävlingen. Kursen tar ungefär ett halvt år. Den medför en arbetsmängd som inte på något vis motsvarar de futtiga 15 studiepoäng som deltagarna utdelas. Det skriftliga arbetet under mars-april är så intensivt att det kan vara svårt att bedriva andra studier under skrivperioden. Det muntliga å sin sida medför att deltagarna gång på gång måste utmana sig själva och överkomma en eventuell nervositet för muntlig framställning, får utstå feedback som oundvikligen tar fasta på personlighetsdrag (röstanvändning, manér vid uppträdande, uttal, osv.), samt får/måste kommunicera med mottävlande som talar andra nordiska språk. Detta oaktat så har Club Åbo (fråga inte mig varav den konstiga stavningen) haft representation kontinuerligt i tävlingen i 15 år! Anmärkningsvärt tycker jag, med tanke på vårt universitets litenhet.

Eftersom studerande enligt min erfarenhet tenderar att föredra koncisa kurser kan knappast kurslängd förklara det goda ryktet. Kursen medför dessutom arbete långt in i Juni! Också en snabb kalkyl av arbetsmängd i förhållande till studiepoäng borde utlösa varningsklockor. Givetvis så söker sig sådana studerande till denna kurs som har bedömt att de har en färdighet att uppträda, samt en möjlighet till den tidsanvändning som krävs. Samtidigt betyder ju inte det per automatik att deltagandet blir en positiv upplevelse.

Hur är det med den pampiga inramningen då? Finalveckoslutet sker i en nordisk huvudstad (i år i Köpenhamn) under pompa och ståt. Det är mottagning vid stadshus, tal av borgmästare, cocktails vid anrika advokatbyråer, exkursioner och bankett med efterfest. Deltagare får individuella diplom och olika pris utdelas (t.ex. för bästa pläderare). Resan till finalveckoslutet och det faktum att arbetsgivare inom juridik tenderar att uppskatta denna typs erfarenhet kan locka till kursen kan jag tänka mig. Å andra sidan, ett par dagars resa i Norden kunde knappast kompensera ifall det halvår som arbetet tar i övrigt skulle upplevas som oinspirerande.

Av allt att döma får deltagarna alltså ut något ur kursen som är dåligt reducerbart till kursens enskilda element. Vad är det egentligen som händer under halvåret då? Jag skulle beskriva kursen som en resa. Det är en resa med ett slutmål, men framför allt så är det en resa som deltagarna gör tillsammans. Kursen kunde också beskrivas som ett gemensamt projekt. Samtidigt så tycker jag att själva begreppet projekt är för snävt och på något sätt statiskt i jämförelsen med rese-metaforen. Jag associerar en resa med erfarenheter och upplevelser, överraskningar och vidgade vyer. En resa framskrider inte alltid rätlinjigt, och kommer även att medföra motgångar. Här, tror jag, börjar vi närma oss kärnan i kursen. Då laget skapas i januari och vi förbinder oss till att hoppa på denna resa tillsammans, är det en samling för varandra okända individer som sitter samlade. Men under resan händer något som gör kursen till mer än ett projektarbete. En gemenskap växer fram, och då laget splittras efter sex månader är det ofta känsloladdat och med visst vemod som deltagarna åker iväg åt sina håll (till sitt ”normala liv” som en tidigare deltagare uttryckte det).

Jag håller inte några föreläsningar under kursen. Inte heller lär jag ut substans (tack Catarina för undervisning i Europakonventionen!). Det finns ingen tentamen och inga skrivarbeten som ska ges vitsord. Jag finns givetvis alltid till lagets förfogande, jag kommenterar och simulerar domare. Och så ser jag till att alla infinner sig i rätt stad, vid rätt domstol, i rätt tid. Men egentligen försöker jag synas så lite som möjligt. Resans mål, tänker jag, kan bäst uppnås genom att jag tar några steg tillbaka och lyser med min frånvaro. Det är studerande själva som uppfinner sitt sätt att arbeta och som tar ansvar för att resan framskrider samt slutförs. Det är studerande själva som lär sig att jämka mellan olika personligheter och arbetssätt. Det är studerande själva som utvecklar sätt att ta itu med motgångar och känsliga frågor utan att förstöra sammanhållning och gruppdynamik. Jag försöker enligt bästa förmåga ”känna pulsen” på laget för att kunna bidra med allt från extra uppmuntran till humanitär intervention vid behov. Ifall min insats inte behövs alls – ja då uppfyller kursen i mitt tycke sina målsättningar perfekt! Det är nog också vikten av att ha tillit till studerande samt tålamodet att tona ner min roll som lärare, som jag upplever som den personligen viktigaste lärdomen.

Okej, så jag har lärt mig något, men vad lär sig deltagarna då? De blir experter på Europeiska människorättskonventionen och de lär sig att processa vid internationell domstol. De blir bekanta med nordisk rättspraxis och nordiska rättssystem, för att inte tala om alla så kallade allmänfärdigheter som kursen uppövar. Men genom det ansvar som deltagarna axlar, den ångest som delas och därmed överkoms, och den sammanhållning som uppstår senast inför intensiva genrep och finalen, lär sig deltagarna framför allt något om sig själva. Jag tror att det är något i just det utrymme för självreflektion som kursen erbjuder (eller till och med framtvingar), som får studerande att känna att kursen för med sig något extra. Detta ”extra” upplevs så värdefullt att kursens alumner vid sidan av jobb och andra sysslor regelbundet vill hjälpa sina yngre kollegor att vara med om samma resa. Och trots att detta ”extra” tar sig olika former för varje deltagare, är det för mig som ”utomstående” år efter år lika häpnadsväckande som det är uppenbart då laget splittras, att var och en har lärt sig något för livet.

Hur har det gått för laget då under dessa 15 år av tävlande? Nja, låt oss säga som så att det skulle vara dags att ta sig till final! Årets lag, om ni läser detta så ska ni sluta här. Vi ses snart och drar en första pläderingsövning. I år gäller det! Till alla andra läsare har jag en sista hälsning. Från ett inlärningsperspektiv är framgången i själva tävlingen egentligen inte relevant. För att dra till med ett slitet uttryck: Det är inte målet som är det viktiga, det är resan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *