Tack vare Erasmus+ bidrag för mobilitet hade vi i början av juni den stora förmånen att få besöka Oslo storstadsuniversitet (eller OsloMet efter engelskans Oslo Metropolitan University).
OsloMet har ca 2400 anställda och omkring 24 000 studerande. Det är alltså ett stort universitet i jämförelse med ÅA och språk- och skrivstödet erbjuds på annorlunda sätt än hos oss. På OsloMet är det universitetsbibiloteket som ansvarar för språk- och skrivstöd och stödet för kandidatstuderande ges främst av mentorer, dvs. äldre studerande. Utöver mentorerna har universitetsbiblioteket anställda som samarbetar med undervisande personalen och mentorerna.
Enheten för akademiskt skrivande på engelska är också en del av universitetsbibliotekets forskningsstöd. Enheten stöder universitetets institutioner och utbildningsprogram som använder engelska som arbetsspråk i studier och forskning.
Även om OsloMet är mycket större än ÅA så blev det snabbt tydligt för oss att våra studerande ganska långt har samma behov och utmaningar när det gäller kommunikation och språkstöd.
Under tre givande dagar fick vi utbyta idéer, ta del av forskning och diskutera aktuella ämnen tillsammans med Tom Muir, Kristin Solli, Pavel Zemlianksy och Grethe Moen Johansen. Vi funderade bland annat på hur studerandes texter ser ut idag och hur deras akademiska skrivande har förändrats sedan AI blev en del av skrivprocessen. Vi diskuterade vad det betyder att ha en egen röst och hur studerandes röst kan synliggöras i en akademisk text.
En intressant observation vi delade var att AI kan stärka studerandes självförtroende och på så sätt bidra positivt till skrivprocessen. Samtidigt kan bristande självförtroende leda till att studerande använder AI i mycket hög grad och förlorar sin agens, eller röst. I ett försök att göra studerandes röst mera hörd har en ökad användning av språkelement som tidigare ansågs för informella (t.ex. pronomen) observerats på båda universiteten.
En annan gemensam observation är att det i nuläget inte finns någon konsensus när det gäller AI riktlinjer på något av universiteten. Det finns inte heller något systematiskt samarbete mellan språkrådgivarna och handledarna från ämnena.
Vi diskuterade också om akademiska skrivregler i viss mån är en myt. Kan vi tala om ”regler” när det ändå finns stora skillnader mellan hur texter ser ut i olika akademiska discipliner? Borde studerande, i stället för att lära sig regler, lära sig vilka valmöjligheter de har när det gäller akademiskt skrivande, så att de har större frihet att bedöma vad en idealtext är i deras disciplin?
Det var givande att få diskutera dessa aktuella frågor med våra norska kollegor och vi ser fram emot att få fortsätta dialogen under kommande terminer.
Christel Björkstrand, lektor i engelska
Sarah Mattila, universitetslärare i engelska