Skribent: Joachim Johansson

Den 4-5.10 hölls ett seminarium för personalen vid IPL, med inbjudna alumni och initierade föreläsare.

Inom kvalitetsenhetsprojektet vid IPL rullar processerna nämligen vidare. Vid seminariet stod främst en länge efterlängtad omstrukturering, modernisering, av utbildningsprogrammet för psykologer på agendan. Logopediämnet arbetade intensivt med bl.a. handledningsfrågor och strukturer i förhållande till dem.

Strukturer, ja. Strukturer i form av kurser, inlärningsmässiga helheter, inbördes progression mellan kurserna, struktur gällande kursinnehåll och en identifiering av de generiska kunskaper utbildningsprogrammet bör innefatta. En del av den pedagogiska vetenskapen intresserar sig ju för utbildningsplanering, läroplaner – vilka ses som styrinstrument för vad som kan/bör/skall läras in.

Strukturer möjliggör, men de begränsar också – det ligger i strukturernas funktionella dubbelhet. Och någon struktur får det väl lov att vara…eller? En annan infallsvinkel kunde nämligen vara den associativa. Som jag tidigare skrivit bör akademisk utbildning/inlärning också medföra ett slags ”förädling av tänkandet”. Mot det hypotesprövande, kritiskt granskande, också kreativt-abduktiva.

Jag tror att strukturen ger grunden, liksom bägaren håller vätskan, men innehållets löslighet/densitet/”smak” är det väsentliga. I klartext: Hur hanterar studerande, men också lärare, stoffet och substansen. Min bild som mångårig timlärare i psykologi är att den associativa dynamon hos varje enskild individ formar medvetenhet som kan leda till kunskap och då denna transponeras till handling blir färdighet. Detta är en associativ process.

Ingen struktur i världen, hur väluttänkt den än är, kan ersätta det mentala arbetet som utgör kärnan i (den akademiska) inlärningsprocessen. En inlärning som är enbart strukturell till sin natur är inte inlärning, inlärningen byts ut mot utlärning vilket inte kan ses som ett akademiskt mål.

Jag ser vårt förnyade utbildningsprogram i psykologi, som sjösätts fr.o.m. höstterminen 2013, som en möjlighet till nya associationer. Dessa hänger samman med yrkeslivets behov, med nya forskningsrön inom ämnena ifråga, kanske också med sociala trender även om det akademiska ständigt egentligen strävar, och bör sträva efter ngt så stort som att finna sanningarna (obs plural).

Min förhoppning är att vi tillsammans drejat en bägare ur vilken substansen som dricks blir den associativa kuskapens dryck, med en stark kropp av akademiskt stringent kunskap, samhällsnytta, fina toner av den goda kritikens sälta – och med nyfikenhetens och kreativitetens sötma.

Joachim Johansson, PsM

Projektkoordinator för kvalitetsutvecklingsprojektet