Åbo Akademi har just genomlevt några hårda år. Ämnen skärs ner, professurer dras in. Det klagas på reformer och ökad byråkrati. Våra studenter presterar sämst i landet när det gäller antal studiepoäng och genomströmning. Och mössa inomhus! Läget känns hopplöst. Var är repet? Eller finns en väg ut ur mörkret?
Inom ämnet nationalekonomi har vi på några år mer än femdubblat antalet studenter. Samtidigt har genomströmningen ökat markant; drygt hälften tar numera ut sin kandidatexamen på tre år. Fler men bättre studenter? Är det verkligen möjligt?
Här några konkreta tips som har fungerat för oss:
För att bryta den nedåtgående trenden – förödande för både undervisningen och forskningsmiljön – frågade vi våra studenter varför de misslyckas. De anonyma enkätsvaren gav oss mängder av ledtrådar, men två svar dominerade: 1) Ni kräver för lite av oss! 2) Kurserna hänger inte ihop!
Jag tror att problemen med dålig genomströmning faktiskt bottnar i att vi ställer för låga krav på både studenterna och oss själva. Kanske har vi resignerat inför vikande prestationer. Kanske möter vi bristfälliga förkunskaper med djupa suckar och sänkta krav.
Men alla studenter vill lära sig och hugger gärna i så länge de förstår varför ämnet är viktigt. Vi lägger därför mycket krut på att knyta nationalekonomin närmare verkligheten och satsar våra resurser på färre men bättre kurser. Ingen ska längre behöva undra varför man ska lära sig Stackelbergs duopolmodell eller varför livet blir lättare om man kan använda klustrade standardfel. Utbildningen måste vara utmanande och väcka en glöd hos studenterna, en stolthet över att man har arbetat hårt och nu behärskar avancerade tekniker som kommer till nytta i arbetslivet.
Att ge trista krysstentor som inte ändrat utseende på decennier, dela ut toppbetyg till snudd på alla eller erbjuda lättare utvägar för den late är däremot en medicin som dödar intresset och viljan att anstränga sig. Varför plugga hårt om man klarar sig fint genom att åka snålskjuts på andra eller ta studierna med en stor portion lättja?
Men höga krav på studenterna måste självfallet mötas av minst lika höga krav på oss själva. Jag tror att vi på allvar måste arbeta med att utveckla undervisningen. Självklart är det en enorm utmaning att plötsligt ställas inför hundratals studenter. Självklart blir det pannkaka i början. Men i de flesta situationer i livet utvecklas vi genom att prata med andra. Undervisning är dock ett undantag: Alla klassrum vid ÅA är alltid stängda. Kurshemsidor är belagda med lösenord. Utvärderingar göms undan och nymodigheter fördöms. På pedagogiska träffar gapar stolarna tomma. Likt ensamvargar håller vi oss inom vårt revir – vår bubbla – och lägger all energi och tid på att skylla våra misslyckanden på andra: Dagens ungdom! Alltför sofistikerat ämne! MinPlan och Reportronic! Regeringen!
Vi måste tänka precis tvärtom: Har jag något eget ansvar för att studenterna inte lär sig? Har andra samma problem? Finns det någon som kan hjälpa mig? Måste jag som ämnesansvarig göra rätt för min höga lön och faktiskt våga ta ansvaret för ämnet? Inom mitt ämne har vi pratat ihop oss om utbildningen, men mycket arbete återstår. Det ska finnas en röd tråd från urvalsprovet till steget ut i arbetslivet, och alla lärare ska alltid veta vad som händer på alla kurser.
Men visst står Åbo Akademi också inför strukturella utmaningar. Nyss stegade 1023 nya studenter in genom våra portar – och de ska nu sprida ut sig över drygt 80 olika ämnen. Vi blir därför ett universitet med extremt små ämnen, där några få anställda förväntas ge en attraktiv utbildning som ska stå sig i den allt tuffare internationella konkurrensen. För att det ska gå vägen måste vi arbeta effektivt och hjälpa varandra.
Det andra som överraskar en svensk som kliver in vid Åbo Akademi är att läsåret är så kort, i praktiken ofta under 30 veckor. Att promenera genom akademikvarteren i tidig maj påminner mig om min utflykt till staden Prypjat, ett stenkast från Tjernobyl: En otäck tystnad, mörka fönster, kanske en spökgestalt i fjärran. Vi utgår alltså från att studenterna tar åtminstone två studiepoäng i veckan, vilket innebär en arbetsvecka på svettiga 50 timmar. Varför inte skrota jullovet, använda hela maj och dela upp läsåret i fyra lika långa perioder?
Och till sist en käpphäst: Satsa på doktoranderna! De är mer begåvade och jobbar hårdare än alla oss andra, men till en bråkdel av våra löner och med små chanser att få forska vidare i dessa nedskärningarnas tidevarv. Ändå kämpar de oförtrutet vidare med att putta oss stofiler och hela Åbo Akademi in i 2000-talet.
Jonas Lagerström, akademilektor och docent i nationalekonomi
Tack Jonas för ett belysande inlägg om utmaningar där ÅA kan göra något för att förbättra verksamheten. Som du skriver hamnar debatten ofta på ämnen utanför vår egen påverkningssfär istället för att koncentrera sig på de små egna insatserna som kan lyfta slutresultatet. Med kommunikation, ansvarsfördelning och en pedagogisk plan kan vi nå långt. Hoppas den nya reformen med linjeansvar öppnar dörrarna till föreläsningssalarna och skapar en ökad diskussion om studiernas innehåll och utformning.
På finska brukar man säga ”On yllättävän väsyttävää olla tekemättä mitään”. Översatt blir det precis det du skriver. För låga krav dödar motivationen. Kirsti Lonka har gjort en lång studie om ”Flow i studier”, där studeranden fick med sig utrustning för att dokumentera hur de känner sig vid olika tidpunkter. Hennes studier visade klart att de var mest motiverade, mest pigga och mest nöjda med sig själv då de fick utmaningar som var lite mera än de tyckte att de kunde.
Det finns dock ett krux också i detta. Studeranden behöver känna en viss trygghet för att våga ta sig an utmaningar. Denna trygghet behöver läraren bygga upp. Man kan inte räkna med att utmana studeranden och ge dem svåra uppgifter om de inte känner sig trygga med tex. andra deltagare, kursansvariga mm. Det handlar om lätthet att kommunicera, lätthet att våga be om hjälp. Och det handlar jätte mycket om att inte inte få någon att känna sig dum. Nästan alla människor är rädda för att någon skall tycka att de är dumma – kan handla om en dum idé, en dum dröm, en dum tanke. ”Jag har en idé, tänk om jag säger den och någon skrattar åt mig”. Att våga säga att man inte kan är en enorm utmaning för de flesta människor. Man tar lätt död på motivationen genom att få någon att känna sig dum. Och det behövs inte alltid talade ord, också gester, mail, feedback och diskussioner ”bakom ryggen” får likväl människor att uppleva att de är dumma. Tyvärr har jag hört alldeles för många professorer, lektorer, lärare, mm i något skede säga ”Hur kan du tänka så här?”. Man kan till 99% räkna med att den studerande som får höra detta inte på nytt kommer att säga något. Jag tycker frågan är helt fel vänd från första början. Det är inte intressant i sig vad svaret är, det intressanta är tankeprocessen som ledde till svaret. ”Hur kom du fram till detta, vad byggde du ditt svar på, hur resonerade du?” En professor i USA bad ett gäng ingenjörsstuderande att bygga en båt. Alla byggde en båt och de flesta färdiga båtar sjönk. Studerandena var förstås missnöjda och frågade varför professorn inte berättat åt dem hur man bygger rätt. Professorn svarade då att han bad dem bygga en båt, inte bygga en perfekt båt. Efter att alla byggt en båt som sjönk så visste de exakt hur de skall göra i fortsättning för att undvika det.
De gjorde en kul studie på Lund. De studerade kulturer i olika institutioner. De kunde hitta en tydlig koppling mellan hur kollegorna var med varandra och hur studeranden var med varandra. I ämnen där kollegor pratade mycket med varandra, hade alla dörrar öppna, ropade och utbytte ideer mellan rum och i korridorer, så såg man helt samma beteende hos studeranden. I ett ämne där alla anställda satt instängda, inte pratade särdeles mycket med varandra så var studeranden precis på samms sätt.
Så studerandenas ”studiekultur” reflekterar också kollegornas ”arbetskultur”. Fast vi kanske inte borde vara så överraskade, våra spegelneuroner är skapade för att imitera och därmed passa in.
Mycket väl skrivet! Som studerande kan jag säga att det märks direkt om en lärare tycker om att undervisa eller inte. Om en lärare inte har en passion för att lära ut sitt ämne, hur ska då jag som student hitta passion att lära mig? Vill med detta inte frånsäga mig ansvaret över min egen inlärning, menar bara att de kurser som initialt inte intresserat mig särskilt har överraskat positivt om där funnits en lärare som brinner för sitt arbete. Man vill liksom ge tillbaka när man ser att läraren lägger ner energi på sin utlärning.
Ett bra exempel på detta för min egen del är faktiskt just nationalekonomi. Jag var inte det minsta lilla intresserad då jag började grundkursen (för en massa år sedan). Men du, Jonas, gjorde den intressant. Det var tydligt att se att du förstod det du undervisade och också förstod relevansen i att koppla det till verkligheten. Det blev mer än en massa modeller och formler som förenklar en komplicerad värld vi inte förstår något om.
Också den energi du la ner på denna kurs märktes. Alla föreläsningar spelades in och kunde höras på moodle. Och inte nog med det, du gjorde också tre sammanfattande föreläsningar som täckte hela kursen och som fanns på moodle. Tack vare dem klarade jag tenten. Det är just sånt här, när man märker att en lärare faktiskt bemödar sig och bryr sig om att du som student lär dig, det är då man blir motiverad att faktiskt försöka. Just denna kurs har jag många gånger använt som exempel då jag berättat om bra lärare och bra kurser i olika diskussioner.
Keep up the good work och hoppas många fler tar lärdom av dig, både lärare och studenter.
Tack Erika för vänliga ord! Gör mig glad!
Att Jonas är vår rockstjärna på nationalekonomin är ju redan känt, så jag skall försöka vara måttlig med mina beröm, men en sak kom jag på som jag ville tillägga. Nu hör vi ju redan på introveckan om hur universitetsstudier skiljer sig från hur studenten studerat på lägre nivå. Ansvaret för inlärningen ligger på en själv, universitetet lägger bara fram kunskapen till vårt förfogande och finns inte till för att sköta om eleven, och man kan lätt få känslan av en ålderdomlig stämning där universitetet kan te sig som en grå och känslokall instans och där man kan hamna litet ensam i sin jakt på kunskap och efterföljande studiepoäng. Nu är jag student på mitt tredje studieår och har en del erfarenhet om vilka saker kan påverka studieframgången vid universitetsstudier men utan att gå in desto mer på varför jag varit långsammare än den rekommenderade studietakten under mina två första år måste jag bara säga att Jonas som egenlärare gjort ett klockrent arbete i att peppa och inspirera mig och säkerligen andra också. Han pratar alltid om att ”VI fixar dethär!” ”Dethär klarar VI hur bra som helst” osv. I och med att han skapar en känsla av att vi inom nationalekonomin håller på med något fint tillsammans, lärare inkluderade, skapar det en trygg känsla inom ämnet där råd och uppmuntran alltid finns att få. Så här kommer nu min shout out till övriga lärare: våga bryta den traditionella modellen för universitetet och universitetslärare och visa att ni bryr er och vill ta hand om era studenter. Vad kan det skada? Alla vill vi ju lära oss om vi nu orkat ta oss fram ända till ett universitet, men om tilliten till den egna förmågan någongång sviktar, kan det vara värdefullt med någon från universitetets sida som orkar visa lite omtanke på ett mer personligt plan.
Så tack ska du ha, Jonas.
Tack så mycket Sebastian för uppmuntrande ord! Jag tror att du har fullkomligt rätt. Det hänger också ihop med vad Joachim skrev här ovan: Tricket är att skapa ”drag”, lust och framtidstro inom ämnet – lärare och studenter tillsammans. Uppgivenhet och låga ambitioner, från båda parter, är absolut livsfarligt. Hur man sedan i praktiken skapar ”drag” i ett ämne är kanske inte helt simpelt alla gånger, det gäller att alla hakar på och vill åt samma håll.
Jag blir så glad att läsa Erikas kommentar – så jätteroligt att höra att också studenterna uppskattar lärarnas insatser!
Och sedan lite reflektioner utgående från en av de saker Jonas tog upp i sitt inlägg:
Jag ser här paralleller mellan det som studenterna
framfört i studieklimatundersökningarna (SKU) och det
du Jonas påpekar att studenterna klagar på: 1) Ni
kräver för lite av oss! 2) Kurserna hänger inte ihop!
Studenterna vill att det krävs av dem, men det är viktigt att alla behandlas lika, framkom igen i SKU 2013. Det här kan gälla t.ex. deadlines – finns det tidsgränser så ska den gälla alla (studenterna upplever det orättvist att en missad tidsgräns inte har några konsekvenser).
I SKU 2011 framförde studenterna, dvs. som kritik, att samma material tas upp i flera kurser. Det framkom även att studerandena inte såg en röd tråd mellan olika kurser.
”Det senare är allvarligare”, konstaterar Ole Karlsson i SKU-rapporten, ”eftersom insikten om helheten är viktig
för både lärande och motivation. Utbildningarna har tagit fram lärandemål för enskilda kurser, följande steg är nu att analysera kurserna mot varandra och anpassa innehållet till lärandemål för större helheter.”
(Rapporter över studieklimatundersökningarna hittas
här: http://www.abo.fi/student/sku_rapporter)
Om någon annan lärare känner sig inspirerad av Jonas undervisning och specifikt det som kommer fram i Erikas kommentar angående inspelade föreläsningar, så står jag till tjänst med hjälp och handledning med hur det går till. Välkomna att ta kontakt!
Mycket trevlig läsning! Jag hoppas många läser och begrundar det här och funderar över vad som kan göras bättre. Läsårets längd är en sak som har stört mig som studerande, inte direkt för att jag tycker det är för kort, men det verkar orättvist fördelat. På matematik och fysik har vi tenter ännu sista veckan i maj, vilket jag tycker är helt okej, men det verkar som många andra har slutat redan då. Vissa börjar också en vecka senare i januari. Flexibilitet ska nog finnas och det kan mycket väl hända att arbetsbördan ändå är den samma men just såna här saker kan leda till sämre motivation och konflikter inom ÅA.
Tack Lennart! Det finns säkert stora skillnader mellan olika ämnen i hur långt läsåret är i praktiken. Min känsla, utifrån studenternas studieplaner, är att period II ofta är sinnessjukt späckad och att det därför ofta blir kurskrockar och onödig stress och panik, särskilt när vissa ämnen har obligatorisk närvaro. Period IV brukar däremot vara ganska tom och sluta tidigt. Så det allra lättaste sättet att öka genomströmningen vid ÅA rejält tror jag vore att se över läsåret så att arbetsbördan blir jämnare. Alla studenter som håller med mig borde omedelbart söka upp den ansvarige professorn vid sitt ämne och ge förslag på när kurserna ska gå för att underlätta studierna. Jag är helt hundra på att dom lyssnar på era tips.
På Hankens höstkonferens i fredags utvecklade Jonas sina tankar kring temat.
Här finns videon med Jonas inlägg:
Dags att öppna klassrummen (video 33 min)