Ett ord som jag har stött på allt oftare under de två senaste åren är ordet eller begreppet kompetens. Under en ämnesdidaktisk konferens i Trondheim för snart två år sedan dök begreppet redan starkt upp i såväl olika presentationer som i pausdiskussionerna. Bland lärarutbildare och andra företrädarna för de olika nordiska universiteten grubblade man då över ämneskunskapens förhållande till begreppet kompetens. I de kommande nya läroplanerna för såväl förskolan som grundskolan i Finland (och troligen även i den kommande läroplanen för gymnasiet) har de mångsidiga kompetenserna fått en central roll. I det här avseendet är vi i Finland ingalunda unika. Inom Europa ingår centrala kompetenser redan nu i många nationella läroplaner och i andra länder, liksom i Finland, pågår olika läroplansreformer i rikting mot ökad fokusering på olika kompetenser.

I Finland har vi av tradition talat mera om betydelsen av bildning, något som härstammar från det tyska skolsystemet, medan kompetens framför allt har förknippats med den anglosachsiska världen. I en rekommendation från EU definieras åtta olika kompetenser som s.k. nyckelkompetenser.  Dessa kompetenser är: kommunikation på eget modersmål,  kommunikation på främmande språk, matematisk kompetens och baskompetenser i naturvetenskap och teknologi, digital kompetens, lärstrategier ”learning to learn”, social och samhällelig kompetens, initiativförmåga och entreprenörskap samt kulturell kompetens. I de olika nationella läroplanerna ingår oftast de här olika nyckelkompetenserna men formuleringen kan variera något.  I den nya finländska läroplanen ingår  samtliga ovannämnda kompetenser. Ord som starkt stiger fram i beskrivningen av de mångsidiga kompetenserna i läroplanen är problemlösningsförmåga och kritiskt tänkande.

De olika kompetenserna har självklart diskuterats såväl i olika medier som inom forskningsvärlden.  I ett inlägg i Helsingin Sanomat den 8.12.2014 talar professor Kirsti Lonka och verksamhetsdirektör Esko Hannula för att kompetenser som uttrycksförmåga, beslutsfattande, samarbetsförmåga och ledarskap skall betonas i skolvärlden framom ett överbetonande av det teknologiska kunnandet. I andra diskussioner beskrivs en oro kring vilka intressen som styr valet av kompetenser – är det individens intressen, samhällets intressen eller t.ex. ekonomiska intressen? I Norge har man inom grundskolan efter de senaste PISA-resultaten valt att satsa på basfärdigheter såsom läsning, skrivning, räkning och digitala färdigheter. Går detta att kombinera med kompetenstänkandet? Enligt forskarna Bryony Hoskins och Ruth Deakin Crick finns det inget motsatsförhållande kring dessa satsningar. Tvärtom ser de att basfärdigheterna och kompetenstänkandet stöder varandra. En akademisk framgång korrelerar med de två satsningarna.

Hur ser då litet äldre studerande inom akademivärlden på frågan om kompetenser? I en undersökning bland f.d. ÅA studerande som varit verksamma ute på arbetsfältet i fem år (se ÅA:s Arbetsform på nätet) konstaterar de svarande att de i sitt nuvarande arbete främst behöver problemlösningsförmåga, grupparbetsförmåga och andra sociala förmågor samt organiserings- och koordineringsförmåga. Dessa förmågor sätter de t.o.m. före teoretiskt kunnande i den egna branschen.

Det är bra att det förs en konstruktiv diskussion kring olika kompetenser och deras betydelse för våra studerande i olika ålder och i olika skeden av utbildningen.  Säkert är dock att det behöver finnas lärare som är beredda och kunniga att handleda studerande för att de skall skapa sig dessa kompetenser. Parallellt med ämneskunskap behöver kompetenserna ingå i såväl lärarutbildning som  – fortbildning. Kompetenserna bör beaktas i olika målformuleringar men framför allt behöver lärare på olika stadier tid att reflektera själv och tillsammans med kolleger kring dessa frågor.