Som två nya doktorander vid den naturvetenskapliga fakulteten har vi hamnat i en position där vi i princip tillhör lärarkåren, men ännu känslomässigt och erfarenhetsmässigt ser oss mera som studerande. Under kursen i universitetspedagogik har detta gett många intressanta perspektiv på materialet som behandlats. I vår tudelade position hoppas vi kunna dela med oss några observationer ur en (nästan) studerandes syn på universitetspedagogiska frågor – ett perspektiv som alltför ofta saknas i diskussionen. Vi hoppas att detta även kan intressera de ”riktiga” lärarna.
Unipedakursen har gett oss en mängd nya insikter i hur undervisningen vid akademin egentligen fungerar. Att inse hur mycket arbete som ligger till grund för en kurs samt alla regler och bestämmelser som måste följas blev ett uppvaknande från bilden vi hade som studerande. Vi insåg att det inte riktigt är så svartvitt att kursen börjar vid första föreläsningen, slutar vid tenten och består huvudsakligen av undervisningen där mellan. Kursen gav en inblick i hur systemen är uppbyggda för att stöda varandra och det stöd akademin erbjuder sina lärare (bara de känner till det). Tyvärr blev det också klart att det finns områden där systemet inte alltid fungerar som avsett. I den här texten skriver vi om ett par ämnen som intresserar oss, åtminstone löst sammanbundna av ämnet kursplanering, och fördjupar oss i dem. Eftersom vi båda studerar vid naturvetenskapliga ämnen kommer vår text huvudsakligen att basera sig på våra erfarenheter från dessa ämnen.
(Kommentera gärna med reflektioner från andra ämnen!)
Kursbeskrivningar
Ett av de centrala ämnena inom undervisningsplaneringen och unipeda 3:an är kursbeskrivningarna. För oss var hela konceptet med kursbeskrivningar mera eller mindre okänt innan det behandlades i kursen. Det blev den första, men absolut inte den sista, gången där vi under kursens lopp frågade oss ”Varför har ingen berättat det här medan vi studerade!”. Samma kunskapsbrist ser också ut att råda bland andra äldre studerande, så det är inte bara vi som bosatt oss under en mossig sten. Vår okunskap kan bero på att systemet med kursbeskrivningar inte ännu existerade när vi var gulisar. Oavsett tyder det på en allvarlig brist i akademins informationsflöde. Här har det kanske genom åren uppstått en ond cirkel; personalen värdesätter inte kursbeskrivningarna eftersom studerandena inte bryr sig om dem – studerandena tar inte kursbeskrivningarna på allvar eftersom ingen har informerat om deras betydelse, de är slarvigt gjorda och/eller saknar praktisk relevans. Här ser det dock ut att ske en förbättring, nya studerande verkar ha en större kunskap om kursbeskrivningarna samtidigt som personalen börjar inse kursbeskrivningarnas potential.
Frågan är i så fall varför först nu? Kursbeskrivningarna har ju redan funnits i flera år. Grunden för att kursbeskrivningarna ska fungera på det avsedda sättet är trots allt att reglerna följs och att alla inblandade är medvetna om deras funktion. Ett fungerande system med kursbeskrivningar är effektivt för både studerande och lärare. Systemet ser till att både föreläsare och studerande har samma bild av vad som ska läras ut och vad som krävs för att bli godkänd i kursen. Kursbeskrivningarna är också ett viktigt steg i att främja likabehandlingen av studerandena. Någon fungerande kontrollmekanism som säkerställer att systemet fungerar har åtminstone hittills inte setts till. En snabb sökning i ÅAs kursdatabas ger ännu flera kursbeskrivningar som inte följer riktlinjerna. En alltför strikt tillämpning av reglerna är, å andra sidan, inte heller önskvärd eftersom det kan leda till en brist på flexibilitet, vilket underminerar fördelarna med systemet.
Inte bara föreläsningar och formeltenter
Kursernas röda tråd håller den undervisande personalen i och den förmedlas till de studerande inte bara med kursbeskrivningar utan också med kontaktundervisningen, ofta i formen av föreläsningar. Även om föreläsningar är ett bra sätt att förmedla teoretisk kunskap visar forskning att andra undervisningsmetoder, om väl använda, leder till djupare inlärning och bättre når studerande med olika sorts studietekniker. Ett nyckelord här är intresseväckande. Gällande undervisning är naturvetenskaperna långsamma med att förnya och piffa upp de gamla goda föreläsningarna. Detta är dock en trend som ses i universitet världen över, där de ämnen som räknas till de ”mjuka” vetenskaperna prövar på nya undervisningsmetoder snabbare än de ”hårdare”. Men visst har några olika undervisningsmetoder prövats på i några av fakultetens kurser, bland annat ”flipped classroom” och problembaserad undervisning. Med det nya kursprogrammet finns också en otroligt fin möjlighet att ta till vara på när föreläsarna ändå måste strukturera om – pröva nya metoder!
Matematikföreläsning vid Tekniska Högskolan (TKK) i Esbo
För inbitna föreläsare skulle det vara ett stort steg framåt om de lyckades aktivera kursdeltagarna, inte bara under utan också utanför föreläsningen; en bekantskap med formler och teori kan vara bra att odla även vid sidan om föreläsningarna. Aktiveringen kunde i detta fall ske med t.ex. olika fusklappsmetoder. Till exempel får studerande vid naturvetenskaperna vid Helsingfors Universitet ta med sig egna, av examinatorn kontrollerade, anteckningar till ett tenttillfälle. Ideellt tillämpat tvingar sådana hjälpmedel studerande att förstå materialet på en så djup nivå att hen kan välja (evaluera) de centralaste formlerna/materialet som hjälpmedel till tenten. Ett sådant system skulle innebära en förbättring av det nu ofta använda systemet där man riskerar att långt examinerar hur bra studerande är på att lära sig hundratals formler utantill (för att sedan glömma dem till följande dag). Alternativa tentamensuppgifter kunde be studerande förbättra olika system eller motivera egna tillämpningar av kursens teori.
Balansgången mellan forskning och undervisning kan ha en central roll i den konservativa synen på undervisningen. Forskning visar att undervisande forskare sällan lyckas bli både toppforskare och toppundervisare. Kanske en forskare till och med ser undervisningsskyldigheterna som ett nödvändigt ont för att kunna forska. Finansieringsmekanismerna igen stöder proportionellt mer de som kan publicera fina resultat, vilka ytterligare kan hjälpa söka forskningsunderstöd; utvecklingen styrs av hur universitetets finansstruktur prioriterar undervisningen.
Omgivande administration
Åbo Akademi är bra på att ta fram nya bestämmelser, direktiv och instruktioner – de flesta befogade. Men, då frekvensen för ombyten är hög i ett trögt system hänger inte alla delar med. Resultatet är att nya bestämmelser, direktiv och instruktioner i många fall inte tillämpas i praktiken. Ibland tillämpas nya förnyelser utan tillräcklig kunskap om hur de tidigare förnyelserna påverkat Akademin.
På små ämnen verkar exempelvis varje ny avhandling bemötas som ett skepp på jungfruresan. Det finns till exempel flera olika uppfattningar om hur avhandlingens resa från skribentens hand till studiekansliet bör gå till.
Bland alla nya bestämmelser, avsedda att uppmuntra studerande att bli klara inom utsatt tid, får ett onödigt paragrafrytteri ibland motsatt effekt. Till exempel har många som vill ta ut sin examen upplevt frustration kring att logiska studiehelheter inte kan införas i en examen eftersom det skulle ge en examen som är några få, men oförlåtliga, studiepoäng för stor. Ett annat exempel är att det är svår för en studerande att ta kurser i sista årets fjärde period. Problemet är att ansökan om examensbetyg måste vara inlämnat i slutet av maj, för att få ut betyget före sommaren. Samtidigt är det omöjligt att få in en studieprestation från fjärde perioden i studieregistret till det datumet. Detta kan leda till en flera månader lång väntan på ett betyg trots att alla studieprestationer är avklarade. Argumentet att avhandlingen är det sista som ska göras känns inte välgrundad då obligatoriska kurser kan gå vart annat eller vart tredje år och arbetsmöjligheter kommer och går. Men kanske det bara är naturvetenskaper som har kurser som går till slutet av period 4?
Universitetsutbildningarna upplever i dag stora förändringar, både när det gäller nya pedagogiska rön och samhällets krav på universiteten. För att handskas med dessa förändringar har Åbo Akademi gjort stora förändringar i sin verksamhet. Områden som speciellt har utvecklats är kursplanering och studiernas struktur. Många av dessa förändringar har varit nödvändiga och lett till märkbara förbättringar av systemet. Samtidigt finns det också områden där man i sin iver att förnya har skapat oavsedda konsekvenser.
Fredrik Lindroos & Emil Rosqvist
Ni kom fram med många bra poäng om livet på ”insidan” av undervisningen. Detta torde många andra också reflektera över och tampas med då rollen förändras från forskare/doktorand/studerande till lärare. Känner igen mig. För att nu lyfta fram fenomenet med den ”osynliga” kursbeskrivningen och särskilt de osynliga lärandemålen, så tyvärr känns det igen även från tekniksidan. Kanhända det beror på att lärandemålen från lärarnas sida länge bara har räknats som något nödvändigt ont för som i slutändan har byggts kring de föreläsningar och teman som tidigare redan inplanerats, inte tvärtom. Inte så pedagogiskt alltså. Som tur är, en förändring på denna punkt verkar vara på stark frammarsch.
Jag skulle säga att ni slog huvudet på spiken med kommentaren att forskningskompetens inte nödvändigtvis ger undervisningskompetens på köpet, utan behöver läras in separat med teori, och särskilt genom försök och kontinuerlig strävan mot en förbättring.
Tack för din kommentar Jan!
Jag vill också betona att balansen mellan forskningskompetens och undervisningskompetens inte bara handlar vad man lärt sig, utan också om tid. Fast en undervisande forskare vill vara både en bra undervisare och en bra forskare räcker nödvändigtvis inte tiden till. För de som kanske ser undervisningen som ett nödvändigt ont kanske man kan vända om det till en fråga om effektivering – en bra undervisare kan effektivare lyckas lära ut samma mängd stoff än en mindre bra undervisare. På det sättet kanske forskningsnivån på universitetet kan höjas och den undervisande får sin tid ”betalad tillbaka”. Studerande vinner också på det då kvaliteten på undervisningen (och utbildningen) höjs om de kan med goda undervisningsmetoder kan komma igenom mer utmanade stoff.
En utmaning för ett litet universitet kan vara en tunn diskussion och ett litet utbyte av tankar och erfarenhet kring utbildningen. Vi har små ämnen med en liten undervisande personal och ett långsamt utbyte av ideér. Allt pedagogiskt utbyte mellan ämnen, gärna tvärvetenskapligt och varför inte med andra universitet, bidrar till utvecklingen och är därför värdefulla.
Jag vill gärna ge ett annat perspektiv på kursbeskrivningar. Jag jobbar som universitetslärare i svenska och kommunikation vid CSK och har glädjen att möta studenter från olika fakulteter. Dessutom har jag redan jobbat ett antal år som lärare och tycker därför att jag kan blicka lite tillbaka.
Det måste väl ha funnits något slag av kursbeskrivningar när jag inledde min lärarkarriär på 1990-talet, men jag var nog lyckligt omedveten om dem. Det fanns väldigt löst formulerade läroplaner som en ny lärare hade föga glädje av när det gällde kursplaneringen. Som tur var involverades jag så småningom i läroplansarbetet (studieplanen) och insåg nyttan av dem för mig som lärare.
Jag ser nämligen kursbeskrivningen som ett slags kontrakt; den binder både mig och mina studenter. Det som står i kursbeskrivningen ska jag rimligtvis hålla och om studenterna inte har gjort sin del, t.ex. lämnat in uppgifter inom utsatt tid, har jag möjlighet att underkänna dem med hänvisning till det som står i kursbeskrivningen. Under kursens gång brukar jag dessutom behandla kursbeskrivningen så att studenterna ser kopplingen mellan lärandemålen och verkligheten.
På sätt och vis upplever jag alltså kursbeskrivningen som en trygghet för mig, som ett hjälpmedel till att behandla studenter rättvist och sist men inte minst som ett informationsverktyg för alla inblandade, eftersom en tillräckligt detaljerad kursbeskrivning innehåller kursen i ett nötskal.
Så precis borde det ju vara!
En sak som jag gärna skulle ha sett som studerande var ”metaföreläsning” – att man skulle binda ihop föreläsningarna med varandra så att man kan se kurspaketet som helhet och hur det utvecklas. Speciellt bra skulle det vara om man under en eller flera föreläsningar bygger upp en teori med härledningar. Kan man koppla till lärandemålen under föreläsningen, kan man kan resultatet säkert bli detsamma.