Åbo Akademi har just genomlevt några hårda år. Ämnen skärs ner, professurer dras in. Det klagas på reformer och ökad byråkrati. Våra studenter presterar sämst i landet när det gäller antal studiepoäng och genomströmning. Och mössa inomhus! Läget känns hopplöst. Var är repet? Eller finns en väg ut ur mörkret?

Inom ämnet nationalekonomi har vi på några år mer än femdubblat antalet studenter. Samtidigt har genomströmningen ökat markant; drygt hälften tar numera ut sin kandidatexamen på tre år. Fler men bättre studenter? Är det verkligen möjligt?

Här några konkreta tips som har fungerat för oss:

För att bryta den nedåtgående trenden – förödande för både under­visningen och forskningsmiljön – frågade vi våra studenter varför de misslyckas. De anonyma enkätsvaren gav oss mängder av ledtrådar, men två svar dominerade: 1) Ni kräver för lite av oss! 2) Kurserna hänger inte ihop!

Jag tror att problemen med dålig genomströmning faktiskt bottnar i att vi ställer för låga krav på både studenterna och oss själva. Kanske har vi resignerat inför vikande prestationer. Kanske möter vi bristfälliga för­kunskaper med djupa suckar och sänkta krav.

Men alla studenter vill lära sig och hugger gärna i så länge de förstår varför ämnet är viktigt. Vi lägger därför mycket krut på att knyta nationalekonomin närmare verkligheten och satsar våra resurser på färre men bättre kurser. Ingen ska längre behöva undra varför man ska lära sig Stackel­bergs duopolmodell eller varför livet blir lättare om man kan använda klustrade standard­­fel. Utbildningen måste vara utmanande och väcka en glöd hos studen­terna, en stolthet över att man har arbetat hårt och nu behärskar avancerade tekniker som kommer till nytta i arbetslivet.

Att ge trista krysstentor som inte ändrat utseende på decennier, dela ut toppbetyg till snudd på alla eller erbjuda lättare utvägar för den late är däremot en medicin som dödar intresset och viljan att anstränga sig. Varför plugga hårt om man klarar sig fint genom att åka snålskjuts på andra eller ta studierna med en stor portion lättja?

Men höga krav på studenterna måste självfallet mötas av minst lika höga krav på oss själva. Jag tror att vi på allvar måste arbeta med att utveckla undervisningen. Självklart är det en enorm utmaning att plötsligt ställas inför hundratals studenter. Självklart blir det pannkaka i början. Men i de flesta situationer i livet utvecklas vi genom att prata med andra. Undervisning är dock ett undantag: Alla klassrum vid ÅA är alltid stängda. Kurshemsidor är belagda med lösenord. Utvärderingar göms undan och nymodig­heter fördöms. På pedagogiska träffar gapar stolarna tomma. Likt ensamvargar håller vi oss inom vårt revir – vår bubbla – och lägger all energi och tid på att skylla våra misslyckanden på andra: Dagens ungdom! Alltför sofistikerat ämne! MinPlan och Reportronic! Regeringen!

Vi måste tänka precis tvärtom: Har jag något eget ansvar för att studen­terna inte lär sig? Har andra samma problem? Finns det någon som kan hjälpa mig? Måste jag som ämnesansvarig göra rätt för min höga lön och faktiskt våga ta ansvaret för ämnet? Inom mitt ämne har vi pratat ihop oss om utbildningen, men mycket arbete återstår. Det ska finnas en röd tråd från urvalsprovet till steget ut i arbetslivet, och alla lärare ska alltid veta vad som händer på alla kurser.

Men visst står Åbo Akademi också inför strukturella utmaningar. Nyss stegade 1023 nya studenter in genom våra portar – och de ska nu sprida ut sig över drygt 80 olika ämnen. Vi blir därför ett universitet med extremt små ämnen, där några få anställda förväntas ge en attraktiv utbildning som ska stå sig i den allt tuffare internationella konkurrensen. För att det ska gå vägen måste vi arbeta effektivt och hjälpa varandra.

Det andra som överraskar en svensk som kliver in vid Åbo Akademi är att läsåret är så kort, i praktiken ofta under 30 veckor. Att promenera genom akademi­kvarteren i tidig maj påminner mig om min utflykt till staden Prypjat, ett stenkast från Tjernobyl: En otäck tystnad, mörka fönster, kanske en spökgestalt i fjärran. Vi utgår alltså från att studenterna tar åtminstone två studiepoäng i veckan, vilket innebär en arbetsvecka på svettiga 50 timmar. Varför inte skrota jullovet, använda hela maj och dela upp läsåret i fyra lika långa perioder?

Och till sist en käpphäst: Satsa på doktoranderna! De är mer begåvade och jobbar hårdare än alla oss andra, men till en bråkdel av våra löner och med små chanser att få forska vidare i dessa nedskärningarnas tidevarv. Ändå kämpar de oförtrutet vidare med att putta oss stofiler och hela Åbo Akademi in i 2000-talet.

Jonas Lagerström, akademilektor och docent i nationalekonomi