Öppenhet

Min far hamnade som ung soldat till Hangöfronten efter att fortsättningskriget bröt ut i juni 1941. Fredsavtalet från vinterkriget 1939–1940 var strängt mot Finland, som hamnade att avstå från stora delar av Karelen, speciellt Finlands näststörsta och mest kosmopolitiska stad, Viborg. Ett öppet sår i den unga republikens kropp blev Hangö, Ultima Thule i det allra sydligaste Finland. Denna vackra och eleganta stad med starka industriella traditioner utarrenderades som militärbas till Rådsförbundet (faktiskt: man kallade Sovjetunionen ’Rådsförbund’ i finländsk politisk jargong under flera årtionden). Fronten var livsfarlig pga. att avståndet mellan skyttegravarna endast var några hundra meter, men unga pojkar var unga pojkar: de lyfte upp en hjälm på en stav ovanför skyttegraven. Efter några minuter träffades hjälmen av en kula. Min far skrev om dessa händelser till sin fru i Pargas. Brevet kom snabbt fram (Finlands Post var en effektiv och centralstyrd organisation dåförtiden, inte som idag…). Min mor öppnade brevet med stor glädje: han är vid liv fortfarande. Innehållet var dock förbryllande: största delen av brevet var täckt av bläck (eller trycksvärta). Krigscensuren hade öppnat brevet och strukit alla militära detaljer och pessimistiska känsloyttringar; kvar blev endast personliga nyheter: vi mår bra och jag älskar dig. Senare i familjekretsen skrattade vi åt detta: under krigets tid kan man inte berätta om vad som helst; en fullkomlig öppenhet är otänkbar, men det viktigaste är budskapet: jag lever och jag älskar dig…

Yttrandefrihet och pressfrihet är självklarheter i dagens västerländska demokratier, men ett ord som i ökande grad missbrukas är öppenhet. Det ska skrivas in i alla strategiska dokument, från den minsta fiskarföreningen till regeringsprogrammet. Många företag definierar ’öppenhet’ som en av sina centrala värden, för att inte tala om offentliga institutioner som universitet. Företagen måste kunna behålla affärshemligheter och utveckla långtidsstrategier osynliga för konkurrenter, men universiteten i vårt land – även de två stiftelseuniversitet som vi har –  finansieras huvudsakligen av offentliga medel, skattebetalarnas pengar från statsbudgeten, så slagordet ’öppenhet’ borde betyda någonting i verkligheten och inte bli enbart tom propaganda.

I och med att den s.k. nya universitetslagen instiftades för ca tio år sedan inskränktes den interna demokratin avsevärt och öppenheten vid finländska universitet minskade radikalt: ett universitet ska de facto bli ett toppstyrt företag. Universitetsstyrelsen är efter lagförändringen minimal till sin storlek och valet av universitetets högsta makthavare, Rector magnificus, sker helt i kulisserna. Under demokratins tid behövde en rektorskandidat vid Åbo Akademi få det stora valkollegiets majoritet bakom sig (kollegiet bestod av över hundra medlemmar), nu räcker det med att få sex styrelseledamöter av tio bakom en kandidat för att bli vald. Så gick det till med den organiserade statskuppen mot rektor Jorma Mattinen år 2014. Efter en förlängd procedur plockades fram konkurrerande kandidater och slutresultatet i omröstningen blev: rektor, professor Jorma Mattinen (organisk kemi) 2 röster; professor Pekka Santtila (psykologi) 2 röster; prorektor, professor Mikko Hupa (oorganisk kemi) 6 röster. Valet var klart med minsta möjliga majoritet. Bra så, men ingen god utgångspunkt för en nyvald rektor. Ingen förklaring gavs till den stora allmänheten och det blev fullständigt oklart huruvida dessa kandidater representerade olika strategiska visioner eller olika programförklaringar för Akademins framtid. Detta var ett mörkt ögonblick i Åbo Akademis historia vad öppenhet och demokrati beträffar. Vem var bakom denna smutsiga kupp, hemlighetsmakeri, subjektiv maktgirighet eller personliga sympatier och antipatier? I alla fall; detta blev det fulaste rektorsvalet i den moderna Akademins (1918-) historia. Professor emerita Marianne Stenius, f.d. styrelseordförande för Åbo Akademi kunde kanske avslöja mera, men det kräver en attityd av öppenhet och en moralisk självrannsakan.

Så blev det då, men idag installerar man kulisserna på ett betydligt skickligare sätt: nya ledare väljs formellt enhälligt, de nya rektorerna vid Åbo Akademi och Åbo universitet är härligt enhälligt valda av respektive styrelser i ett fullständigt vakuum, från vilket ingen information läcks ut. Vi på gräsrotsnivån vet ingenting om bakgrundsdiskussionerna, vi har inte givits en minsta möjlighet att ta ställning till en kandidats framtidsvisioner, vi har förvandlats från medlemmar av det akademiska samfundet till undersåtar, vilkas främsta uppgift är att producera ekonomiska resultat (observera: främst ekonomiska, ej vetenskapliga resultat) så effektivt som möjligt. Jämfört med makthavarna i vårt land är ledarna av Folkrepubliken Kina mer framsynta: de vill i första hand premiera vetenskapliga framgångar och de ger tillräckliga resurser till de mest framgångsrika grupperna i riket.

Stiftelseuniversiteten i vårt land är regeringarnas älsklingsbarn; de får extra tillgångar från statens kassa utan att behöva tävla om ekonomiska resurser på samma villkor som de övriga högskolorna. En av mina mest begåvade och fantasirika doktorander sökte en befattning vid superuniversitetet Aalto. Han fick inte befattningen men på begäran fick han se sakkunnigutlåtandena: de var strålande för honom men vissa delar av utlåtandena var täckta av svart färg, t.ex. kommentarer om hans konkurrenter. Inofficiellt fick vi veta: vi ska inte välja honom till Aalto, för han har en alltför stark koppling till professorerna Tapio Salmi och Dmitry Murzin vid Åbo Akademi. Såhär, i andan av öppenhet för vi Finlands vetenskap vidare. Texten såg visuellt ut som min fars brev från Hangöfronten till världens mest eleganta och mest älskade kvinna… Jag beundrade henne som barn: hon var så oerhört vacker och intelligent.

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA) och akademiprofessor (FA)