Kategoriarkiv: Årets lärare/handledare

Nyttiga idioter?

Årets lärare/handledare,

Nyttiga idioter?

När man studerar världshändelserna idag, är det lätt att hålla sig för skratt.

”Gratulerar, er son är nu paradiset”, fick en mamma från Hamburg höra för en tid sedan. Sonen Ulf hade rest på semester till Turkiet, men kom inte tillbaka. Han var en av de europeiska ungdomar som reser till Irak och Syrien för att kämpa för den så kallade islamitiska staten. Vissa kommer desillusionerade tillbaka, andra vill fortsätta kampen i Europa.

Hur kan det komma sig att radikaliseringen sker så snabbt och att också välutbildade väljer att delta i ISIS fruktansvärda aktiviteter? Frågan kan inte reduceras enbart till ett muslimskt problem eller ett integrationsproblem. Händelserna i Irak och Syrien har fått mig att tänka på 60- och 70-talets vänstervåg här i Finland. Att så många begåvade ungdomar på så kort tid blev förblindade av marxismen-leninismen hör till de stora mysterierna från min uppväxt. Själv drogs jag också med i politiken under gymnasietiden, men nådde aldrig blåskjortenivån. Mina besök i den kommunistiska världen var avgörande för min utveckling.

Jag hann korsa järnridån två gånger. Första gången i Berlin, år 1970, med min tyska kompis Heinrich. När vi på kvällen flög in över Berlin, kunde muren tydligt urskiljas, eftersom Östberlin verkade sakna elström. I Västberlin imponerades jag av människornas vänlighet. I Östberlin tyckte jag om gatureklamen, som krävde ett slut på imperialisternas krig i Indokina. Jag fick ändå en dålig magkänsla. Människorna verkade inte nöjda och servitörerna var ovänliga. Och så var det ju ”Scheisse”, som Heinrich uttryckte det, att folk inte kom ut därifrån.

Våren 1976 åkte jag till Leningrad med Ryska institutionen vid ÅA. Min flickvän studerade ryska och jag fick åka med. Redan mötet med Viborgs station stärkte mina tvivel på kommunismens landvinningar. Breschnew hade inte lyckats fixa fungerande toaletter. I Leningrad var servitörerna lika ovänliga som i Berlin. Jag minns att allt vi såg tolkades olika, beroende på vilka ideologiska glasögon resenären hade valt att sätta på sig.

Det finns förvånansvärt lite forskning om vänstervågen på svenskt håll i Finland. Jag läste därför Camilla Berggrens och Marianne Lydéns bok Nyttiga idioter? Unga idealister, Lenin och sjuttiotalet. Det är en uppriktigt skriven bok som verkligen försöker förstå vad som hände. Ur boken kan man dra förvånansvärt många paralleller till dagens situation om rekryteringen till rörelsen, om kampen för visionen och inte minst om återgången från euforin, ”stalinistkrapulan” som det heter i boken.

Yngre läsare som inte upplevt 70-talet kan bilda sig en autentisk bild av tidsandan genom att studera en av lystringssångerna från den här tiden. Sången har sjungits helt på riktigt och börjar i A-moll, för den som vill kompa:

Ständigt allt större blir hären som strider

Uti den kampen som kräver folk av stål

Kampen för klassen som utsugs och lider

Kampen för framtidsstatens hägrande mål

Modigt och stolt i den kampen vi blöder

Modigt och stolt vi dör för frihetens sak

Det fanns en klar plan för hur nya medlemmar skulle rekryteras. Man skulle lära känna personen och vinna förtroende och sedan bjuda in hen till kvällssitsar och fester. De sena tonårens sökande efter sammanhang gavs enkla och klara ramar.

[citat] Jag var lycklig över att ha fått ett intellektuellt redskap, marxismen, att ordna upp min världsbild med.

Idag erbjuds liknande förenklade intellektuella redskap, också om tanken om det hägrande paradiset har bytt skepnad. Dessutom hade (har) rörelsen en social dimension, det var roligt att vara med de ”rätta” människorna.

[citat] Känslan var underbar. Det fanns ett sammanhang och det fanns en klar väg mot ett rättvisare samhälle. Människorna jag träffade här var kreativa och intelligenta.

I kampen för kommunismen gavs, trots att människorna var kreativa och intelligenta, väldigt lite utrymme för kritik. Det fanns alltid någon som hade läst Det Stora Budskapet. De som hade knäckt koden om ”teorin för allt” utvecklade en von oben-attityd.

[citat] Jag orkade inte med folk som tänkte fel eller inte tänkte till slut. Vad som var fel kunde man ju läsa ur Lenins böcker.

Kampen för kommunismen fick småningom religiösa drag.

[citat] Inställningen till Sovjetunionen var som i en religiös sekt och jag var helt blind.

De som inte var med i rörelsen sågs som ideologiska hedningar och, underligt nog, var det värre att ideologiskt ha en annan tolkning inom samma grupp. Jag vet att detta är en förenkling, men nog är det ju märkligt att jämföra följande citat med de kontinuerliga bataljerna mellan sunni- och shiamuslimer:

[citat] Allra märkvärdigast är den oförsonliga fiendskapen mellan människor i samma parti. Vi funderade då inte så mycket på hur det kunde vara på det viset.

De unga studerande som småningom kom att bilda kärnan i en hel journalistgeneration hävde ur sig upprop som detta:

[citat] Framåt kamrater på kampens väg! Stora uppgifter och stora segrar väntar oss!

Aggressiviteten lurade under ytan. Organisationen var hierarkisk, man talade om kaderskolning och om vikten att bli reservofficerare. Till all lycka skedde emellertid en avmattning och en tillnyktring. Och efter tillnyktringen kom baksmällan: Hur hade detta varit möjligt?

Boken Nyttiga idioter berättar att vissa av de tidigare aktivisterna inte vill träda fram i offentligheten. De återhämtar sig från ”taistoitkrapulan”. Andra har identifierat problem i verksamheten när de nyktrat till. Också om det förnuftsmässigt var svårt att vara kvar i rörelsen, var det besvärligt att kapa de känslomässiga banden.

[citat] Skulle jag kapa banden till min nya familj? Att plötsligt tillhöra förrädarnas, avhopparnas och svikarnas oberörbara kast. Det var inte lätt, men det här äpplet var moget.

Efterklokheten tar sig olika uttryck. Vissa anser sig fel behandlade och tycker att deras analyser åtminstone till en del är korrekta. Vissa känner att de bränt sina fingrar. De nollställer sina värderingar och undviker att påverka de egna barnen. Förmågan att lämna gamla tankestrukturer varierar. Medan vissa rannsakar sig själv på djupet, omtolkar andra skeendena så att kampen för revolutionen blir en tonårsfest med solidaritetssånger. Den gamla förklaringsmodellen, ”Wir wussten nichts”, dyker också upp.

I en kommentar hävdas att läget var exceptionellt på 70-talet.

[citat] Man måste ta till sig den oroande tanken att varje människa i exceptionella lägen kan bli offer för grupptryck och fanatism.

Jag frågar mig vad det som var så exceptionellt med just den tiden. Mina morföräldrars generation var med i två krig, mina föräldrars i ett, min egen har levt i ett Finland där allt i det stora hela har blivit bättre hela tiden, utan ett enda krig.

Hur skall vi, mot den här bakgrunden, utveckla undervisningen för att undvika att ungdomar okritiskt omfattar destruktiva idéer? Vi har idag synnerliga skäl att ställa oss den frågan.

Uppriktigt sagt vet jag inte. Också om det handlar om rörelser med olika samhällelig påverkan, är jag lika förbryllad över 70-talet som jag är över dagens kalifatiska förenklingar. Det verkar vara en biologisk nödvändighet att överdriva under ungdomstiden. Sedan 1970-talet har vi ju också haft en rävflickevåg, lika tvärsäker om att ha rätt. Lika tvärsäker på behovet att ställa allt till rätta.

Det råd som en av författarna till boken Nyttiga idioter fick av sin mamma motsvarar ganska väl min egen uppfattning.

[citat] Du låter väl inte hjärntvätta dig? Man måste skapa sig en egen uppfattning. Väga för och emot. Inte bara tro vad man hör och läser. Forska, lyssna också vad andra partier säjer!

Eftersom rådet inte fungerade på 1970-talet borde andra åtgärder övervägas. Kanske det finns dolda mekanismer i skolan som vi inte får syn på? Undervisningen i historia verkar exempelvis vara en gubbig affär. Samtliga professorer i historia i Svenskfinland är män. Läroböckerna är också väldigt manligt dominerade. I gymnasieböckerna föreställer 70 procent av bilderna män. Kan lidandet som ledarna förorsakat synliggöras mera än krigsförloppen?

Eventuellt kunde 70-talsgenerationens insikter om den ideologiska förvandlingen undersökas noggrannare. När IS-kämparna återvänder till Europa, behöver de hjälp med att bota den ideologiska baksmälla som kan vara betydligt värre än den som aktivisterna här drabbades av efter 1970-talet. När ex-marxist-leninisterna bland professorer, chefredaktörer, bankdirektörer, EU-parlamentariker osv. börjar komma i memoaråldern, kanske det finns öppenhet och vilja att synliggöra både ideologiska radikaliserings- och läkningsprocesser. Åtminstone finns den analytiska förmågan.

IS ger oss goda skäl att studera radikaliseringen. Jag tänker speciellt på en mamma i en tysk talkshow. Hon hade medvetet låtit bli att truga sina egna åsikter på barnen. De skulle själva få välja sin världsåskådning. Ändå avled ett av barnen i kriget för kalifatet i Irak. Han var infödd tysk.

 

Litteratur

Berggren Camilla & Lydén Marianne (2009): Nyttiga idioter? Unga idealister, Lenin och sjuttiotalet. Helsingfors: Söderströms.

Why so serious?

Årets lärare/handledare, , , , ,

Jaha, då ska jag göra ett försök i att skriva ett blogginlägg. Det första någonsin. Bloggar läser jag gärna (på en daglig basis), men att skriva själv? Lättare sagt än gjort.

Kanske jag börjar med ett hissfoto och en #ootd, som ”kidsen” gör nuförtiden (både i bloggar och Instagram).

Icca Krook

Jag har då fått äran att emotta priset för Årets handledare som egenlärare år 2014. Det är ju fantastiskt roligt, speciellt med tanke på att jag tillhör kategorin ”Övrig personal” och inte Akademisk personal. Voffor då då? (som Rumpnissarna i Ronja Rövardotter frågar).

Jag tycker att det är fantastiskt roligt att både handleda studerande, och att vara egenlärare. Sådär riktigt på riktigt. Det är de sakerna jag gillar mest i mitt jobb. Då man trivs med något, så syns det. Och vilken tur att det inte bara är jag som tycker att det är roligt på handledningstillfällena, utan också studeranden som jag handleder (och de som nominerat mig). Det skulle ju vara snopet, om endast jag tyckte att handledningssessionerna var roliga och givande.

Ett tema som verkar dyka upp här och där (och även på Handelshögskolans Höstkonferens den 7.11.2014, smygreklam!) är First year experience. Min First year experience var inte den bästa, vilket kanske innebär att jag lämpar bra som egenlärare för bl.a. de första årets politices kandidat-studeranden. ”På min tid” hade vi varken egenlärare det första studieåret) eller studierådgivare att vända oss till för att få hjälp med studieplaneringen. Och för att vara riktigt ärlig, så låg kanske inte mitt främsta fokus på att studera det första studieåret. Nåväl. I dagens läge finns detta på alla ämnen och institutioner, och då är det ju bara dumt att låta det rinna ut i sanden, då det finns duktig personal vid ÅA som har utvecklat dessa system. Och som sagt, det är ju roligt att träffa de nya studerandena!

Hur kan vi få alla studerandena att trivas vid ÅA? Efter att vi ”sålt” ÅA, måste vi nu leverera. Vi måste visa, inte bara säga, att vi är ett litet och trevligt universitet. Då är det lätt att som ÅA-personal vara mera familjär och välkomnande, än de andra stora universiteten. Det samma står i princip i Guide för egenlärararbete vid Åbo Akademi  (2013: 3) angående egenlärarens uppgifter: Att garantera en förtroendeingivande och trygg atmosfär för nya studerande vid Akademin. Och det är ju precis de nya studerandena man genast vill komma åt, att få dem inkörda i systemen. Så därför lönar det sig att satsa på de nya studerandena.

Hur klyshigt det än låter, så varar ärlighet längst. Det är, enligt mig, det bästa och första steget till en god handledningsrelation. Andra deviser som jag troget följer är:

–          Inte hyckla, utan säga sanningen.
–           Lyssna på studeranden.
–          Ställ de rätta frågorna.
–          Var naturlig och förstående.
–          Bjud på dig själv.
–          Uppmärksamma studerandena som individer.
–          Lära känna dem.
–          Relatera till dem.

monkey

Som sagt, bjud på dig själv. Jag gör det dagligen. Not always so serious.

Vi hörs och ses!

Icca.

Årets lärare och handledare har utsetts

Årets lärare/handledare

I samband med att läsåret vid Åbo Akademi öppnades utsågs årets lärare och handledare.

PeD Tom Wikman, lektor i pedagogik, utsågs till årets lärare.
Till årets handledare för examensarbeten utsågs TD, FL Mikael Lindfelt, akademilektor i systematisk teologi, och  till årets egenlärare PM Icca Krook.

Det är studenterna som nominerar – årets handledare och egenlärare nomineras via studieklimatundersökningen.
För motiveringar, se ÅA:s webb.

Årets lärare och handledare gratuleras!

Betydelsen av handledning i avhandlingsprojektet

Årets lärare/handledare

Jag vill lyfta fram några aspekter som gäller handledning av avhandlingsskribenter och betonar att detta är utifrån vad jag upplevt som handledare under ett antal år, inget som specifikt gäller HHÅA.

Jag ser handledarens roll som speciellt viktig i det inledande skedet av hela avhandlingsprojektet. I början gäller det att den studerande kan mobilisera sin energi och tankeverksamhet för att hitta ett relevant ämne och skriva en forskningsplan. Jag vill gärna att de studerande själva är aktiva och föreslår ämnet (eller flera ämnen), som sedan kan diskuteras tillsammans.

Eftersom handledaren ju ofta har mer erfarenhet än skribenten och således bättre borde kunna bedöma hur stora insatser som behövs, är det viktigt att handledaren engagerar sig rätt mycket i början av projektet när ramarna fastställs. En bra början, som bland annat innebär ett klart syfte och tydliga avgränsningar, underlättar både för handledaren och skribenten att bemästra projektet och komma vidare. Avhandlingsprojektet ska ju kunna gå att genomföra inom en rimlig tid och med rimliga resurser.

Hur mycket ska handledaren styra i början? Detta upplever jag dock rätt problematiskt ibland. Dels vill jag att den studerande själv ska söka fram information och komma till insikt, dels anser jag att jag behöver få vägleda honom för att projektet ska bli överkomligt. I synnerhet i situationer när jag inte har undervisat den studerande tidigare eller känner till hans kapacitet, trevar jag mig fram vid den första handledningsträffen och försöker bilda mig en uppfattning om vad den studerande klarar av. Detta gäller inte minst metodfrågor, t.ex. kan en kvantitativ metod rekommenderas eller inte.

Jag upplever att det är viktigt att få en bra kontakt med den studerande. Relationen kan gärna bygga på ett ”kontrakt”, som man uppgör tillsammans vid första handledningsträffen. Vardera berättar vad de förväntar sig av handledningen och handledaren ger också tydliga instruktioner om vad som ska göras.

Det är också viktigt att ta fram att avhandlingsprocessen sällan är bara uppåt utan att motgångar och svackor förekommer. På så sätt kan den studerande förstå att det han kanske upplever är något normalt och en del av processen – i stället för att känna sig misslyckad. Jag uppmanar också den studerande att ta kontakt när han upplever motgångar eller bristande motivation för att vi tillsammans ska kunna diskutera igenom problemen och förhoppningsvis hitta en väg framåt. Ju snabbare problemen åtgärdas, desto bättre för den studerande.

Ska handledaren ge en tidtabell? Jag brukar be den studerande att göra upp sin egen tidtabell, men försöker också styra i viss mån genom att uppgöra ett förslag till seminarietider. Sedan får den studerande bestämma till vilket seminarium han infinner sig. Här kunde givetvis diskuteras, hur många seminarier den studerande ska delta i och när under processens gång.

En avhandling är också långt en fråga om att kunna producera text. Alla har inte lätt för att skriva. Det är viktigt att den studerande sporras att skriva, hellre för mycket text än för litet. Med dagens moderna textbehandlingsverktyg är det också lätt att redigera texten efteråt. Träning i att skriva, i synnerhet för redovisare, glöms ofta bort men är ack så viktigt för att det ska bli en avhandling.

Hur ska jag ge konstruktiv feedback åt skribenten? Här känner jag att jag ännu skulle behöva mera vägledning själv. Hur ska jag uttrycka mig för att uppmuntra och ge förbättringsförslag utan att såra eller vara för otydlig? Hur mycket ska/får jag påverka utan att sätta orden i skribentens mun? Hur kan jag ens veta att min åsikt om förbättringsförslag fungerar? Vi är alla olika och jobbar på olika sätt. Dessutom känns det svårt att avge sakutlåtandet senare om jag själv varit (för) mycket involverad.

Den kanske allra svåraste frågan är hur jag ska motivera de skribenter som inte själva verkar ha funnit motivationen. Ibland hjälper det med en mycket strukturerad process, där skribenten tar sig an en liten bit i gången. Jag har förstått att skribenter med svårigheter ibland försöker greppa hela avhandlingsprojektet på en gång, vilket förstås känns helt oöverkomligt.

Till sist vill jag passa på att tipsa om två böcker som jag själv haft stor nytta av, trots att de främst gäller handledning av doktorander. De är:

Delamont, S., Atkinson, P. & Parry, O. (2004), Supervising the Doctorate, The Society for Research into Higher Education & Open University Press, Oxfordshire, England.

Handal, G. & Lauvås P. (2008) Forskarhandledaren, Studentlitteratur, Lund.

Benita Gullkvist, forskningsledare, akademilektor och docent i redovisning

Kommentera gärna hur ni gör eller dela med er av era tips!

Dags att öppna klassrummen!

Årets lärare/handledare,

Åbo Akademi har just genomlevt några hårda år. Ämnen skärs ner, professurer dras in. Det klagas på reformer och ökad byråkrati. Våra studenter presterar sämst i landet när det gäller antal studiepoäng och genomströmning. Och mössa inomhus! Läget känns hopplöst. Var är repet? Eller finns en väg ut ur mörkret?

Inom ämnet nationalekonomi har vi på några år mer än femdubblat antalet studenter. Samtidigt har genomströmningen ökat markant; drygt hälften tar numera ut sin kandidatexamen på tre år. Fler men bättre studenter? Är det verkligen möjligt?

Här några konkreta tips som har fungerat för oss:

För att bryta den nedåtgående trenden – förödande för både under­visningen och forskningsmiljön – frågade vi våra studenter varför de misslyckas. De anonyma enkätsvaren gav oss mängder av ledtrådar, men två svar dominerade: 1) Ni kräver för lite av oss! 2) Kurserna hänger inte ihop!

Jag tror att problemen med dålig genomströmning faktiskt bottnar i att vi ställer för låga krav på både studenterna och oss själva. Kanske har vi resignerat inför vikande prestationer. Kanske möter vi bristfälliga för­kunskaper med djupa suckar och sänkta krav.

Men alla studenter vill lära sig och hugger gärna i så länge de förstår varför ämnet är viktigt. Vi lägger därför mycket krut på att knyta nationalekonomin närmare verkligheten och satsar våra resurser på färre men bättre kurser. Ingen ska längre behöva undra varför man ska lära sig Stackel­bergs duopolmodell eller varför livet blir lättare om man kan använda klustrade standard­­fel. Utbildningen måste vara utmanande och väcka en glöd hos studen­terna, en stolthet över att man har arbetat hårt och nu behärskar avancerade tekniker som kommer till nytta i arbetslivet.

Att ge trista krysstentor som inte ändrat utseende på decennier, dela ut toppbetyg till snudd på alla eller erbjuda lättare utvägar för den late är däremot en medicin som dödar intresset och viljan att anstränga sig. Varför plugga hårt om man klarar sig fint genom att åka snålskjuts på andra eller ta studierna med en stor portion lättja?

Men höga krav på studenterna måste självfallet mötas av minst lika höga krav på oss själva. Jag tror att vi på allvar måste arbeta med att utveckla undervisningen. Självklart är det en enorm utmaning att plötsligt ställas inför hundratals studenter. Självklart blir det pannkaka i början. Men i de flesta situationer i livet utvecklas vi genom att prata med andra. Undervisning är dock ett undantag: Alla klassrum vid ÅA är alltid stängda. Kurshemsidor är belagda med lösenord. Utvärderingar göms undan och nymodig­heter fördöms. På pedagogiska träffar gapar stolarna tomma. Likt ensamvargar håller vi oss inom vårt revir – vår bubbla – och lägger all energi och tid på att skylla våra misslyckanden på andra: Dagens ungdom! Alltför sofistikerat ämne! MinPlan och Reportronic! Regeringen!

Vi måste tänka precis tvärtom: Har jag något eget ansvar för att studen­terna inte lär sig? Har andra samma problem? Finns det någon som kan hjälpa mig? Måste jag som ämnesansvarig göra rätt för min höga lön och faktiskt våga ta ansvaret för ämnet? Inom mitt ämne har vi pratat ihop oss om utbildningen, men mycket arbete återstår. Det ska finnas en röd tråd från urvalsprovet till steget ut i arbetslivet, och alla lärare ska alltid veta vad som händer på alla kurser.

Men visst står Åbo Akademi också inför strukturella utmaningar. Nyss stegade 1023 nya studenter in genom våra portar – och de ska nu sprida ut sig över drygt 80 olika ämnen. Vi blir därför ett universitet med extremt små ämnen, där några få anställda förväntas ge en attraktiv utbildning som ska stå sig i den allt tuffare internationella konkurrensen. För att det ska gå vägen måste vi arbeta effektivt och hjälpa varandra.

Det andra som överraskar en svensk som kliver in vid Åbo Akademi är att läsåret är så kort, i praktiken ofta under 30 veckor. Att promenera genom akademi­kvarteren i tidig maj påminner mig om min utflykt till staden Prypjat, ett stenkast från Tjernobyl: En otäck tystnad, mörka fönster, kanske en spökgestalt i fjärran. Vi utgår alltså från att studenterna tar åtminstone två studiepoäng i veckan, vilket innebär en arbetsvecka på svettiga 50 timmar. Varför inte skrota jullovet, använda hela maj och dela upp läsåret i fyra lika långa perioder?

Och till sist en käpphäst: Satsa på doktoranderna! De är mer begåvade och jobbar hårdare än alla oss andra, men till en bråkdel av våra löner och med små chanser att få forska vidare i dessa nedskärningarnas tidevarv. Ändå kämpar de oförtrutet vidare med att putta oss stofiler och hela Åbo Akademi in i 2000-talet.

Jonas Lagerström, akademilektor och docent i nationalekonomi

Handledningens dilemma

Årets lärare/handledare

Rikedomen med att ha studerande med olika färdigheter skapar också ett dilemma med handledningen, eftersom det som handledare kan vara svårt att anpassa sitt eget agerande enligt studerandenas behov. Eftersom olika studerande ställer olika krav på handledaren så kan man fråga sig om det är möjligt för handledaren att ge optimalt stöd i varje situation.

Studerande som inte vill ta kontakt med handledaren utan skriver sin avhandling på egen hand skapar onödigt mycket arbete åt sig själv. Då arbetet presenteras är det halvfärdigt och måste bearbetas en hel del innan det kan godkännas. Att uppmuntra och ge positiv respons åt dessa studerande kan vara svårt men är ändå nödvändigt.

Motiverade och ambitiösa men osäkra studerande som eventuellt kunde klara sig med mindre handledning, är ofta de som kräver en hel del av handledaren. De vill gärna få feedback rätt frekvent under skrivprocessen och bli bekräftade i sitt arbete. Dessa studerande kräver handledarens åsikt i så gott som varje skede av arbetet och vågar sällan ta egna beslut. Det är enkelt att ge konstruktiv och positiv respons åt dessa studerande men risken att handledarens åsikter påverkar arbetet alltför mycket är överhängande. Slutresultatet kan då lika mycket vara en produkt likt den som handledaren skulle ha skapat själv än studerandens egen produkt.

Svaga studerande som vill ha handledning utsätts även för risken att handledarens insatser blir för stora i skrivprocessen. Då språket är svagt och innehållet bristfälligt, händer det lätt att handledaren tar för stort ansvar och problematiken blir lik den med de osäkra studerandena.

Avhandlingen bedöms enligt givna stipulationer, där det sällan ingår kriterier för hur själva skrivprocessen borde utvärderas. Är en medelbra men självständigt skriven avhandling, där studenten inte fått speciellt mycket handledning, lika mycket värd som en välskriven och strukturerad avhandling med omfattande innehåll, vars skribent erhållit mycket hjälp av handledaren? Kan handledningsprocessen vara så transparent att den kan bedömas objektivt? Kan man bedöma handledningen som process då vi handledare upplever vår egen aktivitet så olika?

Metod som varumärke

Årets lärare/handledare, , ,

Hur möta kravet på ökad genomströmning utan att sänka kvalitén i utbildningen? Den frågan är nästa universell inom universitetsvärlden just nu. Klämda mellan ekonomiska system som prioriterar färdiga studenter i tid och utvärderingssystem som primerar utbildningskvalitet upplever universitet en avvägning mellan kvantitet i examina och kvalitet i utbildning.

Den utmanande avvägningen aktualiseras i en nyligen genomförd utvärdering av svensk statsvetenskap. En del institutioner får kritik och deras examensrätt blir ifrågasatt i utvärderingen. Genomströmningen av uppsatser har varit alltför stor i förhållande till deras kvalitet. Andra institutioner får beröm för deras förmåga att kombinera genomströmning med utbildningskvalitet.

Av utvärderingen går det att utläsa ett mönster. De institutioner som har utbildning med tydlig metodprofil har högre kvalitet på sina uppsatser samtidigt som de har bra genomströmning. Framför allt vid etablerade universitet möts uppgiften att få studenter klara i tid med det mest grundläggande för akademisk verksamhet: vetenskaplig metod.

Med forskningsdesign är det möjligt för studenter och doktorander att få översikt över sin uppgift. En väl utvecklad forskningsdesign ger en karta att orientera sig efter och en bra metod ger kompassen som visar linjen framåt mot målet. Arbetet med uppsatser och avhandlingar behöver då inte tappa tempo på grund av vilsenhet.

Samtidigt stärker vetenskapliga metoder studenters och doktoranders förmåga att hantera mer komplexa uppgifter och möta analytiska krav. Med en verktygslåda välfylld av de diverse metoder ges möjligheter att göra mer avancerade analyser, men också utvinna mer information och kunskap ur insamlat underlag. Det blir lättare att ställa krav och möta krav när det finns metoder i närheten att använda.

En trend är att institutioner använder förmågan att få studenter klara i tid som argument i sin rekrytering. Inte sällan hänvisas till utvärderingar för att underbygga framställningen av sin förmåga. Med begränsat studiestöd antas studenter och doktorander vara mer intresserade av universitet och ämnen som ger examen i tid än de där studierna blir träskmark. Eller för att formulerar det mer tidstypiskt: metod har blivit varumärken.

Thomas Denk

Akademilektor i statskunskap, med inriktning mot statsvetenskaplig metod

Skugga en lärarkollega!

Årets lärare/handledare, ,

Mitt jobb som akademilektor i kemi bjuder på utmaningar av alla slag. Förra året vid den här tiden var jag med om något utöver det vanliga. Jag skuggade Claus Madsen, lektor i danska, och han skuggade mig.

Skuggningen innebar att Claus besökte en föreläsning i Allmän kemi och laborationer (8 sp) som handlade om kemisk jämvikt med ca 80 studerande på plats. Jag besökte en föreläsning i Danska (5 sp) som handlade om dansk novelltradition med ca femton studerande på plats. Direkt efter besöken diskuterade vi upplevelserna av varandras föreläsningar.

Skuggningen genererade många nya tankar om undervisning i stort och om upplägg och utförande av föreläsningar i synnerhet. Lärcentret låter skuggningen ske över fakultetsgränserna. Distansen till varandras ämnesområden gör att utbytet blir otvunget och prestigelöst samt sätter fokus på formerna och inte på stoffet. Det är också mycket tidseffektivt. Besöket och diskussionerna stal fyra timmar av min arbetstid.

Claus föreläsning var inspirerande. Han är dynamisk och karismatisk och anger tydliga mål för inlärningen. Han varierar också mellan olika undervisningsmetoder. När dansk novelltradition ska avverkas på en dubbeltimme tvingas han att avgränsa och göra ett urval i sin framställning. Föreläsningen centrerades kring tre novellister (Steen Steensen Blicher, Karen Blixen och Peter Hoeg) som presenterades i tidskronologisk ordning. Varje författare gavs 20 minuter av föreläsningstiden. Först fick några studerande ge en levnadsteckning av författarna och sedan visade Claus hur var och en av dessa är centrala i dansk novelltradition genom att författarskapet bidragit med nya element som kan spåras i de senares arbete. På slutet diskuterades en burlesk novell som de studerande hade läst på förhand. Diskussionen handlade om vilka berättartekniska grepp som författaren använt.

Föreläsningar är den dominerande undervisningsformen vid universiteten. Claus och jag är eniga om att syftet med dem är att inspirera, förmedla insikter och öppna upp nya frågeställningar. Viktigt för hur det lyckas är avgränsningen, variationen och interaktionen.

I grundkursen i kemi måste stoffet avgränsas rejält. Om jag inte lyckas med avgränsningen har jag hundra (och efter några veckor betydligt färre) förvirrade studenter som för all framtid avskyr kemi (risken finns ändå). Variation är ett måste då kemiföreläsningarna börjar klockan åtta på morgonen. Jag varierar framställningen med exempel, berättelser, beräkningar och demonstrationer. Interaktionen lider i viss mån i stora undervisningsgrupper. Den dialog som Claus kan föra med de studerande i en liten grupp kan ändå kompenseras något genom att ställa frågor under framställningen. Syftet med frågan är aldrig att kontrollera kunskapen utan att väcka tanken. Det är också viktigt att pausa framställningen och ge utrymme för reflektion. I stora grupper måste också anonymiteten bekämpas genom att ge feedback på prestationerna. Resultaten i räkneövningar och förhör kommenteras på föreläsningen.

Som pedagogisk fortbildning kan jag varmt rekommendera den här typen av kollegial utvärdering. Det är intressant, tidseffektivt och roligt!

Johan Werkelin