En ganska kortfattad, mycket intressant och någorlunda nytänkande introduktionskurs till ämnet marknadsföring

HHÅA, toppenhet för utbildning, Okategoriserade, , ,

Rubriken är inspirerad av Jim Blythes bok ”En mycket kortfattad, ganska intressant och någorlunda billig bok om att studera marknadsföring” från 2011. En bra bok att läsa ifall du är intresserad av marknadsföring. Jag skulle själv kunna skriva en hel bok om årets version av grundkursen i marknadsföring vid Handelshögskolan vid Åbo Akademi, men den boken får vänta än så länge och istället ska jag här och nu i korthet försöka förklara vad det är som gör kursen mycket intressant och någorlunda nytänkande. För att kunna göra det här måste jag först berätta lite mer om mig själv och vad jag har upplevt under de senaste fem åren.

Jag började undervisa marknadsföring vid Åbo Akademi för fem år sedan med noll undervisningserfarenhet i bakfickan. Jag föreläste, konstruerade tenter, rättade tenter, konstruerade omtenter, föreläste lite mer, rättade omtenter osv. Studenter halvsov sig igenom föreläsningarna och skrev om tenterna gång på gång. Något var på tok, men jag kunde för mitt liv inte förstå varför studenterna inte var lika intresserade och engagerade som jag. Borde inte min entusiasm och mitt eget brinnande intresse för mitt ämne smitta av sig lite mer? Tanken slog mig flera gånger – vad är det för fel på studenterna? I dag, fem år senare, undervisar jag fortsättningsvis marknadsföring vid Åbo Akademi men hela min bild av mig själv och min roll som lärare har vänts upp och ner. Det var aldrig (och är fortsättningsvis inte) något fel på studenterna. Det var inte heller något fel på mig och min entusiasm. Problemet låg i undervisnings- och examinationsmetoderna! Under de senaste fem åren har jag fått upp ögonen för alternativa, aktiverande undervisningsmetoder och handledning och coachning av både enskilda studenter och studentteam, vilket jag är väldigt tacksam över.

Jag upplever inte längre att jag som lärare behöver veta och kunna allt om marknadsföring, kunna svara på alla frågor och kunna servera färdiga lösningar på alla problem. Istället försöker jag med hjälp av olika aktiverande metoder uppmuntra studenterna att själva identifiera problem och frågor och sedan på egen hand hitta lösningar och svar på dessa. Det här sättet att undervisa är oändligt mycket roligare, mer spännande och framför allt mer lärorikt. Det handlar inte om att direkt anpassa gamla kurser till nya metoder (som för övrigt inte alls är nya utan används framgångsrikt i otaliga företag, organisationer och läroinrättningar runt om i världen) utan det handlar om ett annorlunda tankesätt där lärarens roll är en helt annan än vad den traditionellt har ansetts vara.

Ett exempel på hur jag i praktiken har ändrat om en hel kurs utgående från det här ”nya” tankesättet är grundkursen i marknadsföring. Kursen är en ”masskurs” med ca 190 deltagare. I år ligger fokus inom kursen på att studenterna själva läser in sig på olika teman, identifierar egna frågor och problem, aktivt jobbar med att hitta svar på frågorna och lösa problemen och sedan reflekterar över vad de har läst, vad de har gjort och vad de har lärt sig. Hela kursen bygger på den här grundläggande processen, att läsa – att föra dialog med andra – att reflektera, och samma process upprepas för varje nytt tema vi behandlar. Kursen består av sju centrala temat som pusslats ihop utgående från studenternas egna önskemål. Trots att studenterna i år var de som avgjorde innehållet på kursen ser den innehållsmässigt förvånansvärt likadan ut som tidigare. Det enda temat som kommit till är ”att marknadsföra sig själv”, vilket jag tycker är ett helt fantastiskt tema. Senast då du kommer ut på arbetsmarknaden och söker jobb är det här något du behöver.

Studenternas läsande, dialog och reflektioner stöds på olika sätt under kursen, bl.a. genom att de kontinuerligt skriver ner tankar kring vad de läst, vad de diskuterat, vad de gjort och vad de lärt sig. Olika typer av texter lämnas in varje vecka, inte för att jag nödvändigtvis vill läsa ca 190 texter i veckan, utan för att det här är ett bra hjälpmedel för att fördjupa förståelsen för de grundläggande marknadsföringsteorierna och för att stöda det långsiktiga lärandet. Andra hjälpmedel som används för att ytterligare fördjupa och underlätta lärandet är workshopar och företagsprojekt.

Varje vecka har vi en workshop där studenterna ges en möjlighet att förankra de teorier och modeller de läst om i praktiken. För varje workshop finns specifika mål uppställda och metoderna vi använder anpassas enligt dessa. Ingen workshop är den andra lik vilket bidrar till en intressantare och mer engagerande omgivning att jobba i – du vet aldrig vad du kan förvänta dig då du kliver in genom dörren. Det här är inte bara ett bra sätt att hålla intresset uppe utan också ett effektivt sätt att bryta invanda mönster och förutfattade meningar. Alla workshopar innehåller ändå vissa gemensamma element:

  • de är baserade på teori (som studenterna antingen bekantat sig med på förhand eller bekantar sig med under workshopen)
  • vi jobbar med praktiska case (en referensram för att kunna förstå teorierna)
  • studenterna jobbar aktivt i grupper (för att aktivera och träna färdigheter bl.a. som att arbeta och diskutera i grupp och att kort sammanfatta och visualisera olika teman och diskussioner)
  • en stor del av kommunikationen sker via Twitter (via Twitter kommunicerar handledare med studenter och studenter med både handledare och med varann. Dessutom används Twitter för ”instant feedback” av studenterna).

Företagsprojekten på kursen är mindre projekt där företag/organisationer kommer in som uppdragsgivare. Tanken är att studenterna redan under grundkursen ska få testa på att jobba med marknadsföring ”på riktigt”. Liksom workshoparna så bygger projekten på teori och på den litteratur studenterna kontinuerligt läser. I projektrapporterna som studenterna lämnar in ska de visa hur de använt sig av litteratur för att föra projekten framåt och hitta en lösning till det problem de identifierat inom ramen för uppdraget.

Låter det här sättet att jobba intressant? Jag lovar att det är både roligt och intressant. Jag lär mig själv en massa nytt varje dag och är mer intresserad och engagerad än någonsin tidigare av både marknadsföring och undervisning. Låter det här sättet att jobba lätt? Det är det verkligen inte. Det är utmanande och kräver att du som lärare ifrågasätter alla gamla tankemönster (både hos sig själv och hos andra) och ger upp kontrollen över vad som händer i klassrummet. Dessutom tar det tid att bryta ner allt gammalt och bygga upp något nytt. Själv har jag bara börjat min resa, men det känns som att jag är på väg åt rätt håll. Studentfeedbacken har hittills varit övervägande positiv (inte bara på grundkursen utan också på andra kurser) och många fler studenter är betydligt mer engagerade och intresserade än tidigare.

Trots många positiva reaktioner bland studenter, kolleger, vänner och bekanta är det minst lika många (om inte fler) som ifrågasätter metoderna och arbetssättet. Först kändes det här väldigt orättvist. Varför ska jag vara tvungen att redogöra för och motivera allt jag gör? Hur ofta ifrågasätter någon t.ex. en föreläsning? Efter en tid har jag dock insett att de här reaktionerna är helt naturliga. Det här är något nytt för alla inblandade, och självklart kommer den här typen av reaktioner att uppstå liksom de uppstår till följd av alla andra förändringar och nya fenomen. Visst känns det fortfarande jobbigt ibland att om och om igen förklara och motivera allt jag gör, men samtidigt har jag nu insett att det här egentligen är guld värt. Att ständigt bli ifrågasatt innebär att jag hela tiden måste fundera på vad jag egentligen gör och varför jag t.ex. väljer en metod istället en annan. Det är ett mycket effektivt sätt att förhindra att man fastnar i invanda mönster och i rutiner som sedan kan vara svåra att bryta. Dessutom pushar det här mig ofta in i ett ”obekvämlighetsområde”. Jag måste utmana mig själv för att ta mig ur detta område och på vägen lär mig otroligt mycket nytt både om mig själv och om allt som händer runt omkring mig. Det här är både skrämmande och jobbigt ibland men otroligt roligt!

För att få detta att fungera på en kurs med närmare 200 studenter krävs en hel del jobb, tid och planering, men det är inte omöjligt. Ingenting är omöjligt. Allt fungerar självklart inte utan problem och visst blir t.ex. workshoparna med alla studenter samlade på ett och samma ställe rätt så kaotiska ibland. Men man måste våga testa och våga misslyckas för att sedan lära sig av misstagen och utveckla något bättre. Varför kunde inte alla kurser i fortsättningen vara intressanta och nytänkande?

Min utmaning till dig som läser det här är att våga testa på något nytt! Våga ifrågasätta och bryta gamla vanor och mönster! Våga misslyckas! Våga ge över kontrollen! Våga uppmuntra studenter att ta över kontrollen, att ifrågasätta och att tänka själv! Ju obekvämare situation du kommer att hamna in i, desto mer lär du dig och desto mer kan du utveckla dig själv och din undervisning. Dessutom kommer du att ha otroligt roligt på vägen.

Gränslöst lärande

HHÅA, toppenhet för utbildning, ,

Upp till kamp.

Paraplyrubriken för Sveriges största konferens för högskolepedagogiskt lärande, forskning och utveckling var i år just Gränslöst lärande. Konferensen med temat nätverk och utveckling går under förkortningen NU och NU2012 arrangerades i år i Göteborg den 17-19 oktober.

NU är en i främsta hand svensk nationell angelägenhet eftersom föredragsspråket till övervägande del är svenska. Bland de 550 deltagarna var vår femmanna delegationen från Handelshögskolans pedagogiska ledningsgrupp, några danskar och norrmän samt de specialinbjudna key-notarna de enda långväga resenärerna.

Högskolepedagogiken stod i fokus och mötet öppnade upp för dialog och debatt i de ständigt aktuella – men ofta åsidosatta – frågorna hur studenternas lärande kan stärkas pedagogiskt och om universitetens ansvar. Hur svarar det pedagogiska stöd- och utvecklingsarbetet mot kunskapsrelevansen, kvalitetskrav och nya lärandemiljöer?

Fördelen med en högskolepedagogisk konferens med lärande som huvudtema är att du i princip kan slinka in på vilken session som helst och ändå få med dig något nytt i bagaget. Till skillnad från mera ämnesspecifika konferenser med snäva teman.

Och nog skulle jag vilja påstå att vi lät oss inspireras. Spektret var brett och det fanns program för olika inriktningar och intressegrupper. Allt från handledning, förnyelse i professionsutbildningen, global utbildning till kreativa och konstnärliga processer.

Vad sägs om: ”Professioner och kompetenser – vad sätter gränserna”. Eller ”Design av lärandemiljöer”, eller ”Kärnvärden och kvalitetsutveckling i akademin – i skön förening”. Föredragen varvades med rundabordssamtal och workshopar.

Som koordinator valde jag denna gång att koncentrera mig på kvalitetsutveckling och vetande/vetenskap på ett allmänt plan. Inom just det gebitet verkar Uppsala universitet ha mycket att inspireras av. Resultaten från olika enkätstudier presenterades, till exempel hur studenterna värderar det första studieåret och hur genomströmning, studieval och programbyten påverkas av faktorer såsom intresse, kvalitet och trivsel. Kopplingen mellan ämnesdidaktik och universitetspedagogik och på samma gång hur detta kan ge en återverkan på ett system med lärarexcellens presenterades också.

Övriga aktuella frågeställningar belystes i presentationer om för- och nackdelar med tvärvetenskapliga forskarskolor, bedömningsgrunder för examensarbeten och huruvida ranking av universitet är ett mått på kvalitet eller inte.

En extra eloge ger jag som naturvetare att konferensen hade hållbar utveckling som ett tema. Ett koncept som bör lyftas fram för att kunna tillämpas inom vilket ämnesområde som helst.

Sammanfattningsvis var det en givande konferens med ett rikt och mångfacetterat programutbud. Arrangemangen höll hög klass.

Om två år står Umeå värd för NU2014, vilket sammanfaller med stadens kulturhuvudstadsår. Ett tips för den som vill lufta idéer och få in lite nytänk inom utbildningsprogrammen. På samma gång är NU det perfekta forum för att själv presentera resultat och nya angreppssätt inom universitetsutbildningen.

Cecilia Lundberg

Projektkoordinator, Handelshögskolans toppenhet inom utbildning

På www.NU2012.se kan du läsa mer om konferensen samt se filmer som även visats på SVT:s Kunskapskanal.

Att skapa struktur(?)

IPL, toppenhet för utbildning,

Skribent: Joachim Johansson

Den 4-5.10 hölls ett seminarium för personalen vid IPL, med inbjudna alumni och initierade föreläsare.

Inom kvalitetsenhetsprojektet vid IPL rullar processerna nämligen vidare. Vid seminariet stod främst en länge efterlängtad omstrukturering, modernisering, av utbildningsprogrammet för psykologer på agendan. Logopediämnet arbetade intensivt med bl.a. handledningsfrågor och strukturer i förhållande till dem.

Strukturer, ja. Strukturer i form av kurser, inlärningsmässiga helheter, inbördes progression mellan kurserna, struktur gällande kursinnehåll och en identifiering av de generiska kunskaper utbildningsprogrammet bör innefatta. En del av den pedagogiska vetenskapen intresserar sig ju för utbildningsplanering, läroplaner – vilka ses som styrinstrument för vad som kan/bör/skall läras in.

Strukturer möjliggör, men de begränsar också – det ligger i strukturernas funktionella dubbelhet. Och någon struktur får det väl lov att vara…eller? En annan infallsvinkel kunde nämligen vara den associativa. Som jag tidigare skrivit bör akademisk utbildning/inlärning också medföra ett slags ”förädling av tänkandet”. Mot det hypotesprövande, kritiskt granskande, också kreativt-abduktiva.

Jag tror att strukturen ger grunden, liksom bägaren håller vätskan, men innehållets löslighet/densitet/”smak” är det väsentliga. I klartext: Hur hanterar studerande, men också lärare, stoffet och substansen. Min bild som mångårig timlärare i psykologi är att den associativa dynamon hos varje enskild individ formar medvetenhet som kan leda till kunskap och då denna transponeras till handling blir färdighet. Detta är en associativ process.

Ingen struktur i världen, hur väluttänkt den än är, kan ersätta det mentala arbetet som utgör kärnan i (den akademiska) inlärningsprocessen. En inlärning som är enbart strukturell till sin natur är inte inlärning, inlärningen byts ut mot utlärning vilket inte kan ses som ett akademiskt mål.

Jag ser vårt förnyade utbildningsprogram i psykologi, som sjösätts fr.o.m. höstterminen 2013, som en möjlighet till nya associationer. Dessa hänger samman med yrkeslivets behov, med nya forskningsrön inom ämnena ifråga, kanske också med sociala trender även om det akademiska ständigt egentligen strävar, och bör sträva efter ngt så stort som att finna sanningarna (obs plural).

Min förhoppning är att vi tillsammans drejat en bägare ur vilken substansen som dricks blir den associativa kuskapens dryck, med en stark kropp av akademiskt stringent kunskap, samhällsnytta, fina toner av den goda kritikens sälta – och med nyfikenhetens och kreativitetens sötma.

Joachim Johansson, PsM

Projektkoordinator för kvalitetsutvecklingsprojektet

Hankens höstkonferens: "Aktiverande utbildning, energiöverföring mellan studenter och lärare" 26.10.2012

HHÅA, toppenhet för utbildning, , ,

Handelshögskolan vid Åbo Akademi arrangerar sin redan årliga Höstkonferens fredagen den 26 oktober2012 kl 9.00-15 i aud. I på Hanken, Åbo.

Dagens tema är ”Aktiverande utbildning, energiöverföring mellan studenter och lärare”. Föreläsarna representerar så väl olika ämnen inom ÅA som experter utifrån. Gemensamt är att nya och inspirerande idéer förs fram med möjlighet till debatt.

För innehållet, se broschyr (pdf).

Några av dagens föreläsare, Thomas Denk t.v. och Joffi Eklund t.h.

Egenlärarverksamheten diskuterades av Linnea Henriksson, Johan Werkelin och Sonja Lillhonga.

Foton: Cecilia Lundberg

Kvalitet genom helheter

IPL, toppenhet för utbildning, , , ,

Skribenter: Greta Wistbacka och Katarina Kiiskinen

Torsdagen den 4.10 samlades personal, alumner och studerande vid Institutionen för psykologi och logopedi i Raseborg för att under ett tvådagars seminarium diskutera och utveckla utbildningarna. Med på seminariet fanns även kliniskt verksamma psykologer, psykoterapeuter och talterapeuter, både äldre och mera nyligen utexaminerade. Seminariet var en del av det pågående kvalitetsenhetsprojektet vid IPL.

Continue reading →

Handledningens dilemma

Årets lärare/handledare

Rikedomen med att ha studerande med olika färdigheter skapar också ett dilemma med handledningen, eftersom det som handledare kan vara svårt att anpassa sitt eget agerande enligt studerandenas behov. Eftersom olika studerande ställer olika krav på handledaren så kan man fråga sig om det är möjligt för handledaren att ge optimalt stöd i varje situation.

Studerande som inte vill ta kontakt med handledaren utan skriver sin avhandling på egen hand skapar onödigt mycket arbete åt sig själv. Då arbetet presenteras är det halvfärdigt och måste bearbetas en hel del innan det kan godkännas. Att uppmuntra och ge positiv respons åt dessa studerande kan vara svårt men är ändå nödvändigt.

Motiverade och ambitiösa men osäkra studerande som eventuellt kunde klara sig med mindre handledning, är ofta de som kräver en hel del av handledaren. De vill gärna få feedback rätt frekvent under skrivprocessen och bli bekräftade i sitt arbete. Dessa studerande kräver handledarens åsikt i så gott som varje skede av arbetet och vågar sällan ta egna beslut. Det är enkelt att ge konstruktiv och positiv respons åt dessa studerande men risken att handledarens åsikter påverkar arbetet alltför mycket är överhängande. Slutresultatet kan då lika mycket vara en produkt likt den som handledaren skulle ha skapat själv än studerandens egen produkt.

Svaga studerande som vill ha handledning utsätts även för risken att handledarens insatser blir för stora i skrivprocessen. Då språket är svagt och innehållet bristfälligt, händer det lätt att handledaren tar för stort ansvar och problematiken blir lik den med de osäkra studerandena.

Avhandlingen bedöms enligt givna stipulationer, där det sällan ingår kriterier för hur själva skrivprocessen borde utvärderas. Är en medelbra men självständigt skriven avhandling, där studenten inte fått speciellt mycket handledning, lika mycket värd som en välskriven och strukturerad avhandling med omfattande innehåll, vars skribent erhållit mycket hjälp av handledaren? Kan handledningsprocessen vara så transparent att den kan bedömas objektivt? Kan man bedöma handledningen som process då vi handledare upplever vår egen aktivitet så olika?

Metod som varumärke

Årets lärare/handledare, , ,

Hur möta kravet på ökad genomströmning utan att sänka kvalitén i utbildningen? Den frågan är nästa universell inom universitetsvärlden just nu. Klämda mellan ekonomiska system som prioriterar färdiga studenter i tid och utvärderingssystem som primerar utbildningskvalitet upplever universitet en avvägning mellan kvantitet i examina och kvalitet i utbildning.

Den utmanande avvägningen aktualiseras i en nyligen genomförd utvärdering av svensk statsvetenskap. En del institutioner får kritik och deras examensrätt blir ifrågasatt i utvärderingen. Genomströmningen av uppsatser har varit alltför stor i förhållande till deras kvalitet. Andra institutioner får beröm för deras förmåga att kombinera genomströmning med utbildningskvalitet.

Av utvärderingen går det att utläsa ett mönster. De institutioner som har utbildning med tydlig metodprofil har högre kvalitet på sina uppsatser samtidigt som de har bra genomströmning. Framför allt vid etablerade universitet möts uppgiften att få studenter klara i tid med det mest grundläggande för akademisk verksamhet: vetenskaplig metod.

Med forskningsdesign är det möjligt för studenter och doktorander att få översikt över sin uppgift. En väl utvecklad forskningsdesign ger en karta att orientera sig efter och en bra metod ger kompassen som visar linjen framåt mot målet. Arbetet med uppsatser och avhandlingar behöver då inte tappa tempo på grund av vilsenhet.

Samtidigt stärker vetenskapliga metoder studenters och doktoranders förmåga att hantera mer komplexa uppgifter och möta analytiska krav. Med en verktygslåda välfylld av de diverse metoder ges möjligheter att göra mer avancerade analyser, men också utvinna mer information och kunskap ur insamlat underlag. Det blir lättare att ställa krav och möta krav när det finns metoder i närheten att använda.

En trend är att institutioner använder förmågan att få studenter klara i tid som argument i sin rekrytering. Inte sällan hänvisas till utvärderingar för att underbygga framställningen av sin förmåga. Med begränsat studiestöd antas studenter och doktorander vara mer intresserade av universitet och ämnen som ger examen i tid än de där studierna blir träskmark. Eller för att formulerar det mer tidstypiskt: metod har blivit varumärken.

Thomas Denk

Akademilektor i statskunskap, med inriktning mot statsvetenskaplig metod

Tänk att ett läsår kan gå så fort!

IPL, toppenhet för utbildning

Skribent: Elisabeth Lindström, IPL

Tänk att ett läsår kan gå så fort!

Det tyckte man minsann inte när man var student. Jag får ta det som ytterligare ett tecken på åldrande – tidsperspektivet ändras radikalt med åren.

Det var ett lyckokast när jag utan vidare eftertanke så sent som i juni förra året ansökte om att få vikariera vid Institutionen för Psykologi och Logopedi här vid Åbo Akademi. Jag har inte ångrat mig en sekund! Tvärtom, det har varit fantastiskt lärorikt och givande att få vara en del av kollegiet och få förtroendet att undervisa på alla nivåer, både kliniskt och teoretiskt. Jag är imponerad av hur man – med små medel och ytterst begränsade lärarresurser – lyckas så väl i att bibringa de studerande vid ÅA en gedigen akademisk utbildning, parallellt med den kliniska.

Självklart har även solen sina fläckar. Till exempel saknar jag en institution för lingvistik vid Akademin. En talterapeut behöver kunna analysera språk utan andra redskap än sina egna inneboende kunskaper för att veta hur hon ska gå vidare med en kartläggning av individens kommunikativa förmåga. Eftersom Finland är ett (förment?) tvåspråkigt land, blir det extra angeläget att en talterapeut har en god metalingvistisk kompetens. I dagens samhälle förväntas hon dessutom kunna analysera den språkliga förmågan hos en person vars språk hon inte har någon som helst kännedom om, inte heller om de kulturella förutsättningarna för en sådan utredning. IPL och dess motsvarighet vid Turun Yliopisto planerar en gemensam kurs om Utredning och behandling i en mångkulturell kontext på avancerad nivå för studerande i logopedi och psykologi inom ramen för Turku School of Behavioral Science med start våren 2013. Från Sverige hämtas föreläsare i tvåspråkighet och logopeder med erfarenhet av att utreda och behandla personer med språkstörning via tolk. Det är ett spännande projekt!

Finland är förment tvåspråkigt, skrev jag. Utan att lägga mig i den inhemska språkpolitiska debatten vill jag ändå föremedla några av mina erfarenheter av att leva som svenskspråkig i Åbo. I mitt arbete har jag åkt mycket buss. När jag försiktigt, efter att ha tilltalat chauffören både på svenska och engelska, frågat om bussen stannar vid exempelvis Stålarmsgatan, har jag fått huvudskakningar och en lång, högljudd förklaring på finska till svar. I början av min vistelse slog jag mig lugnt ner i bussen och tänkte att namnet på hållplatsen kommer upp på displayen, men ack!, där visas enbart det finska namnet! Går jag så in på Åbo stads hemsida för att göra upp en resplan, är det vattentäta skott mellan den finska och svenska versionen av reseplaneraren. Den tryckta busstidtabellen anger alla hållplatser namn enbart på finska. Vän av ordning kan tycka att är man i Finland får man lära sig finska och det kan jag hålla med om, men då får man inte göra sken av att landet är tvåspråkigt, för det är det inte, inte ens här i kusttrakterna.

Elisabeth Lindström
Leg logoped, Docent vid Åbo Akademi
Vik universitetslärare i logopedi

Vuxenstuderande, deadlines och tid

Okategoriserade, , ,

De är många, de vuxenstuderande i Finland och vid Öppna universitetet (öpu). I internationell jämförelse deltar finländarna aktivt i vuxenutbildning. Enligt Europeiska unionens arbetskraftsundersökning som gjordes 2010 deltog 23 % av finländarna i åldern 25–64 år i utbildning under de fyra veckor som föregick undersökningen mera kan du läsa här. Men att bli vuxenstuderande är inte alla gånger ett enkelt val, det kräver bland annat tid, engagemang och intresse. Det där med intresse och engagemang brukar inte vara ett problem. Om man sökt sig till öpu för att ta del av en kurs eller en hel studiehelhet är det just för att man har ett stort intresse och behov av ny kunskap. Att hitta tid, är sen en annan sak. Det är inte bara för den studerande som vuxenstudier kräver tid och engagemang, det berör oftast hela familjen. Att som öpu-studerande läsa t.ex. 60sp i ämnet informationsvetenskap under en 3-års period vid sidan av jobbet, kräver att ens partner som kan ställa upp och ta en extra städtur någon gång nu och då. Partnern får kanske åka iväg ensam ett veckoslut för att och hälsa på släktingar utan den studerande, eftersom hon intensivt försöker få övningar gjorda som skall vara inlämnade på måndag. Har man barn är det säkert studier som gäller efter att barnen lagt sig, vilket inte är en bra tidpunkt på dygnet för alla.

Att vara öpu-lärare kräver att man har förståelse för att det finns ett liv vid sidan av studierna (eller öpu-studierna finns vid sidan av livet). Det är inte alltid en enkel ekvation även om kurserna och studierna är flexibla, det finns ändå alltid deadlines som skall följas. En kurs följer en viss takt, övningar lämnas in och så ger jag som lärare feedback och vitsord. Det ultimata skulle vara att alla lämnar in sina övningar samtidigt inom utsatt tid, det skulle spara alla tid. Det bästa man kan göra som lärare inom vuxenutbildningen är att själv studera, på så sätt vet man vad det kräver!

Man vet aldrig vad som händer i livet, som gör att man helt enkelt inte klarar av att skicka in en övning i tid eller avklara en kurs. Efter många år som öpu-lärare och med studeranden som deltar i fleråriga studiehelheter lär man känna varandra och kommer varandra så pass nära att de studerande ofta vill säga vad orsaken till förseningen är. Det är många livsöden och händelser jag hunnit ta del av under mina 11 år som öpu-lärare. Det gäller som lärare att ibland uppmuntra, stöda så gott det går och ibland ge en extra spark i baken. Allt för att så många som möjligt skall kunna avklara sina studier. Jag önskar alla givande studier samt sköna hemmakvällar utan alltför täta deadlines 🙂

Nancy Pettersson
Utbildningsplanerare och lärare vid Öppna universitetet/Centret för livslångt lärande

I väntan på tillnyktring

Okategoriserade

Förra veckans fredag publicerade lokaltidningen siffror om utbildningen på den enhet där jag arbetar. Denna dag var talen för Humanistiska fakultetens del goda; vi har levererat vårt mått av examina. Också jag vill kvantifiera: om jag inte missminner mig har samma tidning (ÅU)  publicerat kvantitativa uppgifter om lärosätet Åbo Akademi hela tre gånger under den korta vecka som gick. Vilken effekt får detta?

Utbildningen och forskningen tycks bli placerad i  någonting som liknar kvartalsekonomi. Vi kan känna igen de mentala mekanismer som styr aktiekurserna – samma växling mellan förväntan och farhågor. Varje sifferspel mäter, rangordnar och påverkar. Texter av det här slaget inverkar på oss alla som arbetar här, såväl förvaltare som studenter och lärare.

Samma fredag hittar jag mig själv, tjänstledig lektor, återigen inbegripen i en diskussion om hur studiepoängen för en planerad samarbetskurs ska fördelas.  För med siffror av det här slaget matas resursfördelningssystemen. Men talen blir även talande; de formar i alltför hög grad vår uppfattning om utbildning.

Och hur känns det, kan jag ofta tänka, för de studenter som allt oftare ser sig reducerade till siffror.

Att utbildning redovisas på det här sättet ska varken lokaltidningen eller lärosätet anklagas för. Under det senaste decenniet har utbildningssektorn förändrats. Den har expanderat, rationaliserats och harmoniserats. När ett växande fält ska styras sätter man inom utbildningspolitiken för stor tilltro till ekonomisk rationalitet och mätbarhet. Nu begärs framgångar som inte bara ska vara mätbara utan även – så kan det ofta kännas – omedelbara.

En av nyheterna handlade om krympande universitetsbudget och givetvis måste också humanisterna på Arken hantera den minskande pengen på rätt sätt. Vi ska uppmärksamma söktryck och genomströmning, och – för att låna en metafor ur en ÅU-ledare – styra mot land, dvs. vara samhällstillvända. Likaså måste vi stanna till, trots allt tal om snabba förändringar, för att fundera på vad mätandet och kravet på snabba resultat och förändring gör med verksamheten.

Som lärare på HF har jag ett fantastiskt men krävande arbete. Jag får arbeta tillsammans med människor som skapar sig kunskap och lägger grund för ett eget analytiskt förhållningssätt. Många får en specifik kompetens, t.ex. som lärare, översättare eller arkivskötare. Samtidigt ska vi komma ihåg att även allmänna färdigheter  har yrkeslivsrelevans. Förmåga till problemformulering, analys och argumentation är element som i  hög grad  präglar Arken- utbildningarna. Inte minst här lär man sig analysera komplexa företeelser och skeenden.

I studierna är det forskningsförberedande inslaget stort. Inte alla kommer att verka som forskare, men alla – det vill jag mena – kommer att ha nytta av att ha studerat i nära anknytning till pågående forskningsprojekt. På många positioner i det samhälle som studenterna kommer att verka i ska man kunna förhålla sig till föränderliga kunskapsflöden, ha kunskap om kulturellt och historiskt föränderliga sätt att tolka samhället.

Hur ska vi mäta den här uppgiften? Och ska leveransplikten vara omedelbar?

PS. De positiva examinationssiffrorna förvånar mig inte. Omkring mig ser jag hårt arbetande kollegor, men framförallt många aktiva, ansvarstagande och engagerade studenter. Och tack och lov även ibland lata studenter – för ständigt kan vi inte prestera.