Att skapa struktur(?)

IPL, toppenhet för utbildning,

Skribent: Joachim Johansson

Den 4-5.10 hölls ett seminarium för personalen vid IPL, med inbjudna alumni och initierade föreläsare.

Inom kvalitetsenhetsprojektet vid IPL rullar processerna nämligen vidare. Vid seminariet stod främst en länge efterlängtad omstrukturering, modernisering, av utbildningsprogrammet för psykologer på agendan. Logopediämnet arbetade intensivt med bl.a. handledningsfrågor och strukturer i förhållande till dem.

Strukturer, ja. Strukturer i form av kurser, inlärningsmässiga helheter, inbördes progression mellan kurserna, struktur gällande kursinnehåll och en identifiering av de generiska kunskaper utbildningsprogrammet bör innefatta. En del av den pedagogiska vetenskapen intresserar sig ju för utbildningsplanering, läroplaner – vilka ses som styrinstrument för vad som kan/bör/skall läras in.

Strukturer möjliggör, men de begränsar också – det ligger i strukturernas funktionella dubbelhet. Och någon struktur får det väl lov att vara…eller? En annan infallsvinkel kunde nämligen vara den associativa. Som jag tidigare skrivit bör akademisk utbildning/inlärning också medföra ett slags ”förädling av tänkandet”. Mot det hypotesprövande, kritiskt granskande, också kreativt-abduktiva.

Jag tror att strukturen ger grunden, liksom bägaren håller vätskan, men innehållets löslighet/densitet/”smak” är det väsentliga. I klartext: Hur hanterar studerande, men också lärare, stoffet och substansen. Min bild som mångårig timlärare i psykologi är att den associativa dynamon hos varje enskild individ formar medvetenhet som kan leda till kunskap och då denna transponeras till handling blir färdighet. Detta är en associativ process.

Ingen struktur i världen, hur väluttänkt den än är, kan ersätta det mentala arbetet som utgör kärnan i (den akademiska) inlärningsprocessen. En inlärning som är enbart strukturell till sin natur är inte inlärning, inlärningen byts ut mot utlärning vilket inte kan ses som ett akademiskt mål.

Jag ser vårt förnyade utbildningsprogram i psykologi, som sjösätts fr.o.m. höstterminen 2013, som en möjlighet till nya associationer. Dessa hänger samman med yrkeslivets behov, med nya forskningsrön inom ämnena ifråga, kanske också med sociala trender även om det akademiska ständigt egentligen strävar, och bör sträva efter ngt så stort som att finna sanningarna (obs plural).

Min förhoppning är att vi tillsammans drejat en bägare ur vilken substansen som dricks blir den associativa kuskapens dryck, med en stark kropp av akademiskt stringent kunskap, samhällsnytta, fina toner av den goda kritikens sälta – och med nyfikenhetens och kreativitetens sötma.

Joachim Johansson, PsM

Projektkoordinator för kvalitetsutvecklingsprojektet

Hankens höstkonferens: "Aktiverande utbildning, energiöverföring mellan studenter och lärare" 26.10.2012

HHÅA, toppenhet för utbildning, , ,

Handelshögskolan vid Åbo Akademi arrangerar sin redan årliga Höstkonferens fredagen den 26 oktober2012 kl 9.00-15 i aud. I på Hanken, Åbo.

Dagens tema är ”Aktiverande utbildning, energiöverföring mellan studenter och lärare”. Föreläsarna representerar så väl olika ämnen inom ÅA som experter utifrån. Gemensamt är att nya och inspirerande idéer förs fram med möjlighet till debatt.

För innehållet, se broschyr (pdf).

Några av dagens föreläsare, Thomas Denk t.v. och Joffi Eklund t.h.

Egenlärarverksamheten diskuterades av Linnea Henriksson, Johan Werkelin och Sonja Lillhonga.

Foton: Cecilia Lundberg

Kvalitet genom helheter

IPL, toppenhet för utbildning, , , ,

Skribenter: Greta Wistbacka och Katarina Kiiskinen

Torsdagen den 4.10 samlades personal, alumner och studerande vid Institutionen för psykologi och logopedi i Raseborg för att under ett tvådagars seminarium diskutera och utveckla utbildningarna. Med på seminariet fanns även kliniskt verksamma psykologer, psykoterapeuter och talterapeuter, både äldre och mera nyligen utexaminerade. Seminariet var en del av det pågående kvalitetsenhetsprojektet vid IPL.

Continue reading →

Handledningens dilemma

Årets lärare/handledare

Rikedomen med att ha studerande med olika färdigheter skapar också ett dilemma med handledningen, eftersom det som handledare kan vara svårt att anpassa sitt eget agerande enligt studerandenas behov. Eftersom olika studerande ställer olika krav på handledaren så kan man fråga sig om det är möjligt för handledaren att ge optimalt stöd i varje situation.

Studerande som inte vill ta kontakt med handledaren utan skriver sin avhandling på egen hand skapar onödigt mycket arbete åt sig själv. Då arbetet presenteras är det halvfärdigt och måste bearbetas en hel del innan det kan godkännas. Att uppmuntra och ge positiv respons åt dessa studerande kan vara svårt men är ändå nödvändigt.

Motiverade och ambitiösa men osäkra studerande som eventuellt kunde klara sig med mindre handledning, är ofta de som kräver en hel del av handledaren. De vill gärna få feedback rätt frekvent under skrivprocessen och bli bekräftade i sitt arbete. Dessa studerande kräver handledarens åsikt i så gott som varje skede av arbetet och vågar sällan ta egna beslut. Det är enkelt att ge konstruktiv och positiv respons åt dessa studerande men risken att handledarens åsikter påverkar arbetet alltför mycket är överhängande. Slutresultatet kan då lika mycket vara en produkt likt den som handledaren skulle ha skapat själv än studerandens egen produkt.

Svaga studerande som vill ha handledning utsätts även för risken att handledarens insatser blir för stora i skrivprocessen. Då språket är svagt och innehållet bristfälligt, händer det lätt att handledaren tar för stort ansvar och problematiken blir lik den med de osäkra studerandena.

Avhandlingen bedöms enligt givna stipulationer, där det sällan ingår kriterier för hur själva skrivprocessen borde utvärderas. Är en medelbra men självständigt skriven avhandling, där studenten inte fått speciellt mycket handledning, lika mycket värd som en välskriven och strukturerad avhandling med omfattande innehåll, vars skribent erhållit mycket hjälp av handledaren? Kan handledningsprocessen vara så transparent att den kan bedömas objektivt? Kan man bedöma handledningen som process då vi handledare upplever vår egen aktivitet så olika?

Metod som varumärke

Årets lärare/handledare, , ,

Hur möta kravet på ökad genomströmning utan att sänka kvalitén i utbildningen? Den frågan är nästa universell inom universitetsvärlden just nu. Klämda mellan ekonomiska system som prioriterar färdiga studenter i tid och utvärderingssystem som primerar utbildningskvalitet upplever universitet en avvägning mellan kvantitet i examina och kvalitet i utbildning.

Den utmanande avvägningen aktualiseras i en nyligen genomförd utvärdering av svensk statsvetenskap. En del institutioner får kritik och deras examensrätt blir ifrågasatt i utvärderingen. Genomströmningen av uppsatser har varit alltför stor i förhållande till deras kvalitet. Andra institutioner får beröm för deras förmåga att kombinera genomströmning med utbildningskvalitet.

Av utvärderingen går det att utläsa ett mönster. De institutioner som har utbildning med tydlig metodprofil har högre kvalitet på sina uppsatser samtidigt som de har bra genomströmning. Framför allt vid etablerade universitet möts uppgiften att få studenter klara i tid med det mest grundläggande för akademisk verksamhet: vetenskaplig metod.

Med forskningsdesign är det möjligt för studenter och doktorander att få översikt över sin uppgift. En väl utvecklad forskningsdesign ger en karta att orientera sig efter och en bra metod ger kompassen som visar linjen framåt mot målet. Arbetet med uppsatser och avhandlingar behöver då inte tappa tempo på grund av vilsenhet.

Samtidigt stärker vetenskapliga metoder studenters och doktoranders förmåga att hantera mer komplexa uppgifter och möta analytiska krav. Med en verktygslåda välfylld av de diverse metoder ges möjligheter att göra mer avancerade analyser, men också utvinna mer information och kunskap ur insamlat underlag. Det blir lättare att ställa krav och möta krav när det finns metoder i närheten att använda.

En trend är att institutioner använder förmågan att få studenter klara i tid som argument i sin rekrytering. Inte sällan hänvisas till utvärderingar för att underbygga framställningen av sin förmåga. Med begränsat studiestöd antas studenter och doktorander vara mer intresserade av universitet och ämnen som ger examen i tid än de där studierna blir träskmark. Eller för att formulerar det mer tidstypiskt: metod har blivit varumärken.

Thomas Denk

Akademilektor i statskunskap, med inriktning mot statsvetenskaplig metod

Tänk att ett läsår kan gå så fort!

IPL, toppenhet för utbildning

Skribent: Elisabeth Lindström, IPL

Tänk att ett läsår kan gå så fort!

Det tyckte man minsann inte när man var student. Jag får ta det som ytterligare ett tecken på åldrande – tidsperspektivet ändras radikalt med åren.

Det var ett lyckokast när jag utan vidare eftertanke så sent som i juni förra året ansökte om att få vikariera vid Institutionen för Psykologi och Logopedi här vid Åbo Akademi. Jag har inte ångrat mig en sekund! Tvärtom, det har varit fantastiskt lärorikt och givande att få vara en del av kollegiet och få förtroendet att undervisa på alla nivåer, både kliniskt och teoretiskt. Jag är imponerad av hur man – med små medel och ytterst begränsade lärarresurser – lyckas så väl i att bibringa de studerande vid ÅA en gedigen akademisk utbildning, parallellt med den kliniska.

Självklart har även solen sina fläckar. Till exempel saknar jag en institution för lingvistik vid Akademin. En talterapeut behöver kunna analysera språk utan andra redskap än sina egna inneboende kunskaper för att veta hur hon ska gå vidare med en kartläggning av individens kommunikativa förmåga. Eftersom Finland är ett (förment?) tvåspråkigt land, blir det extra angeläget att en talterapeut har en god metalingvistisk kompetens. I dagens samhälle förväntas hon dessutom kunna analysera den språkliga förmågan hos en person vars språk hon inte har någon som helst kännedom om, inte heller om de kulturella förutsättningarna för en sådan utredning. IPL och dess motsvarighet vid Turun Yliopisto planerar en gemensam kurs om Utredning och behandling i en mångkulturell kontext på avancerad nivå för studerande i logopedi och psykologi inom ramen för Turku School of Behavioral Science med start våren 2013. Från Sverige hämtas föreläsare i tvåspråkighet och logopeder med erfarenhet av att utreda och behandla personer med språkstörning via tolk. Det är ett spännande projekt!

Finland är förment tvåspråkigt, skrev jag. Utan att lägga mig i den inhemska språkpolitiska debatten vill jag ändå föremedla några av mina erfarenheter av att leva som svenskspråkig i Åbo. I mitt arbete har jag åkt mycket buss. När jag försiktigt, efter att ha tilltalat chauffören både på svenska och engelska, frågat om bussen stannar vid exempelvis Stålarmsgatan, har jag fått huvudskakningar och en lång, högljudd förklaring på finska till svar. I början av min vistelse slog jag mig lugnt ner i bussen och tänkte att namnet på hållplatsen kommer upp på displayen, men ack!, där visas enbart det finska namnet! Går jag så in på Åbo stads hemsida för att göra upp en resplan, är det vattentäta skott mellan den finska och svenska versionen av reseplaneraren. Den tryckta busstidtabellen anger alla hållplatser namn enbart på finska. Vän av ordning kan tycka att är man i Finland får man lära sig finska och det kan jag hålla med om, men då får man inte göra sken av att landet är tvåspråkigt, för det är det inte, inte ens här i kusttrakterna.

Elisabeth Lindström
Leg logoped, Docent vid Åbo Akademi
Vik universitetslärare i logopedi

Vuxenstuderande, deadlines och tid

Okategoriserade, , ,

De är många, de vuxenstuderande i Finland och vid Öppna universitetet (öpu). I internationell jämförelse deltar finländarna aktivt i vuxenutbildning. Enligt Europeiska unionens arbetskraftsundersökning som gjordes 2010 deltog 23 % av finländarna i åldern 25–64 år i utbildning under de fyra veckor som föregick undersökningen mera kan du läsa här. Men att bli vuxenstuderande är inte alla gånger ett enkelt val, det kräver bland annat tid, engagemang och intresse. Det där med intresse och engagemang brukar inte vara ett problem. Om man sökt sig till öpu för att ta del av en kurs eller en hel studiehelhet är det just för att man har ett stort intresse och behov av ny kunskap. Att hitta tid, är sen en annan sak. Det är inte bara för den studerande som vuxenstudier kräver tid och engagemang, det berör oftast hela familjen. Att som öpu-studerande läsa t.ex. 60sp i ämnet informationsvetenskap under en 3-års period vid sidan av jobbet, kräver att ens partner som kan ställa upp och ta en extra städtur någon gång nu och då. Partnern får kanske åka iväg ensam ett veckoslut för att och hälsa på släktingar utan den studerande, eftersom hon intensivt försöker få övningar gjorda som skall vara inlämnade på måndag. Har man barn är det säkert studier som gäller efter att barnen lagt sig, vilket inte är en bra tidpunkt på dygnet för alla.

Att vara öpu-lärare kräver att man har förståelse för att det finns ett liv vid sidan av studierna (eller öpu-studierna finns vid sidan av livet). Det är inte alltid en enkel ekvation även om kurserna och studierna är flexibla, det finns ändå alltid deadlines som skall följas. En kurs följer en viss takt, övningar lämnas in och så ger jag som lärare feedback och vitsord. Det ultimata skulle vara att alla lämnar in sina övningar samtidigt inom utsatt tid, det skulle spara alla tid. Det bästa man kan göra som lärare inom vuxenutbildningen är att själv studera, på så sätt vet man vad det kräver!

Man vet aldrig vad som händer i livet, som gör att man helt enkelt inte klarar av att skicka in en övning i tid eller avklara en kurs. Efter många år som öpu-lärare och med studeranden som deltar i fleråriga studiehelheter lär man känna varandra och kommer varandra så pass nära att de studerande ofta vill säga vad orsaken till förseningen är. Det är många livsöden och händelser jag hunnit ta del av under mina 11 år som öpu-lärare. Det gäller som lärare att ibland uppmuntra, stöda så gott det går och ibland ge en extra spark i baken. Allt för att så många som möjligt skall kunna avklara sina studier. Jag önskar alla givande studier samt sköna hemmakvällar utan alltför täta deadlines 🙂

Nancy Pettersson
Utbildningsplanerare och lärare vid Öppna universitetet/Centret för livslångt lärande

I väntan på tillnyktring

Okategoriserade

Förra veckans fredag publicerade lokaltidningen siffror om utbildningen på den enhet där jag arbetar. Denna dag var talen för Humanistiska fakultetens del goda; vi har levererat vårt mått av examina. Också jag vill kvantifiera: om jag inte missminner mig har samma tidning (ÅU)  publicerat kvantitativa uppgifter om lärosätet Åbo Akademi hela tre gånger under den korta vecka som gick. Vilken effekt får detta?

Utbildningen och forskningen tycks bli placerad i  någonting som liknar kvartalsekonomi. Vi kan känna igen de mentala mekanismer som styr aktiekurserna – samma växling mellan förväntan och farhågor. Varje sifferspel mäter, rangordnar och påverkar. Texter av det här slaget inverkar på oss alla som arbetar här, såväl förvaltare som studenter och lärare.

Samma fredag hittar jag mig själv, tjänstledig lektor, återigen inbegripen i en diskussion om hur studiepoängen för en planerad samarbetskurs ska fördelas.  För med siffror av det här slaget matas resursfördelningssystemen. Men talen blir även talande; de formar i alltför hög grad vår uppfattning om utbildning.

Och hur känns det, kan jag ofta tänka, för de studenter som allt oftare ser sig reducerade till siffror.

Att utbildning redovisas på det här sättet ska varken lokaltidningen eller lärosätet anklagas för. Under det senaste decenniet har utbildningssektorn förändrats. Den har expanderat, rationaliserats och harmoniserats. När ett växande fält ska styras sätter man inom utbildningspolitiken för stor tilltro till ekonomisk rationalitet och mätbarhet. Nu begärs framgångar som inte bara ska vara mätbara utan även – så kan det ofta kännas – omedelbara.

En av nyheterna handlade om krympande universitetsbudget och givetvis måste också humanisterna på Arken hantera den minskande pengen på rätt sätt. Vi ska uppmärksamma söktryck och genomströmning, och – för att låna en metafor ur en ÅU-ledare – styra mot land, dvs. vara samhällstillvända. Likaså måste vi stanna till, trots allt tal om snabba förändringar, för att fundera på vad mätandet och kravet på snabba resultat och förändring gör med verksamheten.

Som lärare på HF har jag ett fantastiskt men krävande arbete. Jag får arbeta tillsammans med människor som skapar sig kunskap och lägger grund för ett eget analytiskt förhållningssätt. Många får en specifik kompetens, t.ex. som lärare, översättare eller arkivskötare. Samtidigt ska vi komma ihåg att även allmänna färdigheter  har yrkeslivsrelevans. Förmåga till problemformulering, analys och argumentation är element som i  hög grad  präglar Arken- utbildningarna. Inte minst här lär man sig analysera komplexa företeelser och skeenden.

I studierna är det forskningsförberedande inslaget stort. Inte alla kommer att verka som forskare, men alla – det vill jag mena – kommer att ha nytta av att ha studerat i nära anknytning till pågående forskningsprojekt. På många positioner i det samhälle som studenterna kommer att verka i ska man kunna förhålla sig till föränderliga kunskapsflöden, ha kunskap om kulturellt och historiskt föränderliga sätt att tolka samhället.

Hur ska vi mäta den här uppgiften? Och ska leveransplikten vara omedelbar?

PS. De positiva examinationssiffrorna förvånar mig inte. Omkring mig ser jag hårt arbetande kollegor, men framförallt många aktiva, ansvarstagande och engagerade studenter. Och tack och lov även ibland lata studenter – för ständigt kan vi inte prestera.

Tankar tar tid

Okategoriserade

”För min del känns det ofta som att akademiska traditioner används som en täckmantel för rädsla för förändring, brist på fantasi och kreativitet, brist på intresse hos lärarna eller bara lathet. Ett sätt att legitimisera en praxis som inte fungerar liksom. Hårda ord, men faktum är att förändring kan vara läskigt, man kan ju faktiskt misslyckas totalt!” skriver Erika Halonen i en kommentar till Barbro Schaumans inlägg om vetgirighet.

Jag tror inte att det är varken rädsla för att misslyckas, rädsla för förändring, brist på fantasi/intresse eller lathet som är det stora hindret för variation eller nytänkande, även om det säkert förekommer. Jag tror att det stora hindret mot att göra någonting nytt är att det tar tid.

Ämnet offentlig förvaltning vid ÅA samarbetar med Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet. I november planerade vi utbyte för studenter – vid GU finns det ett behov av utbytesstudenter som kan få studera på svenska. De har en hög andel studerande med utomeuropeisk bakgrund, för vilka svenskan kanske är det fjärde språket och engelskan det femte och för vilka det är tilltalande att kunna studera på svenska utomlands.

Förvaltningsskolan är kanske den största aktören på detta fält i Norden. Vid förvaltningshögskolan består personalen av 38 personer. Vid ämnet offentlig förvaltning är vi högst sju. Om man räknar generöst. Det ger vissa utgångspunkter för en ytlig jämförelse av resurser.

Vid ett stort universitet där ett ämne har många lärare, där läraruppdraget utgör huvudsysslan för flera av dem och lärarna kan koncentrera sig på ett fåtal kurser eller en kurs i taget, är det lättare att institutionalisera systematisk variation i undervisningsmetoder och förutsätta omfattande hänsyn till inlärningsstilar och alla andra pedogogiska möjligheter som står till buds.

Vid ett litet universitet skall man förbereda föreläsningar och annan undervisning, läsa in sig, boka utrymmen, leta litteratur, besvara studenternas frågor och så vidare, inte för en utan för kanske fem eller åtta kurser, om än med varierande intensitet, under ett läsår. Och helst hinna lite med sin egen forskning och i växande utsträckning med det vetenskapliga samfundets krav. För att få åtminstone det mesta att rulla, så kan man inte göra allting från grunden alla år, så hinner man inte utveckla alla trådar, hur väsentligt man än tycker att det är.

Inlärning tar tid, skrev Benny Salo för en månad sedan. Tankar tar tid, skrev lundaprofessorn Bodil Jönsson år 1999. Den kreativitet, det mod och intresse som Erika Halonen berättigat efterlyser i universitetsundervisningen kräver framförallt tid. I kraven på oss själva glömmer vi alltför ofta att ÅA är ett litet universitet. Det har en hel del fördelar men det har också vissa nackdelar. En av dem är att vi har mindre resurser än våra nordiska vänner, framför allt för att vi är färre. Även om man gör rätt saker på rätt sätt och är kunnig och effektiv, så har dygnet bara 24 timmar och är man färre personer totalt sett, vid ett ämne, så står sammanlagt färre timmar till buds för utveckling och förändring av verksamheten.

Tid att bli expert

IPL, toppenhet för utbildning, ,

Jag tror att inlärning tar tid. Åtminstone tror jag att om något är värt att lära sig är det värt att ta en lång tid att lära sig det.

Lyssnar man på Malcolm Gladwell som skrivit boken Outliers: The Story of Success så har framgång mycket mindre med anlag och mycket mera med yttre omständigheter att göra än vi föreställer oss. Det här gäller enligt Gladwell inom de flesta områden, från idrott och musik till datorprogrammering, flygsäkerhet och entreprenörskap. Han nämner 10 000-timmarsregeln: tanken att det krävs ungefär 10 000 timmar medveten övning för att bli expert på internationell nivå, inom nästan vilket område som helst. Han nämner också opublicerade resultat om att poängtalet på ett internationellt matematikprov för högstadie- och lågstadieelever korrelerar starkt, på landsnivå, med hur många av de frågorna i det långa medföljande frågeformuläret som eleverna orkade fylla i. Ja, boken är något spekulativ, men den påminner mig om något som egentligen är ganska uppenbart: det är ganska sällan som man kan förvänta sig att kunna något genast, men orkar man investera tröga timmar så lär man sig saker som andra inte har hunnit lära sig. Jag läste boken nyligen.

Budskapet föll mig i smaken. När jag var grundexamensstuderande så mötte jag ofta kursers arbetsmängd med ångestblandad förtjusning. Jag suckade inombords över hur mycket arbete kursen skulle kräva, men inspirerades av det jag förväntades kunna efter en avklarad kurs. Om det var en kurs som inte var speciellt krävande var jag nästan lite besviken – om det här är allt som vi behöver lära oss så kan ju vem som helst bli expert på det här ämnet. Jag har helt enkelt antagit att andra tycker som jag och försökt kräva ordentligt med arbete för de kurser som jag drar.

Jag har länge tyckt att Studentkårens initiativ att dela ut Ros istället för ris är en trevlig tradition. I år blev jag själv tilldelad en ros och tycker numera att traditionen är alldeles förträfflig. Att läsa en motivering till en sådan ros är som att få läsa en rekommendation som någon annan skrivit för en av dina ansökningar, kokat ner till de bästa bitarna. Av lovorden jag knappt täcks citera finns: ”Han ger så mycket av sin värdefulla tid”. Det här är ironiskt eftersom jag ganska nyligen har konstaterat att det är dags för mig att vara mycket mera sparsam med just min värdefulla tid och rikta den mera mot min forskning. Nu måste jag tänka om igen.

Jag antar att lösningen är att se till att varje timme jag investerar i undervisning används för att få kursdeltagare att tillbringa många timmar på sin egen inlärning – timmar som alla kan räknas till mera vunnen expertis.  Det innebär maximalt relevant litteratur, relevanta övningsuppgifter och antagligen en genomtänkt kursstruktur. Jag har hunnit bli mycket bättre på det här området under den tid jag har undervisat, men märker att det nog ännu krävs en del övning för att bli… expert.

Benny Salo
timlärare vid Institutionen för Psykologi och Logopedi
forskarstuderande