Vi är i sista undervisningsveckan. Även om det mesta inte är sig likt finns en sak som är som vanligt: folk börjar längta efter lov och ledigheter. Och före paus brukar vi summera vad som varit. I år är det svårare än vanligt. Lärare, elever och föräldrar är fortfarande i viss mån i undantagsläge, och arbetar med nya och akuta frågor så gott som varje dag. Att sammanfatta och dra slutsatser är därför lite för tidigt, men några saker tror jag ändå vi kan säga att vi vet redan nu.

En första sådan är att det är uppenbart att distansundervisningen fungerat över förväntan. Lärare, elever och föräldrar är i stor utsträckning nöjda. Jag delar den uppfattningen. Den viktigaste orsaken till att det fungerat är enkel: alla inblandade har varit mycket motiverade, och velat göra det bästa av en situation som ingen rår över. Det som också bidragit positivt är att det under den period som distansundervisningen genomförts inte funnits konkurrerande aktiviteter till skolan. Föreningar av alla slag har haft uppehåll i sina verksamheter och ingen har kunnat träffa vänner. Föräldrars arbetstid har varit mera förutsägbar, med i praktiken helt inställda arbetsresor. Sammantaget har det här lett till att omständigheterna varit maximalt gynnsamma för att med mycket kort varsel lyckas med något till synes omöjligt.

Det har alltså gått bra, men det betyder inte att det inte funnits och finns problem. Det största problemet är riskerna för de resurssvagaste eleverna. Hela idén med offentligt finansierad utbildning är att ge alla barn möjligheter att forma sina liv, i möjligaste mån oberoende av familjeförhållanden och uppväxtvillkor. Skolan lyckas inte till alla delar med det, men har en enorm betydelse för att ge möjligheter för barn att överskrida de begränsningar som kan finnas utanför klassrummet. När man övergår till en undervisningsform som gör barn och unga mer beroende av familjen minskar skolans möjligheter att kompensera för skillnader mellan familjer. Det här märks knappast på den relativt korta tid som vi nu distansundervisat, men på lång sikt är riskerna för ojämlik utbildning stor.

Ökande skillnader gäller på individ- och familjenivå, men också med avseende på olikheter mellan skolor. Finsk skola är bra, och särskilt välfungerande med avseende på att reducera skillnader mellan skolor. Under corona-pandemin har det blivit uppenbart att vissa skolor har haft mer möjligheter än andra att digitalisera sin verksamhet. Det här gäller både praktiska verktyg, som datorer och lärplattor, och personalens kunnande och kompetens. På lite längre sikt finns behov av att säkra allas tillgång till verktyg och kunnande, om det inte skall bli så att rikare kommuners skolor har avsevärt mycket bättre förutsättningar än andra.

Trots att allt gått så bra och trots att många barn och unga verkar ha trivts överraskande bra med sina familjer vill de flesta ändå tillbaka till skolan. Inte mest för att de kunnat lära sig tillräckligt hemma, men för att de saknat att vara tillsammans med andra. Den här längtan till andra visar hur viktig skolan är som mötesplats. Barn och unga vill träffa varandra, helt i verkligheten, och verkar mer än redo att stiga upp tidigare och masa sig iväg till skolor och klassrum för att kunna få göra det. Den här mötesplatsdimensionen av skola och utbildning är svår att mäta, väga och jämföra, men när den inte funnits har det blivit uppenbart hur viktig den är.

Vad vi har lärt oss med avseende på betydelsen av det konkreta mötet mellan människor, och vilken roll och funktion det skall ha i en kommande mer digitaliserad skola, är något jag själv ser fram emot att fundera mera på under det kommande läsåret. Vi vill ha och behöver varandra, men finns det något från corona-krisen som gör att vi kan göra det ännu bättre och mer fungerande än tidigare? Att rakt av gå tillbaka till allt vi gjorde förr är knappast det bästa, men exakt var vi vill hamna, och hur vi skall ta oss dit, är något vi snart behöver föra en bred diskussion om. När vi gör det behöver vi komma ihåg att det i de konkreta mötena mellan människor också händer mycket som inte är önskvärt. I en stor skolhälsoundersökning gjord av THL verkar det som att mobbningen minskat betydligt under corona-krisen, till exempel.

Så här inför sommaren är det ändå bra att påminna sig om att det vi nu varit med om hittills trots allt varit en ganska kort period. Utbildningseffekter av olika slag åstadkoms under lång tid, och även om vi mitt uppe i krisen känner att allt är annorlunda kan det komma att visa sig att de bestående effekterna inte blir så stora som vi just nu tänker oss. Framtiden får utvisa.

Till dess att vi vet bättre om hur det blev är det möjligt och tillåtet att hoppas. Det jag hoppas på är att vi tar med oss det som enligt mig är det viktigaste: minnet av hur vi tillsammans, samfällt och med stor beslutsamhet varit beredda att göra så mycket för att andra, främst äldre, skall kunna vara trygga. Och att vi fortsatt göra det trots att vi fått göra avkall på något som uppenbart upplevs som mycket viktigt och värdefullt: vår helt vanliga vardagliga skola.

Fritjof Sahlström
Dekanus, Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier, Åbo Akademi