Etikettarkiv: lärande

Kvalitativ examination

Skribenter: Fredrika Jansson och Alexandra Elsing

Den 26 till 27 september samlades 40 deltagare från Institutionen för psykologi och logopedi (IPL) till ett kvalitetsseminarium i Nagu. Bland deltagarna fanns IPL:s fasta personal, timlärare, studerande samt gäster från psykologin och logopedin vid Göteborgs Universitet. Detta är nu tredje seminariet som arrangerades med fokus på kvalitetsarbetet. Det första var ett kick-off seminarium som behandlade hur undervisningen vid institutionen kunde utvecklas. Det andra hölls hösten 2012 och behandlade för psykologins del hur undervisningsplanen skulle kunna förändras så att den utexaminerade psykologen skulle ha ett bättre grepp om sin expertis och kunna fungera evidensbaserat i sitt nya yrke. För logopedins del handlade seminariet 2012 främst om handledning av praktikperioden. Ett blogginlägg från kvalitetsseminariet 2012 hittar du här: http://blogs.abo.fi/lararbloggen/2012/10/24/kvalitet-genom-helheter/. I år låg huvudfokus på examination och examinationsformer, men mera om det senare.

Först vill vi fundera på vilka förändringar som har skett under det gångna året. Kvalitetsarbetet vid IPL är just nu inne i en fas där det som diskuterats under tidigare kvalitetsseminarium implementeras. Det vill säga, nya kurser har körts igång och de nya undervisningsmetoderna, t.ex. PBL (problembaserat lärande) testas.  För en kort historik över vad som tidigare gjorts med PBL-metoden på logopedin, se blogginlägget från förra årets Kvalitetsseminarium. Som exempel på en ny kurs har vi kursen ”Utredning och behandling i en mångkulturell kontext”, som har getts en gång. I den arbetade psykologi- och logopedistuderande från ÅA och Åbo Universitet som team runt barn med mångkulturell bakgrund. Om denna kurs kan ni läsa mera här: http://blogs.abo.fi/lararbloggen/2013/05/13/mangkultur-i-studierna-ett-kursexperiment-over-amnes-och-universitetsgranserna/.

För psykologins del innebär verkställande av tidigare planer en myriad av nya kurshelheter, t.ex. de fyra nya Kliniska fenomen kurserna (Ångest och depression, Personlighetsstörningar och beroende, Ätstörningar och andra somatoforma problem och Psykos), den praktiska kursen i Organisations- och arbetspsykologi, Firman och en kurs i Rättspsykologiska utredningar. Några av kurserna är studier som omorganiserats så att all undervisning som rör ett ämne nu istället ges som ett paket. Ett exempel är Ångest och depression som tidigare getts i flera olika kurser och som nu istället ges som ett paket där ämnet behandlas från en rad olika synvinklar.  Forskningsmetodikstudierna har också omorganiserats så att kurserna följer logiskt på varandra och således blir en stor helhet. I och med att kurserna är omorganiserade, och en del helt nya, är detta också ett ypperligt tillfälle att fundera på nya examinationsformer.

Logopedins kvalitetsarbete har det senaste året främst fokuserat på utveckling av undervisnings- och examinationsformer och på handledning av de kliniska praktikperioderna. Logopedin har till exempel fortsatt att integrera undervisningsformen PBL i undervisningen och det finns nu PBL-moment på flera av logopedins kurser. Eftersom de kliniska praktikperioderna utgör en viktig del av talterapeututbildningen har logopedin valt att inom kvalitetsarbetet satsa också på handledningen av dessa. En del av praktikperioderna handleds av den undervisande personalen vid ämnet och en del av utomstående handledare från fältet. Inom kvalitetsarbetet har det tidigare skickats ut en enkät för att utreda hur talterapeuter på fältet ser på handledningsuppgiften. Som en följd av detta har det ordnats handledarträffar där syftet är att handledarna ska ha möjlighet att träffas och diskutera frågor angående handledning både med varandra och med representanter från ämnet. Ett stort arbete som gjorts inom kvalitetsarbetet år 2013 är sammanställandet av en praktikhandbok för både studerande och handledare. Praktikhandboken blev färdig hösten 2013 och finns nu fullspäckad med information om handledning och praktikperioder att läsa på logopedins hemsida.

Men nu tillbaka till kvalitetsseminariet i Nagu 26-27 september. Efter en kopp kaffe och några inledande ord om IPL:s kvalitetsarbete inleddes seminariet med en inspirerande presentation av Håkan Hult.  Han är professor i medicinsk pedagogik vid Karolinska Institutet och rubriken för hans presentation var ”Lärande-undervisning-examination”. Han inledde med att tala om olika aspekter gällande inlärning och undervisning, skillnader mellan yt- och djupinlärning, hurdan en bra lärare och handledare är och studentcentrerat lärande är några av de aspekter som togs upp. Hult påpekade att examinationen ofta styr studerandes inlärning och att examinationsformen därför är väldigt viktig för inlärningen. Presentationen innehöll också ett flertal konkreta förslag på alternativa examinationsformer. Exempel på alternativa examinationsformer som togs upp är gyntentan, fusklappen, den omöjliga uppgiften och diskoteket. Gyntentan går ut på att alla får samma färgs penna för skrivandet av tentamen, efter tentamen blir det en diskussion om innehållet och man har möjlighet att komma med förslag om någon fråga ska strykas. Efter det här får man en annan färgs penna och får själv korrigera sin tentamen utgående från en modell. Fusklappen innebär, precis som det låter, att man får ta med sig en fusklapp till tentamen och sedan blir det diskussion om vad man har valt att skriva och varför. Fusklappen är en användbar examinationsform iom att man då istället för att mäta studerandes faktakunskap, kan ställa frågor som kräver att man kan tillämpa kunskapen. Den omöjliga frågan kan ställas i form av ”Det här ska du inte ännu kunna men…” och kan med fördel användas i början av studierna. Diskoteket innebär att man istället för att fråga om örats uppbyggnad frågar ”Hur känns det för dj:en?” eller ”Vad händer i dj:ens öra?”. En form av examination som baserar sig på fallbeskrivningar nämndes också, den går ut på att man till en början får en uppgift baserat på en fallbeskrivning t.ex. diagnostisering, när man lämnar upp den får man veta rätt svar och får en fråga som bygger på den tidigare. Ett exempel kunde vara ”Greta 67 år kommer till mottagningen med följande symptom…”. Första frågan kunde då vara hur diagnostiserar du Greta, följande fråga vilka test skulle du göra, följt av en fråga om testsvarens tolkning, till sist kan man fråga om hur skulle du ha tänkt om det i stället hade varit frågan om Jakob 17 år. I och med att de rätta svaren ges mellan frågorna, så blir inte allting fel om en fråga blir fel. Denna typ av frågor är alla till för att mäta hur studeranden kan tillämpa sin kunskap.

Hult konstaterade också att om man vill ändra examinationsformen så gäller det också att ändra undervisningssätt. Det gäller att ha rätt fokus, dvs professionsfokus, under undervisningen gång och att undvika ytinriktat lärande. Målet med undervisningen ska vara att studerande ska kunna ”ha nytta av och använda sig av Newtons lag, inte bara veta vad den går ut på”. För detta är fallbeskrivningar och problembaserat lärande en ypperlig metod.

Inspirerande framföranden av både Håkan Hult och Sari Lindblom-Ylänne. Här är det Lindblom-Ylännes tur att dela med sig av inspirationen.

Sari Lindblom-Ylänne talade under fredagen om ”Reliability and validity of assessment” (Examinationens reliabilitet och validitet). Lindblom-Ylännes budskap var att man borde övergå från att mäta kunskap om fakta och mening, till integrering av kunskap och tillämpning av kunskap. Hon talade också om fyra olika kriterier för bedömning: kriterier relaterade innehåll, färdigheter, struktur och generella kriteria.

Efter Hults och Lindblom-Ylännes inspirerande framföranden övergick arbetet till diskussion i smågrupper om vilken typ av examinationsformer man har och hur man kunde implementera alla nya idéer. Diskussionerna gick heta och vi väntar nu med spänning på att se hur experimenterandet med de nya examinationsformerna kommer att gå.

Diskussion i mindre grupper.

Under seminariet inleddes också IPL:s benchmarking-samarbete med Göteborgs Universitet. Syftet med samarbetet är att jämföra utbildningarna med varandra och förhoppningsvis få idéer om hur den egna utbildningen kan utvecklas. Arbetet fortsätter under den kommande veckan då en liten grupp bestående av både undervisande personal och studerande från IPL i morgon flyger över till Göteborg för att ta vid där vi slutade i Nagu.

Ett tecken på en ett bra seminarium är när diskussionerna fortsätter under middagen och ända in på småtimmarna.


Hankens höstkonferens: lärande och utveckling av högskolepedagogik

Studenterna i centrum var namnet på årets höstkonferens – den tredje i ordningen – ordnad av Handelshögskolan vid Åbo Akademi. Nedan följer korta sammandrag av tillställningens föredrag. Kolla även in länkarna till videoinspelningarna!

Jonas Lagerström, akademilektor i nationalekonomi vid Åbo Akademi, tillika årets lärare 2013, inledde konferensen med att tala om hur man får ett ämne på rätt köl. Ämnet nationalekonomi hade under en längre tid tappat popularitet bland ÅAs studerande; antalet huvudämnesstuderande gick, om inte i rasande, så åtminstone i stadig takt nedåt.

Orsaken till det fallande antalet huvudämnesstuderande visade sig vara något oväntad. Föreställningen bland personalen hade varit att ämnet helt enkelt upplevdes som för svårt, men en ingående enkätutvärdering som ämnet gjorde år 2010 visade att situationen snarare var den motsatta. Respondenterna önskade nämligen att ämnet skulle ställa högre krav och erbjuda gedignare kurser.

För att ställa högre krav bör man emellertid se över, eller rättare sagt skära ner, sitt kursutbud, menar Lagerström, vars förebild i sammanhanget är en högklassig restaurangs korta men felfria meny. Mycket är vunnet om ämnesstrukturen inte påminner om något man finner på bordet på en flottig à la carte-sylta. Om en röd, nästan aptitretlig, tråd löper genom ämnets kurser är det lättare för studerande att inse varför en kurs är viktig och hur den hänger ihop med övriga kurser. Som lärare bör man i högre grad involvera ämnets doktorander i undervisningen och be kollegor utvärdera ens kurser, avrundar Lagerström.
Se inspelning av föredraget.

Professor Göran Djupsund från statskunskap i Åbo Akademi (Vasa) fortsatte i samma banor som Lagerström. Djupsund vill försvara dagens studerande mot beskyllningar om lättja och dåliga allmänkunskaper. Problemet i dagens universitet är snarare oreviderade kurser och kortsiktiga undervisningsmetoder. Att i kursuppbyggnaden enbart utgå från substansinnehåll är passé. Kurserna bör i större utsträckning träna färdigheter som studerandena med större säkerhet kan dra nytta av. Att analysera och att lära av varandra är viktigare än att kunna återge ett innehåll, säger Djupsund.

Djupsunds råd är att du som lärare

  • Aktiverar dina studerande istället för att bara föreläsa för dem
  • Kräver mycket av dina studerande både i kvalitet och mängd
  • Sporrar till självständighet och litar på dina studerande

Se inspelning av föredraget.

Finlands studentkårers förbunds högskolepolitiska sekreterare Suvi Eriksson talade om studerandes många roller i universiteten. Eriksson önskade särskilt förespråka ett mera aktivt studerandedeltagande i utvecklingen av universitetens verksamhet. Även om många universitet i otal styrdokument söker inkludera studerande i utvecklingen förhåller det sig sällan så i praktiken, säger Eriksson. Det tilltagande kravet på en effektivare studerandegenomströmning bidrar samtidigt till att studerande erhåller en passiv roll i universitetens verksamhet. Eriksson ser därför gärna initiativ från universitetens personal som skulle motarbeta den här typen av passiv rollbesättning av studerande. Som ett kurexempel nämner Eriksson – likt Djupsund – att lärare reviderar och genomför kurser i samspråk med studerande.
Se inspelning av föredraget.

Ina Biström, Åbo Akademis Studentkårs styrelseordförande, presenterade Studentkårens ambitiösa utredningsprojekt.  Utredningen, som involverade både studerande och personal vid Åbo Akademi, hade som avsikt att utreda hur studier vid Åbo Akademi kan bedrivas effektivare. Utvärderingen har tidigare mynnat ut i en kort och koncis publikation: 59 förslag till smidigare studievägar vid Åbo Akademi. I dagarna kommer en ny, uppföljande publikation (Drömstudent). Nästan allt Biström nämner i sin redogörelse verkar ha en sak gemensamt, nämligen, att ÅA bör förtydliga innebörden av vad det innebär – eller borde innebära – att bedriva studier vid universitetet. Redogörelsen är späckad och omtalar allt från skillnaden mellan högskola och andra gradens utbildning till klargörandet av kursers lärandemål.
Se inspelning av föredraget.

Före lunchpausen dryftades studierelaterade ämnen av en diskussionspanel bestående av fyra ÅA-studerande. Diskussionen tangerade på ett intressant vis många av de tankar som framförts av dagens tidigare föredragare. Diskussionspanelen ger åhörarna – den undervisande personalen – rådet att organisera sin undervisning och sina övningars innehåll på så sätt att de faktiskt blir aktiverande. Att bara dela in klassen i smågrupper och mana till diskussion leder sällan någon vart. Kurser som däremot består av varierande uppgifter tilltalar panelen. En av paneldebattörerna framhäver att variationen gärna också får gälla uppgifternas omfång; ett batteri med mindre uppgifter bör varvas med uppgifter som möjliggör djupdykning i ett avgränsat tema. Än viktigare för studierna, konstaterar en enig panel, är betydelsen av respons på övningar och tentamina. Individuell eller åtminstone kollektiv respons på t.ex. tentamenssvar eller essäer står högt uppe på panelens önskelista. Examinationen ska sålunda inte utformas så att den i första hand är ett instrument för att mäta en studerandes inlärning utan ska snarare fungera som en undervisningsmetod.
Se inspelning av diskussionen.

Efter lunchpausen gjorde universitetslärare Johanna Lindström slag i saken och ordnade en aktiverande övning.

Aktivera

Johan Bärlund, professor i nordisk rätt vid Helsingfors universitet, redogjorde för sina erfarenheter av problembaserat lärande (PBL). I PBL utgör ett konkret problem utgångspunkten för undervisningen. Bärlund menar att detta förfarande har flera fördelar. Att studerande genom en analys av det presenterade problemet på egen hand formulerar inlärningsmålen är den främsta behållningen i PBL. Analysen av problemet medför nämligen att studerandena gör en inventering av sitt eget kunnande och därmed identifierar kunskaps- och färdighetsluckor som bör överbryggas. Detta sker mer sällan i mer traditionell undervisning, hävdar Bärlund. Detta sätt att ta till sig kunskap påminner mycket om arbetsrutinerna på en riktig arbetsplats – en annan fördel enligt Bärlund.
Se inspelning av föredraget.

Mångkultur i studierna – ett kursexperiment över ämnes- och universitetsgränserna

Denna vår har magisterstuderande vid Institutionen för psykologi och logopedi fått delta i en ny, praktiskt inriktad kurs med mångkultur och flerspråkighet i det kliniska arbetet som huvudtema. Kursen, som startade i början av året, har pågått intensivt hela våren, och måndagen den 30.4 kulminerade slutspurten i ett avslutande seminarium där studerande fick presentera sina erfarenheter av kursexperimentet för lärare och samarbetspartners.

”Utredning och behandling i en mångkulturell kontext” riktade sig till både psykologi- och logopedistuderande i slutet av magisterstudierna och har förverkligats i samarbete med Åbo universitets psykologi- och logopediämnen inom ramen för Turku School of Behavioural Sciences, ett samarbetsverk mellan de åboländska universiteten, samt dagvårdsföreningen Sateenkaari Kotos två daghem VillaSukka och Halikolo.

Bakgrunden till kursens uppkomst är det växande behovet av kunskap om flerspråkighet och mångkulturell kännedom på arbetsmarknaden; i början av år 2013 hade 13 % procent av Åbos barn i daghemsåldern ett annat modersmål än finska och svenska och inom dagvården i Åbo talas förutom svenska och finska 49 stycken andra språk. De psykologer och logopeder som i dagarna utexamineras kommer med största sannolikhet att förr eller senare arbeta med klienter som kommer från en annan kulturell och språklig bakgrund än den finländska, men till dags dato har det inte funnits några möjligheter att i undervisningen speciellt beakta de särskilda frågor som aktualiseras när man arbetar med en klient som t.ex. inte behärskar finska och svenska eller som nyligen anlänt till landet, kanske med flyktingstatus, och ännu inte blivit bekant med vare sig språket eller kulturen.

Kursens syfte har följaktligen varit att göra en kartläggning av ett barns språk- och inlärningsfärdigheter, på både finska och modersmålet, och genom detta bekanta studeranden med olika aspekter av det kliniska arbetet såväl gällande det fysiska mötet med en klient med mångkulturell bakgrund, den problematik som möter en person som kommer till Finland från ett annat land samt den finländska administrativa praxisen kring mångkulturellt klinikarbete.

Kursen är tudelad och inleddes med en räcka gästföreläsningar av experter inom olika delområden. Teman som har behandlats är bland annat flerspråkighet, barns roll i olika kulturer, de finländska minoritetsreligionerna, samt hur man utför utredningar och behandlingar med hjälp av tolk, både ur logoped-, psykolog- och tolksynvinkel. Åbo stads representanter berättade också under en gästföreläsning om stadens praxis i dessa frågor.

Kursdeltagarna har fått möjlighet att reflektera över de särskilda villkor som gäller i utredningssammanhang där klienten inte är finländsk: undersökningsverktygen är vanligtvis normerade för klienter med finländsk bakgrund. I vilken omfattning kan man då använda dessa när det gäller personer från andra kulturer och med annat modersmål, och hur ska man tolka resultaten?

Under kursens praktiska del har studerande delat in sig i par bestående av en psykolog och en logoped och arbetat med varsitt barn, barnets föräldrar, tolk och daghemspersonal. Under slutseminariet fick studerande ventilera sina erfarenheter av det praktiska arbetet. Via arbetet på daghemmen fick kursdeltagarna konkret erfarenhet av att jobba med barn och föräldrar med en annan kulturbakgrund och ett annat modersmål, vilket upplevts som krävande men lärorikt – i en sådan kontext ställs helt annorlunda krav på kommunikations- och kontaktförmåga.

De praktiska arrangemangen ställer högre krav än vanligt på studerandes flexibilitet – varje träff med barnet bör schemaläggas så att tiderna passar både studerande, daghem och tolk, och ibland även barnets föräldrar, och de testverktyg som ska användas bör bokas separat. Som i det kommande yrkeslivet är det många pusselbitar som måste falla på plats, och det har ställvis varit utmanande att få allt att gå ihop.

Att arbeta med tolk och med en klient som har ett annat modersmål än finska eller svenska skapar många utmaningar som kursdeltagarna konkret har fått konfrontera: man måste se till att informationen faktiskt vidareförmedlas på ett adekvat sätt och att tolken har fått tillräckligt med bakgrundsinformation så att kommunikationen löper. Tolkens yrkeskunnighet är av avgörande betydelse: hen måste kunna skapa kontakt till klienten och vara objektiv i förhållande till denna – möjligheten är stor att en tolk för ett litet språkområde personligen känner den som tolkas. I sådana fall är det viktigt att psykologen/logopeden kan lita på att tolken inte säger sådant som inte hör till uppgiften, eller t.ex. hjälper klienten under testningarna. Att döma av studerandes erfarenheter är ett gott tolksamarbete avgörande för hur arbetet med klienten fungerar.

Oberoende av språk och kultur är barn alltid barn, och kursdeltagarna har fått fundera över hur man bäst kan hålla en femåring koncentrerad ända till slutet av testsessionen: lek- och springpauser har varit standardinslag under mötena med barnen. Stor självständighet har krävts av kursdeltagarna i upplägget och planeringen av sessionerna, även om handledning getts. Friheten och möjligheten till att ”tänka själv” har både upplevts som tung och som en av kursens styrkor.

Föräldrarna till de barn som deltog i kursen har överlag varit mycket angelägna om att få veta hur de på bästa sätt kan stöda sitt barns språkinlärning, och nyfikna på vad som kommit fram i kartläggningen. Under ett feedbacktillfälle med föräldrarna i slutet av kursen har teamet gett rekommendationer om hur språkinlärningen ytterligare kunde stödas i det specifika fallet. Generellt sätt bygger en effektiv inlärning av ett nytt språk på ett starkt modersmål, vilket betyder att det också är viktigt att hemspråket upprätthålls, även om föräldrarna i vissa fall varit så måna om att barnet ska lära sig en god finska, att de övergått till att tala finska med barnet även hemma.

Att arbeta tillsammans i ett team med en person från en annan studieinriktning har upplevts som mycket berikande; psykologers och logopeders fokus och sätt att arbeta kan skilja sig mycket från varandra, och genom att tillsammans utföra en kartläggning av ett barns inlärningsfärdigheter har studerande fått bredda synfältet och fått nya perspektiv på det kliniska arbetet. Även om man som psykolog och talterapeut i yrkeslivet oftast jobbar i mångprofessionella team, är detta den enda kursen under utbildningen där studerande har fått möjlighet att öva sig på detta.

Också samarbetet med Åbo universitet har uppskattats – under kursen har svenska och finska smidigt talats om vartannat och i teamen ingick en person från vartdera universitetet. Föreläsarna har fått använda det språk de själva vill. Kursen fungerar som ett exempel på ett levande samarbete med grannuniversitetet och arbetslivet, som vi hoppas kunna upprätthålla i framtiden.

Yasmin Nyqvist, kurskoordinator och amanuens, psykologi, IPL

Nätkurs som metod

Det är nu 16 år sedan jag bekantade mig med nätkurser första gången. Här använder jag begreppet nätkurs medvetet i stället för nätstödd kurs för att antyda att vi talar om kurser som inte enbart har en Moodle-sida för informationsspridning utan sådana där också en betydande del av undervisningen, eller lärandet, sker via en kursplattform. På den tiden var den här formen av undervisning ny och vid ÅA var verksamheten endast i planeringsstadiet. Den nya utvecklingen ledde också till kritiska röster, ”kan man använda sådant här vid universitet?” ”Kan man lära sig teori och kritisk analys tillsammans med en dator i stället för att gå på föreläsningar och sitta på seminarium?” ”Läser någon om man kan googla?” Känns argumenten bekanta? Dagens nya metoder för undervisning och lärande får nog ofta samma mottagande.

Tillbaka till nätkurserna. Har de kanske blivit gammalmodiga nu när olika former av aktiverande metoder och workshoppar upplevs som det som fungerar bäst? Betyder det att nätkurser varit en misslyckad satsning? Nej i bägge fallen, lärarens verktygslåda utökas med allt flera olika redskap som alla har sina egna användningsändamål. Det är också sällan som en kurs kan kategoriseras som endast det ena eller det andra. De flesta kurserna vid ÅA har väl i dag en Moodle-sida eller någon annan form av nätstöd. Detta gör dem inte till nätkurser. Det är knappast heller många kurser vid ÅA som någonsin varit fullständiga nätkurser, dvs. det som någon gång kallats elektroniska brevkurser, utan några fysiska studieträffar alls. Nya teknologier kommer också hela tiden i bruk, nätarbetet kan ta sig många olika former och studieträffarna, ja, de är sällan rena föreläsningar de heller.

Vi har lärt oss att olika människor lär sig på olika sätt och kanske också på olika sätt vid olika tillfällen eller gällande olika former av innehåll. Element som att läsa, tänka och skriva ensam och att kunna vara med i en diskussionsgemenskap utan krav på on-line snabba svar genast låter inte speciellt främmande i en akademisk miljö. Det gör forskare, när de får forska i fred och det gör studerande, på nätkurser. Ok, det ställer krav på läraren också, det tar tid att läsa och kommentera skrivna texter, i synnerhet om man ska göra det skriftligen. Det gäller också att få studerande att förstå idén, att faktiskt läsa tillräckligt, och att satsa på hur man skriver även om texten kanske ibland inte får bli mer än 200 ord lång. Alltid lyckas det inte, men rätt ofta faktiskt.

Man kan också göra en mängd mycket mera aktiva och interaktiva saker på en nätkurs, det är upp till var och en att pröva sig fram. Men, alltid måste man inte. Ur lärarens synvinkel, hur kul är det egentligen att tala till en webbkamera som inte reagerar, vare sig med nickar eller gäspningar? Riktiga, gamla hederliga föreläsningar har också sina fördelar, men man måste inte det heller. På samma sätt som studerande har olika inlärningsstilar har också lärare anlag för olika former av undervisning. Alla är inte fascinerande, medryckande föreläsare som får åhörarna att sitta i trans i 90 minuter oberoende av tema. Alla är inte heller av naturen sporrande och engagerande lagledare som kan få ett team av studerande att på eget bevåg upptäcka, utforska och kläcka idéer med substans. Man kan lära sig mycket, även som lärare, men i någon mån tror jag att också lärarens personlighet spelar in när det gäller att hitta en optimal kombination av tema, inlärningsstil och metod.

Nätkurser har en styrka i att kunna förena studerande, och lärare, som befinner sig på olika ort eller inte har möjlighet att träffas vid en gemensam tidpunkt. Men, nätkurser fungerar faktiskt ännu bättre om deltagarna träffas ibland, eller åtminstone har träffats då kursen inletts. Vid den träffen är också aktiverande metoder nödvändiga.

Det går alltså inte att spela ut olika metoder mot varandra, alla behövs och kompletterar varandra. Olika metoder kan användas för olika element i en kurs men samtidigt behöver vi, om vi ser på saken ur den studerandes synvinkel, tänka tidsmässigt. I rätt långt schemalagda kursprogram är det bra om de kurser en studerande deltar i samtidigt är olika till sin natur. En nätkurs, en projektkurs och en kurs som pågår på en viss plats med en fast tidtabell kompletterar varandra bättre än tre kurser som alla är likadana.

Till slut ska vi ägna en tanke åt ordet nätkurs. En liten sökning på internet ger nästan 50 000 träffar på det här ordet i jämförelse med nätbaserad kurs som ger 15 000. Och det är fortfarande inte, lika lite som i början, fråga om tillverkning av fiskeredskap.

Vilket huvudämne och biämne passar dig bäst?

Handelshögskolan rustade för ämneskarneval under två dagar i början av mars – mitt i pågående fasta, som en teolog visst påpekat. Vi kan försvara oss med att trots att vi lade ut kaffe och lunchsemlor som lockbete var det i främsta hand studiemöjligheter och huvudämnesalternativ som var karnevalens huvudsyfte.

Karnevalen hålls i lämplig tid inför valet av huvudämne som gulisarna vid Handelshögskolan ska göra inom mars. HHÅA:s pedagogiska ledningsgrupp står som arrangör och konceptet utvecklades ifjol av Icca Krook och Jonas Lagerström. Under grundkurserna har studenterna fått en närmare insikt i de olika ämnena de kan välja bland, men under karnevalseftermiddagen erbjuds möjlighet att stifta närmare bekantskap mera kravlöst. Lärare och doktorander finns på plats för att svara på frågor om själva ämnet, vart studierna kan bära och vilka ämneskombinationer som är de bästa utifrån studenternas egna intressen.

Genom att dela med sig av goda råd, material och stöd ges en utmärkt möjlighet att på bästa sätt snickra ihop sin egen studiehelhet. Alla ämnen har ett eget bord och det är fritt fram att fråga och sätta sig ner för att i lugn och ro komma fram till den bästa individuella lösningen.

I år kunde man till exempel få hjälp att pussla ihop sina kurser på ett ändamålsenligt sätt vid internationella marknadsförarnas bord. Eller slå sig ner hos nationalekonomerna för en pratstund. Informationsvetenskap gick hårt ut och kom från ASA med plakat, datorpresentationer och en liten tävling. Studierådgivare Minna Lostedt fanns också på plats och det var många som passade på att reda ut studietekniska frågor med henne under eftermiddagen.

Det handlar dessutom inte enbart om val av huvudämne. Det är också ett utmärkt tillfälle att få mera information om biämnen. Både för dem som är inskrivna på Handelshögskolan, men också för biämnesstudenter från andra institutioner. Glädjande nog dök en del biämnesstudenter upp under eftermiddagen.

Ämneskarnevalen föregicks av rektors torgmöte om ÅA:s framtid. En av arbetsgruppernas rekommendationer är en större satsning på gemensamma kandidatstudier innan en mer ämnesvis specialisering. Kanske konceptet med en ämneskarneval kan vara något för andra institutioner att ta efter?

Följande dag kombinerades ämneskarnevalen med ÅA:s och Novias gemensamma universitets- och högskoledag. Ca 350 gymnasietvåor allt från Pedersöre i norr till Grankulla i öster kom till stan för att bekanta sig med utbildningsutbudet. Ungefär en tredjedel dök efter lunch upp på Hanken. Tillsammans med representanter från rättsvetenskaper och stats- och socialvetenskaperna passade vi på att ställa ut informationsbord och med studenter och lärare på plats locka till studier vid ÅA.

Nu då karnevalyran lagt sig för i år hoppas vi att studenterna blev lite klokare inför sitt huvudämnesval. Alla 100 beställda lunchmackor var slut då karnevalen var bortplockad och borden och stolarna i auditorium I igen stod i räta rader för att ta emot 180 personer i redovisningstent på fredagmorgon. För att ytterligare slipa på upplägget inför nästa år har vi i personalen redan idéer och uppslag hur både själva ämneskarnevalen och studiekarnevalen för gymnasier kan göras ännu bättre. Vi är också nyfikna på studenternas respons.

Välkommen åter i mars 2014!

Cecilia Lundberg

Projektkoordinator, Handelshögskolans toppenhet inom utbildning

En ganska kortfattad, mycket intressant och någorlunda nytänkande introduktionskurs till ämnet marknadsföring

Rubriken är inspirerad av Jim Blythes bok ”En mycket kortfattad, ganska intressant och någorlunda billig bok om att studera marknadsföring” från 2011. En bra bok att läsa ifall du är intresserad av marknadsföring. Jag skulle själv kunna skriva en hel bok om årets version av grundkursen i marknadsföring vid Handelshögskolan vid Åbo Akademi, men den boken får vänta än så länge och istället ska jag här och nu i korthet försöka förklara vad det är som gör kursen mycket intressant och någorlunda nytänkande. För att kunna göra det här måste jag först berätta lite mer om mig själv och vad jag har upplevt under de senaste fem åren.

Jag började undervisa marknadsföring vid Åbo Akademi för fem år sedan med noll undervisningserfarenhet i bakfickan. Jag föreläste, konstruerade tenter, rättade tenter, konstruerade omtenter, föreläste lite mer, rättade omtenter osv. Studenter halvsov sig igenom föreläsningarna och skrev om tenterna gång på gång. Något var på tok, men jag kunde för mitt liv inte förstå varför studenterna inte var lika intresserade och engagerade som jag. Borde inte min entusiasm och mitt eget brinnande intresse för mitt ämne smitta av sig lite mer? Tanken slog mig flera gånger – vad är det för fel på studenterna? I dag, fem år senare, undervisar jag fortsättningsvis marknadsföring vid Åbo Akademi men hela min bild av mig själv och min roll som lärare har vänts upp och ner. Det var aldrig (och är fortsättningsvis inte) något fel på studenterna. Det var inte heller något fel på mig och min entusiasm. Problemet låg i undervisnings- och examinationsmetoderna! Under de senaste fem åren har jag fått upp ögonen för alternativa, aktiverande undervisningsmetoder och handledning och coachning av både enskilda studenter och studentteam, vilket jag är väldigt tacksam över.

Jag upplever inte längre att jag som lärare behöver veta och kunna allt om marknadsföring, kunna svara på alla frågor och kunna servera färdiga lösningar på alla problem. Istället försöker jag med hjälp av olika aktiverande metoder uppmuntra studenterna att själva identifiera problem och frågor och sedan på egen hand hitta lösningar och svar på dessa. Det här sättet att undervisa är oändligt mycket roligare, mer spännande och framför allt mer lärorikt. Det handlar inte om att direkt anpassa gamla kurser till nya metoder (som för övrigt inte alls är nya utan används framgångsrikt i otaliga företag, organisationer och läroinrättningar runt om i världen) utan det handlar om ett annorlunda tankesätt där lärarens roll är en helt annan än vad den traditionellt har ansetts vara.

Ett exempel på hur jag i praktiken har ändrat om en hel kurs utgående från det här ”nya” tankesättet är grundkursen i marknadsföring. Kursen är en ”masskurs” med ca 190 deltagare. I år ligger fokus inom kursen på att studenterna själva läser in sig på olika teman, identifierar egna frågor och problem, aktivt jobbar med att hitta svar på frågorna och lösa problemen och sedan reflekterar över vad de har läst, vad de har gjort och vad de har lärt sig. Hela kursen bygger på den här grundläggande processen, att läsa – att föra dialog med andra – att reflektera, och samma process upprepas för varje nytt tema vi behandlar. Kursen består av sju centrala temat som pusslats ihop utgående från studenternas egna önskemål. Trots att studenterna i år var de som avgjorde innehållet på kursen ser den innehållsmässigt förvånansvärt likadan ut som tidigare. Det enda temat som kommit till är ”att marknadsföra sig själv”, vilket jag tycker är ett helt fantastiskt tema. Senast då du kommer ut på arbetsmarknaden och söker jobb är det här något du behöver.

Studenternas läsande, dialog och reflektioner stöds på olika sätt under kursen, bl.a. genom att de kontinuerligt skriver ner tankar kring vad de läst, vad de diskuterat, vad de gjort och vad de lärt sig. Olika typer av texter lämnas in varje vecka, inte för att jag nödvändigtvis vill läsa ca 190 texter i veckan, utan för att det här är ett bra hjälpmedel för att fördjupa förståelsen för de grundläggande marknadsföringsteorierna och för att stöda det långsiktiga lärandet. Andra hjälpmedel som används för att ytterligare fördjupa och underlätta lärandet är workshopar och företagsprojekt.

Varje vecka har vi en workshop där studenterna ges en möjlighet att förankra de teorier och modeller de läst om i praktiken. För varje workshop finns specifika mål uppställda och metoderna vi använder anpassas enligt dessa. Ingen workshop är den andra lik vilket bidrar till en intressantare och mer engagerande omgivning att jobba i – du vet aldrig vad du kan förvänta dig då du kliver in genom dörren. Det här är inte bara ett bra sätt att hålla intresset uppe utan också ett effektivt sätt att bryta invanda mönster och förutfattade meningar. Alla workshopar innehåller ändå vissa gemensamma element:

  • de är baserade på teori (som studenterna antingen bekantat sig med på förhand eller bekantar sig med under workshopen)
  • vi jobbar med praktiska case (en referensram för att kunna förstå teorierna)
  • studenterna jobbar aktivt i grupper (för att aktivera och träna färdigheter bl.a. som att arbeta och diskutera i grupp och att kort sammanfatta och visualisera olika teman och diskussioner)
  • en stor del av kommunikationen sker via Twitter (via Twitter kommunicerar handledare med studenter och studenter med både handledare och med varann. Dessutom används Twitter för ”instant feedback” av studenterna).

Företagsprojekten på kursen är mindre projekt där företag/organisationer kommer in som uppdragsgivare. Tanken är att studenterna redan under grundkursen ska få testa på att jobba med marknadsföring ”på riktigt”. Liksom workshoparna så bygger projekten på teori och på den litteratur studenterna kontinuerligt läser. I projektrapporterna som studenterna lämnar in ska de visa hur de använt sig av litteratur för att föra projekten framåt och hitta en lösning till det problem de identifierat inom ramen för uppdraget.

Låter det här sättet att jobba intressant? Jag lovar att det är både roligt och intressant. Jag lär mig själv en massa nytt varje dag och är mer intresserad och engagerad än någonsin tidigare av både marknadsföring och undervisning. Låter det här sättet att jobba lätt? Det är det verkligen inte. Det är utmanande och kräver att du som lärare ifrågasätter alla gamla tankemönster (både hos sig själv och hos andra) och ger upp kontrollen över vad som händer i klassrummet. Dessutom tar det tid att bryta ner allt gammalt och bygga upp något nytt. Själv har jag bara börjat min resa, men det känns som att jag är på väg åt rätt håll. Studentfeedbacken har hittills varit övervägande positiv (inte bara på grundkursen utan också på andra kurser) och många fler studenter är betydligt mer engagerade och intresserade än tidigare.

Trots många positiva reaktioner bland studenter, kolleger, vänner och bekanta är det minst lika många (om inte fler) som ifrågasätter metoderna och arbetssättet. Först kändes det här väldigt orättvist. Varför ska jag vara tvungen att redogöra för och motivera allt jag gör? Hur ofta ifrågasätter någon t.ex. en föreläsning? Efter en tid har jag dock insett att de här reaktionerna är helt naturliga. Det här är något nytt för alla inblandade, och självklart kommer den här typen av reaktioner att uppstå liksom de uppstår till följd av alla andra förändringar och nya fenomen. Visst känns det fortfarande jobbigt ibland att om och om igen förklara och motivera allt jag gör, men samtidigt har jag nu insett att det här egentligen är guld värt. Att ständigt bli ifrågasatt innebär att jag hela tiden måste fundera på vad jag egentligen gör och varför jag t.ex. väljer en metod istället en annan. Det är ett mycket effektivt sätt att förhindra att man fastnar i invanda mönster och i rutiner som sedan kan vara svåra att bryta. Dessutom pushar det här mig ofta in i ett ”obekvämlighetsområde”. Jag måste utmana mig själv för att ta mig ur detta område och på vägen lär mig otroligt mycket nytt både om mig själv och om allt som händer runt omkring mig. Det här är både skrämmande och jobbigt ibland men otroligt roligt!

För att få detta att fungera på en kurs med närmare 200 studenter krävs en hel del jobb, tid och planering, men det är inte omöjligt. Ingenting är omöjligt. Allt fungerar självklart inte utan problem och visst blir t.ex. workshoparna med alla studenter samlade på ett och samma ställe rätt så kaotiska ibland. Men man måste våga testa och våga misslyckas för att sedan lära sig av misstagen och utveckla något bättre. Varför kunde inte alla kurser i fortsättningen vara intressanta och nytänkande?

Min utmaning till dig som läser det här är att våga testa på något nytt! Våga ifrågasätta och bryta gamla vanor och mönster! Våga misslyckas! Våga ge över kontrollen! Våga uppmuntra studenter att ta över kontrollen, att ifrågasätta och att tänka själv! Ju obekvämare situation du kommer att hamna in i, desto mer lär du dig och desto mer kan du utveckla dig själv och din undervisning. Dessutom kommer du att ha otroligt roligt på vägen.

Gränslöst lärande

Upp till kamp.

Paraplyrubriken för Sveriges största konferens för högskolepedagogiskt lärande, forskning och utveckling var i år just Gränslöst lärande. Konferensen med temat nätverk och utveckling går under förkortningen NU och NU2012 arrangerades i år i Göteborg den 17-19 oktober.

NU är en i främsta hand svensk nationell angelägenhet eftersom föredragsspråket till övervägande del är svenska. Bland de 550 deltagarna var vår femmanna delegationen från Handelshögskolans pedagogiska ledningsgrupp, några danskar och norrmän samt de specialinbjudna key-notarna de enda långväga resenärerna.

Högskolepedagogiken stod i fokus och mötet öppnade upp för dialog och debatt i de ständigt aktuella – men ofta åsidosatta – frågorna hur studenternas lärande kan stärkas pedagogiskt och om universitetens ansvar. Hur svarar det pedagogiska stöd- och utvecklingsarbetet mot kunskapsrelevansen, kvalitetskrav och nya lärandemiljöer?

Fördelen med en högskolepedagogisk konferens med lärande som huvudtema är att du i princip kan slinka in på vilken session som helst och ändå få med dig något nytt i bagaget. Till skillnad från mera ämnesspecifika konferenser med snäva teman.

Och nog skulle jag vilja påstå att vi lät oss inspireras. Spektret var brett och det fanns program för olika inriktningar och intressegrupper. Allt från handledning, förnyelse i professionsutbildningen, global utbildning till kreativa och konstnärliga processer.

Vad sägs om: ”Professioner och kompetenser – vad sätter gränserna”. Eller ”Design av lärandemiljöer”, eller ”Kärnvärden och kvalitetsutveckling i akademin – i skön förening”. Föredragen varvades med rundabordssamtal och workshopar.

Som koordinator valde jag denna gång att koncentrera mig på kvalitetsutveckling och vetande/vetenskap på ett allmänt plan. Inom just det gebitet verkar Uppsala universitet ha mycket att inspireras av. Resultaten från olika enkätstudier presenterades, till exempel hur studenterna värderar det första studieåret och hur genomströmning, studieval och programbyten påverkas av faktorer såsom intresse, kvalitet och trivsel. Kopplingen mellan ämnesdidaktik och universitetspedagogik och på samma gång hur detta kan ge en återverkan på ett system med lärarexcellens presenterades också.

Övriga aktuella frågeställningar belystes i presentationer om för- och nackdelar med tvärvetenskapliga forskarskolor, bedömningsgrunder för examensarbeten och huruvida ranking av universitet är ett mått på kvalitet eller inte.

En extra eloge ger jag som naturvetare att konferensen hade hållbar utveckling som ett tema. Ett koncept som bör lyftas fram för att kunna tillämpas inom vilket ämnesområde som helst.

Sammanfattningsvis var det en givande konferens med ett rikt och mångfacetterat programutbud. Arrangemangen höll hög klass.

Om två år står Umeå värd för NU2014, vilket sammanfaller med stadens kulturhuvudstadsår. Ett tips för den som vill lufta idéer och få in lite nytänk inom utbildningsprogrammen. På samma gång är NU det perfekta forum för att själv presentera resultat och nya angreppssätt inom universitetsutbildningen.

Cecilia Lundberg

Projektkoordinator, Handelshögskolans toppenhet inom utbildning

www.NU2012.se kan du läsa mer om konferensen samt se filmer som även visats på SVT:s Kunskapskanal.

Hankens höstkonferens: "Aktiverande utbildning, energiöverföring mellan studenter och lärare" 26.10.2012

Handelshögskolan vid Åbo Akademi arrangerar sin redan årliga Höstkonferens fredagen den 26 oktober2012 kl 9.00-15 i aud. I på Hanken, Åbo.

Dagens tema är ”Aktiverande utbildning, energiöverföring mellan studenter och lärare”. Föreläsarna representerar så väl olika ämnen inom ÅA som experter utifrån. Gemensamt är att nya och inspirerande idéer förs fram med möjlighet till debatt.

För innehållet, se broschyr (pdf).

Några av dagens föreläsare, Thomas Denk t.v. och Joffi Eklund t.h.

Egenlärarverksamheten diskuterades av Linnea Henriksson, Johan Werkelin och Sonja Lillhonga.

Foton: Cecilia Lundberg

Tid att bli expert

Jag tror att inlärning tar tid. Åtminstone tror jag att om något är värt att lära sig är det värt att ta en lång tid att lära sig det.

Lyssnar man på Malcolm Gladwell som skrivit boken Outliers: The Story of Success så har framgång mycket mindre med anlag och mycket mera med yttre omständigheter att göra än vi föreställer oss. Det här gäller enligt Gladwell inom de flesta områden, från idrott och musik till datorprogrammering, flygsäkerhet och entreprenörskap. Han nämner 10 000-timmarsregeln: tanken att det krävs ungefär 10 000 timmar medveten övning för att bli expert på internationell nivå, inom nästan vilket område som helst. Han nämner också opublicerade resultat om att poängtalet på ett internationellt matematikprov för högstadie- och lågstadieelever korrelerar starkt, på landsnivå, med hur många av de frågorna i det långa medföljande frågeformuläret som eleverna orkade fylla i. Ja, boken är något spekulativ, men den påminner mig om något som egentligen är ganska uppenbart: det är ganska sällan som man kan förvänta sig att kunna något genast, men orkar man investera tröga timmar så lär man sig saker som andra inte har hunnit lära sig. Jag läste boken nyligen.

Budskapet föll mig i smaken. När jag var grundexamensstuderande så mötte jag ofta kursers arbetsmängd med ångestblandad förtjusning. Jag suckade inombords över hur mycket arbete kursen skulle kräva, men inspirerades av det jag förväntades kunna efter en avklarad kurs. Om det var en kurs som inte var speciellt krävande var jag nästan lite besviken – om det här är allt som vi behöver lära oss så kan ju vem som helst bli expert på det här ämnet. Jag har helt enkelt antagit att andra tycker som jag och försökt kräva ordentligt med arbete för de kurser som jag drar.

Jag har länge tyckt att Studentkårens initiativ att dela ut Ros istället för ris är en trevlig tradition. I år blev jag själv tilldelad en ros och tycker numera att traditionen är alldeles förträfflig. Att läsa en motivering till en sådan ros är som att få läsa en rekommendation som någon annan skrivit för en av dina ansökningar, kokat ner till de bästa bitarna. Av lovorden jag knappt täcks citera finns: ”Han ger så mycket av sin värdefulla tid”. Det här är ironiskt eftersom jag ganska nyligen har konstaterat att det är dags för mig att vara mycket mera sparsam med just min värdefulla tid och rikta den mera mot min forskning. Nu måste jag tänka om igen.

Jag antar att lösningen är att se till att varje timme jag investerar i undervisning används för att få kursdeltagare att tillbringa många timmar på sin egen inlärning – timmar som alla kan räknas till mera vunnen expertis.  Det innebär maximalt relevant litteratur, relevanta övningsuppgifter och antagligen en genomtänkt kursstruktur. Jag har hunnit bli mycket bättre på det här området under den tid jag har undervisat, men märker att det nog ännu krävs en del övning för att bli… expert.

Benny Salo
timlärare vid Institutionen för Psykologi och Logopedi
forskarstuderande

Livslångt lärande

Klockan 6.00 en iskall tisdagsmorgon i januari avbryter mobiltelefonens alarm min skönhetssömn genom att högljutt spela en på förhand utvald melodi med det käcka namnet Calendar alert 1. Jag hinner förbanna larmet flera gånger medan jag sömngångaraktigt sträcker mig efter telefonen, men så småningom vaknar min hjärna till och jag lägger ihop ett och ett. Larm klockan 6.00 – tisdagsmorgon – ryska! Plötsligt känns det inte alls lika tungt att stiga upp längre.

Jag har haft den goda turen att få studera ryska på kvotplats inom ramen för personalutbildningen vid Åbo Akademi. Mina kunskaper i ryska var närmast obefintliga innan jag i höstas inledde mina studier i språket med det kyrilliska alfabetet och de besynnerliga orden som verkade omöjliga att uttala. I takt med att studierna framskred öppnade sig en ny värld för mig. Samtidigt som jag började förstå vad bokstäverna betydde och kunde bilda ord av tecken som tidigare hade framstått som obegripliga krumelurer, återupptäckte jag den stora glädjen i att lära. Förtjusningen i insikt som uppnås genom ny kunskap är minst lika stor nu som under studietiden, och jag tvivlar inte på att den kommer att vara det även om tio eller tjugo år.

Varför väljer man att studera i vuxen ålder? Orsakerna kan vara många. Jag valde att studera ryska för att få en utmaning och prova på någonting helt nytt. Någon annan kanske vill bredda sin kompetens eller komplettera sitt kunnande. Människan har i alla tider sökt efter kunskap för att bättre kunna förstå sig själv och sin tillvaro. Lärandet är ingenting som upphör efter avslutade universitetsstudier, tvärtom har fortbildningens och kunskapens betydelse ökat i vårt samhälle. Man talar om det livslånga lärandet, ett lärande som inte upphör bara för att man har avlagt en examen och lämnat universitetet.

Som utbildningsplanerare och lärare vid Öppna universitetet arbetar jag dagligen med vuxenstuderande. En viktig faktor att beakta när man arrangerar utbildning för vuxna är att erbjuda meningsfulla och ändamålsenliga inlärningsmiljöer. Inlärningsmiljöerna måste vara flexibla så att man kan studera när man själv har tid och på ett sätt som passar en själv bäst. Flerformsstudier och studier på nätet är undervisningsformer som underlättar studier i vuxen ålder, liksom föreläsningar kvällstid och på helger.

Studier är inte alltid lätta, speciellt inte om man som vuxen studerar vid sidan om arbete och familj. Som lärare frågar man sig ofta hur man kan underlätta lärandet för sina studenter, oberoende av om de är vuxna eller inte. Genom mina studier i ryska har jag fått nya perspektiv på lärandet, inte enbart vad gäller min egen inlärning utan också gällande olika sätt att förmedla kunskap. Genom att själv sätta sig i rollen som studerande vill jag påstå att man också utvecklas som lärare.

Studier och inlärning är en process som inbegriper hela människan i ett större sammanhang. Lärandet är en helhetsupplevelse som siktar till förändring. Kunskap ger nya insikter, nya insikter skapar förändring.

Vågar du förändras?

Maria Johansson
Utbildningsplanerare och lärare vid Öppna universitetet/Centret för livslångt lärande
http://www.abo.fi/opu