Kategoriarkiv: Konst

Styckningens estetik (3)

Stelarcs tredje öra (detalj, bildkälla http:/oddstufflab.com/weird/10-weird-body-implants-that-are-irresistibly-cool)

Stelarcs tredje öra (detalj, bildkälla http:/oddstufflab.com/weird/10-weird-body-implants-that-are-irresistibly-cool)

Den syntetiska rösten som kommer ur telefonen när vi sitter i telefonkö (”du är är fortfarande placerad i kö, du har nummer 67 i kön”) eller ur högtalaren på tåget har en spöklik dimension. Det spöklika ligger inte inte i något robotliknande utan tvärtom i det faktum att det ibland är omöjligt att skilja maskinrösten från en verklig röst. Mediakonstnären Stelarc har ett projekt som är exempel på en vanlig tanke bland ”cyberpunks” och ”transhumanists” – en avatar som han på fullt allvar menar kommer att fortsätta att vara Stelarc när hans kropp är borta. Detta ”prosthetic head” (avatarens visuella del består bara av ett talande huvud) kommer med andra ord att kunna agera och tala på egen hand, oberoende av upphovsmannens kontroll. Under det intensiva arbetet med att samla in in bilder av BM (body modification) hittade jag och Eddie Svärd en intressant föreläsning av Stelarc där han också beskriver arbetet med The Third Ear – ett klonat öra som han med den nyaste biotekniken har fått att växa fast på sin ena arm. Dessutom har han försökt förse örat med en mikrofon som hela tiden ska kunna sända ut hans röst och andras röster via Internet. Det blir alltså i så fall ett öra som inte är för honom utan för oss, vilket Stelarc själv påpekar:

Stelarc om Third Ear och Prosthetic Head (youtube, 50 minuter)

Man kan observera att Stelarc hela tiden refererar till sig själv som ”The Body”. Den delning av jaget som vi hela tiden antyder när vi säger att vi ”har” och inte ”är” en kropp har Stelarc bejakat fullt ut – han menar ju att kroppen är ”obsolete”, överflödig. Det ser ut som en paradox att en konstnär vars konst hela tiden kretsar kring kroppen (Stelarc är oftast naken i sina performanceverk) samtidigt säger att kroppen är överflödig. Ända sedan jag första gången stötte på Stelarc för ca 20 år sedan har jag försökt komma tillrätta med denna paradox. I min teori med arbetsnamnet ”styckningens estetik” har jag låtit Stelarc representera den kanske mest radikala och samtidigt minst uppenbara styckningen, nämligen ett totalt förnekande av kroppen, alternativt ett överskridande av dess begränsningar. Styckningen eller delningen är i och för sig endast metaforisk. Det är den mänskliga existensen som styckas i två delar – kropp och (digitaliserat) medvetande. Stelarcs Third Ear är däremot ett exempel på styckning i en rent materiell bemärkelse – en del av en kropp har avskilts (eller som här klonats) från sin plats och placerats på en annan del av kroppen.

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Zygotic Acceleration", 1995, målad polyester, detalj

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Zygotic Acceleration", 1995, målad polyester, detalj

För några inlägg sedan visade jag annonsen från Bianco Footwear med modellen som verkar ha sytt fast ett par fötter på händernas ställe (”Hands are so last year”) och en sådan annons skulle knappast ha kunnat göras om inte idén om denna sorts styckning hade varit allmän och etablerad i nutida visuell kultur. Biancoannonsen är från 2004 och samma år släpptes den första filmen med titeln ”Saw”, numera en klassiker. Jag påstår inte att det finns ett direkt samband, men både ”Saw” och Biancoannonsen visade att styckningens idé hade gått från obskyr underground till full synlighet i det offentliga rummet. Samtidigt fanns i konstvärlden ett fenomen som ”bröderna Chapman” som på 90-talet gjorde succé med sådana skulturer som ”Zygotisk acceleration” från 1995 – absurt uppstyckade och rekombinerade barnkroppar, enligt somliga en reaktion på sexualiseringen av familjereklamen. Här har vi alltså åter igen ett exempel på hur kroppsdelar flyttas från en plats till en annan eller hur kroppar och delar adderas till varandra. Istället för subtraktion (kroppar eller delar tas bort) har vi addition (kroppar eller delar läggs till) och då kan man också tänka sig en substitution (en del tas bort och en annan läggs till).

Francisco de Goya, "Stora dåd! Mot de döda!"

Francisco de Goya, "Stora dåd! Mot de döda!"

I ett annat verk av bröderna Chapman, baserat på en av Goyas etsningar i serien Krigets elände (1810), har de styckade kropparnas kött ruttnat bort men på en skalle sitter ett groteskt rosa öra som tillsammans med andra detaljer gör det omöjligt att längre ta bilden på allvar. Bröderna Chapman driver med döden, med Goya, med allt – vilket understryks av att de inte kallar skulpturen för Death utan för Sex. Istället för att som Stelarc addera ett öra på ett oväntat ställe (addition) har de både i skulpturen och i titeln ersatt det förväntade (död) med det oväntade (liv) och budskapet kan tolkas som att liv eller död inte spelar någon roll, det finns ändå ingen mening i någon högre ”mening”. Man kan alltså driva med allt.

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Sex II", 2004, Målad polyester, detalj

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Sex II", 2004, Målad polyester, detalj

I en skiss som jag skrev för tidskriften Konstnären (nr 1 2007 ss 32-15, kan läsas här) föreslog jag att styckningens estetik på så sätt kan reduceras till de tre operationerna subtraktion (dra ifrån), addition (lägga till) och substitution (ersätta) – plus en fjärde, permutation (omkastning). Den här modellen har jag inte hittat på själv. Den kommer från den belgiska forskargruppen Groupe µ (uttalas ”mi”) och deras teori om visuell retorik, men Groupe µ är mest intresserad av modernismens bildkonst och har inte (åtminstone inte ännu) sett vilka möjligheter bildretoriken har vid analysen av populärkultur. När det gäller film kom det upp några intressanta referenser i våra diskussioner förra veckan: förutom ”Saw” också filmerna ”Anamorph” (2008, en galen konstnär och seriemördare gör verk av styckade offer), ”The Human Centipede” (den mänskliga tusenfotingen, I 2010 och II 2011) och ”Hills run red” (2009).

Detta är bara en (extrem) aspekt på den tänjning av den mänskliga kroppens och identitetens möjligheter som blir allt synligare idag – i form av tatuering, peircing, body modification (implantat, operationer) och självdestruktiva beteenden. Mitt och Eddie Svärds insamlingsarbete under v. 19-20 har illustrerat alla dessa fenomen. Mer om det imorgon.

Länkning pågår till intressant.se

Styckningens estetik (1)

Bildkälla: http://vimeo.com/36061419, 24/4-12

Bildkälla: http://vimeo.com/36061419, 24/4-12

I rosa rampljus styckas här en tårta som föreställer Debbie Harry, och på samma scen styckas en liknande tårtversion av den kända performance-konstnären Marina Abramovic. Det är i själva verket inte en scen utan en stor utställningshall på MoCA (Modern Californian Art museum) för tillfället omgjord till en bankettsal där museets främsta sponsorer och några av kulturlivets främsta kändisar i höstas bjöds på 2011 års version av MOCA Annual Gala. Abramovic var årets galakonstnär och hade fått fria händer. Hon skapade alltså en galaversion av återkommande teman i sin konst, som kretsar kring kropp, död och ideologi. Gästerna satt kring runda bord där levande modellers huvuden verkade stå i mitten, och på vissa bord låg nakna kvinnliga modeller med skelett över sig. Debbie Harry själv gjorde dramatisk entré och sjöng några av sina hits. Hon och Abramovic invigde sedan efterrätten genom att skära ut hjärtana på sina respektive bakade dubbelgångare. Jet-setets följande kamp om bitarna utgjorde en makaber scen, enligt Artforum. Bra konst? Nja. Åtminstone visuellt suggestiv.

Stockholmaren Makode Lindes nyss berömda tårta (se förra veckan) med konstnärens huvud (jfr Abramovic) hade knappast existerat om inte Abramovic gjort det först. Men vissa bloggares kommentarer att Makodes kvinnokropp var styckad redan innan vernissagepubliken högg in, de är fel ute. Makodes utkast till projektet innehåller foton av den istida Venus från Willendorf, en ofta använd symbol för essentialistisk könsteori. I likhet med Venus från Willendorf var Makodes ”Venus” försedd med förkrympta ben och armar. Hon var därmed en släkting inte bara till Venus från Willendorf utan också de representanter för La Femme Tronc som har fascinerat konstnärer, inte minst surrealisterna i 20-talets Paris. Dessa Femmes Tronc, födda utan utvecklade armar och ben, har kommit att stå för kvinnokroppens utsatthet men också den handikappades seger över svårigheter.

Det finns en styckningens estetik (och/eller styckningens retorik) i både konst- och reklamvärlden idag. Se namn som Jake & Dinos Chapman, Hermann Nitsch, Lars Nilsson, Magnus Wallin, Linn Färnström,Marina Abramovic. Eller styckandets betydelse i skräck- och våldsfilm. Eller reklamer som den för Bianco här nedan. Återkommer till det.

Länkning pågår till intressant.se

"Hands Are So Last Year", detalj ur annons för Bianco Footwear, 2004

"Hands Are So Last Year", detalj ur annons för Bianco Footwear, 2004

Den skrikande svarta tårtan

Laku-Pekka och hans efterträdare (courtesy Fazer)

Ja, just den tårtan har jag, Ossian och Åsa diskuterat på rummet idag. Nej, vi har varken psykos eller dilerium. Vi diskuterade faktiskt den plötsligt så berömda TÅRTAN, den som nu kanske tvingar Sveriges kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth att avgå. Det är inte vilken tårta som helst. Det är ett konstverk skapat av den afro-svenske konstnären och DJ-en Makode Linde och ingick i världskonstdagarnas öppnande på Moderna Museet igår. Snyggt bakad av rödfärgad fyllning och svart marzipan föreställer den en liggande kvinnlig överkropp. Kvinnans huvud agerades av Makode Linde själv genom ett hål i bordet där tårtan låg. Ansiktet hade han målat svart, rött och vitt som Lakku-Pekka, och föreställningen (för det var en föreställning) gick ut på att besökarna skulle skära sig varsin bit av ”kvinnan” medan huvudet skrek.

Videon är förstås redan spridd på YouTube

Titta på tårtätarnas glada miner! Kulturministern hade fått en snabb inbjudan att inviga föreställningen och skära första biten – det gjorde hon med glädje (att döma av bilderna) och hon spexade också till det genom att försöka bjuda huvudet självt på tårtan. Företrädare för Afrosvenskarnas förbund skrattade däremot inte. Förbundet har anmält kulturministern för diskriminering och debattens vågor är höga. Vissa menar att ministern lurades in i situationen. Själv säger hon att ingen informerat henne om vilken sorts tårta det var. Ändå deltog hon villigt och verkar inte ha haft en tanke på att det kunde uppfattas som omdömeslöst. Själv säger konstnären att hans verk har missuppfattats – det är inte rasistiskt utan satiriskt, och det handlar inte heller om könsstympning som vissa trott. Makode har också tidigare gjort verk som refererar till rasistiska stereotypier i visuell kultur. Han är för övrigt själv afrosvensk.

Här var vi ense om att vi kunde hålla oss för skratt och att tårtan skulle vara svår att svälja för oss. Det är inte bara rasismen (samma som i Fazers Laku-Pekka, och han fanns i affärerna ännu år 2008). Det är också bildens makt. Eller den visuella fiktionens makt. Det är så tydligt att kvinnan inte är verklig och att representationen är grotesk – ändå känns det som om det är en verklig person man skär i. Kanske känns det mer så för oss som bara ser videobilden än för dem som var i rummet. Som Ossian brukar säga: ingen skulle komma på tanken att sticka nålar i ögat på en familjemedlems bild. ”Varför, det är ju bara en bild?” Ändå går det inte. Det är det som är bildens makt.

Här kommer Pavan!

Pavan är en cowboy. Han är också ”en dröm i åskådarens medvetande” som kritikern Ulf Linde en gång skrev om den första i en rad små häften med serien ”Pavan”. Jo, Pavan är en seriefigur. Men han är också en pappersfigur som var och en kan vika med hjälp av instruktioner som finns på de första sidorna i det första Pavan-häftet. Den ”Pava” som ni ser här har jag vikt själv. Pavan lever i sin värld (i vårt medvetandes dröm) under ett träd på ”prerien” (så stavas det i Pavan, på Stockholmska) i underjordiska rum med fiffiga gångar och anordningar. År 2007 gav jag ut en doktorsavhandling om Pavans upphovsman, den svenske konstnären Elis Eriksson (1906-2006). Där hävdar jag bland annat att det finns flera sidor av berättelserna om Pavan. Dels är de skämtserier skapade för att vara på skämt och inget annat. Några dolda budskap ligger inte på lut. Men skämten och ”gagsen” i Pavan är också fulla av filosofiska paradoxer. Det gäller i och för sig för många skämt – ett skämt är något som vänder upp- och ner på en förväntad ordning, till exempel den ordning vi förväntar oss att den verkliga världen har. Fast skämten i Pavan ingår dessutom i en hel livsattityd som vi kan se i Elis Erikssons utveckling som konstnär från 1960-talet och framåt. Vissa har kallat den dadaistisk, andra anarkistisk. Framför allt är den lekfull. Och lek behöver inte alltid vara motsatsen till allvar.

Jag har just avslutat en artikel om Pavan och Elis Eriksson för en amerikansk antologi om tecknade serier i Norden. I artikeln beskriver jag Pavan som ett exempel på ”basic comic language”, ett språk (i ord + bild) som närmar sig gränsen för hur långt en tecknad serie kan förenklas. Jag hävdar också att det som sker i Pavan ofta kan beskrivas som ”ontological jokes”, ontologiska skämt – skämt som bryter mot våra förväntningar om verkligt och overkligt. Egentligen är Pavan själv ett sådant ontologiskt skämt. Hans sätt att vara är inte på allvar. (OBS, ”ontologi” kan ordagrant översättas som ”vara-lära”.) Hela serien av Pavan-häften inleds med att Pavan klipps ut och viks – och han klipps ut ur själva det papper som berättelsen är tryckt på! Hela serien igenom är Pavan och de andra figurerna tecknade på ett sätt som påminner om att teckningarna inte avbildar verkliga figurer utan figurer utklippta i papper. Pavan började som urklippt pappersfigur – i en julutställning som Elis Eriksson gjorde på Galerie Burén i Stockholm 1964, Sveriges första så kallade ”installation”. Pavan är inte en människa (utan en pappersfigur) men han agerar och talar som en människa.

Här ser ni en sida ur det första häftet – Pavan och hans kära Häst flyr undan ”indijanerna” (indianerna) men vägen stoppas ev ett berg. Fast berget är ju av papper. Lösningen kommer snart – ”vi tjör ett rör ijenåm berje å så kryper vi inn å så ut på jungeln” (ut i djungeln). Men hur ser egentligen ”berje från söder” ut? Och ”berje från norr”? Och ”berje från höger”? Red ut detta ontologiska skämt om du kan.

Ja, sånt kan man också syssla med i Visuella studier. För övrigt har vi en kurs i Bilderbokens estetik som startar imorgon, ledd av litteraturvetaren Maria Lassén-Seger.

Mer om  Pavan kan du läsa här.

länkning pågår till intressant.se

Vem behöver humanister? (1)

Erasmus av Rotterdam visste inget om arbetslivsrelevans. Bild av Dürer (1526)

Erasmus av Rotterdam visste inget om arbetslivsrelevans. Bild av Dürer (1526)

Ett arrangemang på detta tema ordnas av organisationen HumOm här i Åbo nästa onsdag, och frågan är just nu högaktuell med tanke på en utredning som har gjorts om humaniora och språkämnen vid vår Akademi. Det var stormöte om detta i förrgår. Utredaren Anders Ahlbäck presenterade sina resultat. Han har gjort ett bra arbete. Fast en utredning sker ju aldrig utan orsak – utredningar är alltid beställda av någon/några som vill ha bekräftelse på ett visst antal antaganden som ska ligga till grund för en viss förändring. Politiska utredningar har oftast slutsatsen formulerad från början, och är därmed motsatsen till vetenskapliga. De ska ”visa”, inte ”pröva”. Eftersom utredningen i det här fallet var mer öppen och utredaren ambitiös och objektiv framgick det vid mötet att majoriteten av oss som arbetar i det här huset inte håller med om vissa antaganden som vår ledning verkar vilja ha bekräftade, nämligen:

– Arbetslivsrelevans försummas i humanistisk utbildning

– Utbildningar i humaniora har så mycket gemensamt att de kan ha gemensamma grundstudier

– Humanistiska utbildningar är ineffektiva

– Humanistiska ämnen (särskilt vid ÅA) är små och svaga och måste därför samlas till större enheter

Dessa antaganden framgår uttryckligen eller underförstått i de olika åtgärdsalternativ som utredningen undersöker. De har i olika former dykt upp i höstens och vinterns debatt om ”humaniora och konst” på universiteten. De är i stor utsträckning uttryck för utomståendes syn på humaniora – fördomar om humaniora, rentav. Det är bara alltför lätt att bunta ihop ”humaniora och konst” som ”de där onyttiga ämnena” som varken producerar departementssekreterare, järnvägsbroar eller Angry Birds och som man kan ge litet pengar då och då, men bara om pengar finns. Också humanister har blandat sig i debatten, dessbättre.

Nu har det visat sig att tilldelningen av medel för humaniora vid Åbo akademi inte täcker de utgifter man hoppas på (penningen fluktuerar som bekant), och då måste humaniora skäras ner. Enkel matematik. Det ser illa ut om felslagna finansieringsplaner motiverar nedskärningarna. Hellre pekas det på olika brister hos de humanistiska utbildningarna som sådana. I en tid då yrkesutbildning blivit en så självklar norm för universiteten att den nästan aldrig ifrågasätts blir så kallad arbetslivsrelevans en käpphäst. Ämnen kan först skäras ner, sedan beskrivas som små och svaga och till slut slås samman till enheter där fyra-fem ämnen kanske får samsas om två-tre professorer. Den omtalade ineffektiviteten hos humanistiska utbldningar kan avhjälpas genom att allt fler kursmoment blir gemensamma, vilket förstås sparar pengar, men utan att pengarna nödvändigtvis återinvesteras i mer undervisning per student (vilket faktiskt borde vara det mest logiska sättet att hjälpa studenter att studera effektivare). Vart ska då de medlen ta vägen, kan man fråga sig.

I höstens debatt har det hänvisats till en utredning från näringslivsorganisationen  i Sverige. Under rubriken ”Konsten att strula till sitt liv” rapporteras det där om där om hur svenska studenter hamnar i situationer med höga studieskulder och lågbetalda arbeten. Förslaget är att studielånen skall vara lägre för studenter som inte kan räkna med någon hög inkomst i sina framtida yrken – främst förstås humanister. Här i Finland har utredningen refererats – även av kritiska kommentatorer –  som om systemen i våra länder skulle vara jämförbara, men det är de inte. I Finland finns en helt annan medvetenhet om riskerna med höga studielån och villkoren för antagning till högre utbildning är helt andra. I Finland saknas också de ideologiskt motiverade argumenten för ”bildning för alla”. I gengäld är också risken för massarbetslöshet bland humanister mindre. Här har det framkommit en del viktiga data, bland annat i Ahlbäcks utredning, som visar att idén om finska humanisters arbetslöshet är en myt. Då kan man gå vidare och fråga sig om det inte är så att humanistiska utbildningar har betydligt mer arbetslivsrelevans än vad som oftast antas. För visuella studiers del har arbetslivsrelevansen funnits som en aspekt redan från början – visuella färdigheter och kunskaper blir allt viktigare i samhället.

Men att humanistiska studier i allmänhet kan ha arbetslivsrelevans är en annan sak än kravet att alla kurser och kursmoment bör ha arbetslivsrelevans – ett sådant krav skulle förvandla all utbildning till yrkesutbildning, och då skulle vi inte längre ha ett universitet utan en yrkesskola. Privat träffar jag själv ofta personer inom management och ekonomi. För dem kan det vara svårt att förstå ståndpunkten att kunskap kan förmedlas enbart för kunskapens egen skull och att ansvaret för detta ligger hos samhället. Det faktum att universitetet som institution funnits i åtminstone tusen år som förvaltare och förmedlare av kunskap kan vara överraskande för den som endast lärt sig att tänka i uppåt- och framåtpekande kurvor.

Sociologiskt sett finns det tre huvudmodeller för det moderna utbildningsväsendet: bildningsmodellen (universitetet), yrkesmodellen (”applied science”) och den kritiska modellen (läraren som politisk gestalt och mentor). Att dessa tre modeller konfronteras och blandas vid vår tids universitet visar sig bland annat i pedagogernas standardmodeller för de mål vi förväntas skriva för våra kurser. Det skall vara kunskapsmål (bildning), färdighetsmål (yrke) och de mål som ibland kallas ”attitydmål” (t.ex. kritiskt tänkande och samarbetsförmåga). Att målen för våra utbildningar kommer från olika modeller för relationen  mellan universitet och samhälle förklarar de konfrontationer som uppstår när universitetsledningar vill definiera arbetslivsrelevans som något entydigt.

Frågan ”Vem behöver humanister?” bör därför också kompletteras med frågan vad det idag innebär att behövas. Vilka former (inte minst finansieringsformer) finns idag för definitionen och uppfyllandet av nytta och behov i vårt samhälle? Vilka behov motsvaras av enkelt inlärda kunskaper och färdigheter, och vilka förutsätter djupare insikt och personlig mognad? Skall utbildning utgå från antaganden (ofta lösa) om framtida behov, eller skall den göra människor mogna att själva värdera kunskapers relevans?

Stora frågor som inte avhandlas på en kafferast – så det här blir nog del 1 av (x).

Länkning pågår till intressant.se

Vilks och konstvilks

Arbetat hemma denna förmiddag och sedan lagat diverse mat att frysa in till nästa veckas luncher. Forskarens vardag, om man inte vill äta på akademins kantin. Har de senaste åren blivit mer och mer känslig för höga ljud och står varken ut med ljuden eller maten. Kantinen har stora tomma ytor där alla ljud studsar och förstärks – här skulle man kunna hänga upp till exempel textilkonst för att förbättra miljön, men det sägs att husets arkitekt inte godkänner det. Nåväl. Skickar ut några ord innan eftermiddagens allvar börjar.

Vilks som ung

Vilks som ung

Här är en känd man – professor Lars Vilks som ung konstnär i Balderup, Skåne, sommaren 1971. Han håller i en målning som senare blev såld i en utställning i Paris. En bra prestation med tanke på att han hade målat i bara några år. Lars Vilks är doktor i konsthistoria och professor i konst, men det är intressant att det som plötsligt gjorde honom världskänd var en enkel pennteckning. ”Profeten Muhammed som rondellhund”. Samtidigt fick världen lära sig det mycket lokalt svenska begreppet ”rondellhund”. Den första rondellhunden var inte av Vilks utan av skulptören Stina Opitz som år 2006 färdigställde en utsmyckning av en rondell eller trafikcirkulationsplats utanför Linköping. Utsmyckningen består av en jättelik röd, lutande metallring och framför den en liten vit hund som antagligen ska hoppa genom ringen. Av någon anledning retade verket upp vissa personer, och det blev vandaliserat. I sympati med konstnären (eller med hunden?) uppstod en hel folkrörelse av personer som i smyg placerade ut hundar av alla möjliga slag och storlekar i lokala rondeller.

Lars Vilks hade länge turnerat från stad till stad med miniversioner av sitt stora vrakbygge Nimis vid havet i Skåne. År 2007 lät han en av byggena (utförd tillsammans med skolelever) få formen av en hund. Det blev hunden Trelle i Trelleborg. Den vandaliserades. Då hade Vilks redan kopplat samman rondellhundarna med de berömda teckningarna av Muhammed i den danska tidningen Jyllandsposten, och teckningen av Muhammed som rondellhund hade refuserats av flera konsthallar och gallerier. Via media hade refuseringarna blivit kända och det hela hade snabbt blivit en fråga på hög diplomatisk nivå. Flera mordhot mot Vilks kom från radikala muslimska grupper i augusti och september 2007.

Mitt i allt detta verkar Lars Vilks ha behållit sitt lugn. Han ställer ut, föreläser och publicerar sig som vanligt. Han har förmodligen starka nerver. Många inklusive jag själv har konstaterat att det finns en begränsning i hans konstteori när han utgår ifrån att all konst fungerar så som hans egen konst gör – som medvetna strategiska positioneringar i förhållande till det som han i boken Art kallar ”det kontemporära”, dvs. det som gäller i konsten just nu (”the contemporary”). I boken återkommer han ofta till begreppet Relevans – Vilks institutionella konstteori beskriver enligt honom själv inte bara vad som är konst utan också vad som är bra konst. Och bra konst är (enligt Vilks) den konst som är relevant för ”det kontemporära”. Han påstår saker som att en konstkritiker idag inte kan vara känslomässig eftersom sådan kritik hör till en föråldrad modernism som saknar relevans inom ”det kontemporära”. Men han ger inga exempel och man kan fråga sig om det stämmer -Vilks har själv i andra sammanhang sagt att dagens konst är pluralistisk.

Som nybörjade kring 1970 var Lars Vilks själv svårt försvuren åt romantisk känslomässighet, och en av hans idoler var den gamle katolske expressionisten Georges Rouault. Detta är förstås något som han idag beskriver med road distans. Den beskrivningen hittar man i loggen Konstvilks från 2007 (namnet möjligen en ironisk referens till en viss Konstfred som sedan 1997 varit engagerad i debatter med Vilks). Vilks självbiografi är en intressant och underhållande läsning som också ger en bra bild av kreativiteten kring institutionen för konstvetenskap i Lund på 1970-talet. Självbiografin börjar här.

Något man lätt glömmer bort är att Vilks hela tiden har varit bildskapare (se Konstvilks) och han har själv illustrerat flera av sina böcker. Vad har hans bilder betytt för bilden av honom som konstnär? Man talar om konstbild och massbild där det är underförstått att konstbilden har ett högre värde – men är Vilks ”Muhammed som rondellhund” en konstbild eller en massbild? Begreppet ”konstbild” är nära knutet till begreppet ”original”. För att något ska vara en konstbild skall den helst vara utförd i ett enda unikt exemplar, eller i mycket begränsad upplaga, som i ”konstgrafik”. Men genom fotografiska reproduktioner och senare digital kopiering har bilders originalitet kommit i upplösning – vilket konstaterades redan för över 80 år sedan av den marxistiske kritikern Walter Benjamin. Rondellhunden har fått ett sådant genomslag därför att den som massbild kan spridas via ett oändligt antal digitala kopior, tillgängliga via världens alla internetanslutningar 24 timmar om dygnet. Alla konstbilder kan också bli massbilder via dessa kopior – även Mona Lisa. Men någonstans finns en papperslapp med Konstvilks egna pennstreck i autentiskt original, och man kan tänka sig att detta objekt vid det här laget kan inbringa stora summor om det säljs på auktion.

Man kan alltså i Vilks anda säga att skillnaden mellan konstbilder och andra bilder visar sig i praxis, till exempel via auktionshusens utropspriser. Men vill man snabbt ha exempel på konstbilder är det enklast att vända till vissa etablerade förteckningar över konstverk, till exempel museikataloger eller olika versioner av ”Konstens världshistoria” (”Jansons version”, ”Stokstads version”, ”Honour & Flemings version” och så vidare).

Då kan man genast se att kataloger och versioner innehåller ”verk” av personer som inte kan ha varit medvetna om att de gjorde konst. Personer som med andra ord inte kan ha varit medvetna om att deras bilder och föremål skulle hamna i sammanhang där de inte längre skulle ha någon annan funktion än att vara exempel på så kallad ”konst”. Detta gäller t.ex. för jägarstenålderns grottmålare och för tillverkare av kultföremål i stam- och naturreligioner.

Konsthistorikerna bakom konsthistorieskrivningen har i allmänhet resonerat precis som vissa psykologer utan kunskap om konstbegreppets historia – de har utgått ifrån att konst kan skapas utan avsikt att skapa konst och/eller att konst uppfyller ett allmänt mänskligt uttrycksbehov. I så fall kan även barnteckningar vara konst – men barnteckningar ingår inte i konsthistorien utan bara i särskilda samlingar av ”child art” (till exempel den som skapades av psykologen Rhoda Kellog).

Den som definierar konst som ”uttryck” och påstår att konst uppfyller ett allmänt mänskligt uttrycksbehov trasslar in sig i motsägelser eftersom alla uttryck inte är konst, men också eftersom det finns verk som inte uttrycker något särskilt men som ändå räknas som konst. Marcel Duchamps berömda ready-mades t.ex. Inte heller förekomsten av bilder är en nödvändig betingelse för att ”något” ska vara konst. Enligt konsthistorien finns det mycket konst som inte är bilder. Arkitektur till exempel.

Form som bild, se Mona Lisa

Form som bild, se Mona Lisa

Man skulle också mer kvalificerat kunna säga att ”det är inte bilderna som är konsten” med innebörden att det inte är avbildningen som gör en bild till konst. Den tankegången var en gång populär i form av så kallad ”formalism” (”konst är form”) där man försökte hitta konstvärdet i sådana faktorer som komposition och färgkontrast, vilket paradoxalt ledde till att även ickeföreställande kompositioner började kallas ”bilder” (åter igen en följd av sammanblandningen mellan konst och bild).

Men att det ”inte är bilderna som är konsten” kan också tolkas som att status som konst inte har att göra med någon som helst egenskap hos själva bilderna (inte ens ”formen”) utan enbart är en social överenskommelse. Där kommer förstås Lars Vilks in i bilden, igen.

Länkning pågår till intressant.se

Göra bild är en konst

Konst

Konst

Läser just nu Lars Vilks senaste bok som han kort och gott har valt att kalla Art. Men i övrigt är boken på svenska. Långt innan han gjorde en teckning av profeten Muhammed som rondellhund och blev polisbevakad kändis visste Lars Vilks vad konst är. På 70-talet studerade han konstvetenskap i Lund och orsakade redan då viss uppståndelse. Senare doktorerade han på avhandlingen Konst och konster som utgick från ett enkelt faktum: det finns konst och det finns konster. Men konster kan vara många olika saker, till exempel retorik och fårskötsel (i antikens Rom) eller kökets konster. Än idag kan en akademis officiella namn vara ”Kungliga akademien för de fria konsterna” (i Stockholm) och en studerande i humaniora och språk blir ”mästare i konster” (Master of Arts). Vilket syftar på en mängd konster – utom just det som de flesta kallar ”konst”.

En konstnär som gått på högskola kallas istället MFA, ”Master of Fine Arts”. Eller på svenska: ”mästare i sköna konster”. Man ser ibland akademiernas sköna konster i form av kvinnofigurer som beskyddar måleri, skulptur, arkitektur och (ända sedan antiken) musik. Först på 1700-talet uppstod det moderna konstbegreppet när filosofer började teoretisera om ”skön konst” – konst i allmänhet. I det längsta sågs ”skön konst” eller bara ”konst” som summan av måleri, skulptur och arkitektur.

Men på 1950-talet hände något. Unga konstnärer började höra talas om en märklig fransman som hette Duchamp och som 1917 försökt få en urinoar i porslin utställd som konst. I Duchamps och andras efterföljd uppstod verk som inte varken kunde definieras som måleri, skulptur eller arkitektur. Vad skulle man göra? Man blev tvungen att alltmer tala om ”konst” i singularis och mena allmänt kreativa och gränsöverskridande aktiviteter. Frånvaron av vedertagna estetiska kvaliteter i mycket ny konst ledde snart fram till den så kallade institutionella konstteorin med innebörden att ”det som konstvärlden betraktar som konst är konst”. Filosoferna George Dickie och Arthur Danto formulerade teorin. Lars Vilks är deras profet. Hans blogg är ett ständigt svällande berg av polemik. Han hör till Sveriges i särklass mest produktiva bloggare. Vilks har verkligen vigt sitt liv åt att sprida den institutionella konstteorin – han har upprepat sitt budskap i ett flertal böcker sedan Konst och konster men det har förblivit detsamma: det som konstvärlden betraktar som konst är konst. Någon förändring av budskapet lär inte komma. Det fungerar nämligen utmärkt – med andra ord ger det upphov till mängder av kommentarer. Ungefär som urinoaren som Marchel Duchamp signerade år 1917.

Länkning pågår till  intressant.se

Bilder är inte konst

Inte konst

Inte konst

Att säga att bilder inte är konst är förstås märkligt och att sätta en sådan rubrik är väl att tigga om uppmärksamhet. Men det är inte märkligare än att säga att bilder är konst. Båda påståendena är ”lösa”, dvs. innehållslösa.

”Bilder är inte konst” säger rubriken. Vad menas då med ”bilder”? Menas bilder i största allmänhet eller bara vissa typer av bilder? Meningsfullt blir det förstås först när man säger att ”vissa bilder är inte konst” respektive ”vissa bilder är konst”.

Teoretiskt skulle man visserligen kunna tänka sig att alla bilder (inklusive kartor, stapeldiagram och liknande) skulle kunna kallas konst, men det skulle i praktiken tömma begreppet ”konst” på allt innehåll. Det är många som trots detta sätter likhetstecken mellan bilder och konst. Även många forskare. Det finns till exempel en alldeles utmärkt bok av den amerikanska psykologen Margaret A. Hagen från 1986. Den heter ”Varieties of Realism: Geometries of Representational Art”. Hagens målsättning är att demonstrera att även de enklaste och primitivaste avbildningar överensstämmer på något sätt med optisk geometri, och att det därför finns realism (men på olika nivåer) i all avbildande ”konst”.

Redan från bokens första sida tar Hagen för givet att konst = bilder och att bilder = konst (det som i logiken kallas ekvivalens). Med ”representational art” menar hon helt enkelt avbildning. Detta blir ännu tydligare mot slutet där hon låter ett kapitel handla om ”children’s art”, barnkonst. Hon utgår ifrån att ”konsten är underkastad lagar” (”art is subject to laws”) och att dessa lagar är optiska.

Sammantaget förutsätter hon alltså att konst alltid handlar om visuell perception och att konst kan skapas utan avsikt att skapa konst (till exempel av barn). Bild och konst blandas samman. Det sker väldigt ofta. Och det får konsekvenser för hur ämnet Visuella studier uppfattas.

Någon sade att ”alla vet vad som är konst men ingen kan definiera det”. Å andra sidan finns det också några personer som har en mycket enkel och klar definition av konst och som verkar ha vigt sina liv åt att förklara varför de flesta andra har fel. Mer om det imorgon.

Länkning pågår till intressant.se