Kategoriarkiv: representation

Fotots idéhistoria: disputation 9 januari

Antony_FredrikssonAntony Fredriksson (filosof, undervisar i fotografi och rörlig bild) lägger fram sin doktorsavhandling vid Åbo Akademi nästa vecka, fredagen den 9 januari. Avhandlingen har titeln ”Vision, Image, Record – A Cultivation of the Visual Field”. Opponent är professor William Rothman från University of Miami. Dagen innan disputationen, torsdagen den 8 januari kl 19.15 i rum Westermarck (Arken, Åbo Akademi) håller professor Rothman en gästföreläsning på temat: ”Emerson, Hitchcock, Film”. Vi har skrivit om Antonys forskning tidigare här på bloggen, t.ex. i mars 2013.

Länk till mer information: Avhandling i filosofi 9 januari

Avhandlingen i digital version: Vision, Image, Record – A Cultivation of the Visual Field

länkning pågår till intressant.se

Kurs i mars – den rörliga bilden och seendets historia

Inuti Heidi Lunabbas "Sauna Obscura" i Åbo. Bildkälla http://www.turku2011.fi/en/event/saunalab-sauna-obscura_en

Inuti Heidi Lunabbas ”Sauna Obscura” i Åbo. Bildkälla http://www.turku2011.fi/en/event/saunalab-sauna-obscura_en

Årets första kurs, ”Semiotik, Ikonografi och symbolanalys” har nu pågått ett tag med en liten men trogen grupp studenter. I mars startar Antony Fredrikssons kurs ”Den rörliga bilden” och samtidigt ger jag själv också en kurs om konsten efter 1950 Öppna Universitetet. Antony blev licentiat förra året med en avhandling som han lade fram i ämnet filosofi år 2011. Avhandlingen handlar om seendets och fotografins historia och heter To Discover and to Create – A Genealogy of the Concept of Visual Record. Kursen ”Den rörliga bilden” följer i viss utsträckning samma spår som avhandlingen – den ger en historisk bakgrund till fotografins och filmens betydelse för vår tids visuella kultur.

Filmen som teknologi utgår från fotografin, och fotografin utgick i sin tur från Camera Obscura (”det mörka rummet”) som beskrevs redan på 1000-talet men som blev ett hjälpmedel för för tecknare och målare under 1600- och 1700-talen. Konstnären Heidi Lunabba är en entusiast för Camera Obscura och har byggt flera stora sådana, bland annat en i form av en bastu under kulturhuvudstadsåret i Åbo.

Utan att kunna tala för Antony tror jag att hans kurs handlar om att seendet har en historia, en tanke som kan verka främmande i början. Att fotografi och film har en historia är lätt att förstå, men att skriva seendets historia kräver att man ser seendet som kulturellt betingat och inte bara som något biologiskt. Forskaren Jonathan Crary, som Antony hänvisar till i avhandlingen, har visat att filosofins och naturvetenskapens ideer om seendet förändras efter 1820-talet, då Camera Obscura ersattes av fotografin. Före fotografin dominerade en rationalistisk perceptionsmodell präglad av filosofen Descartes, som beskrev kropp och själ som helt åtskilda. I rationalistiska beskrivningar av seendet reflekteras synbilden som en kopia eller ”representation” inne i huvudet, och därinne tittar själen på bilden – som i en Camera Obscura! Fast om det vore så, så skulle det lilla själsliga ”jaget” inne i huvudet i sin tur innehålla en kopia och en annan liten åskådare som i sin tur innehåller en kopia och… Modellen hamnar i vad som brukar kallas ”oändlig regress”, ett tecken på att det är något som är fel på den från början.

Efter uppfinnandet av fotografin befinner sig såväl fotografiet som filosofernas synbilder utanför Camera Obscura, och det mentala seendet börjar mer och mer beskrivas som en subjektiv process snarare än en objektiv kopia. Själen trängs gradvis ut ur naturvetenskapens synteorier och överlämnas till kulturhistoriker och andra humanister. En mer materialistisk naturvetenskap växer fram. Samtidigt kräver tillväxten av information och medier i samhället ett annat och mer aktivt seende när hjärnan ständigt ska anpassa sig till nya och annorlunda arrangemang av text och bild. Seendeforskningen anpassar sig till den nya situationen och börjar mer och mer betona hur seendet är aktivt och undersökande – psykologin avlägsnar sig alltmer från Descartes kopior. Seendets karaktär förändras och teorierna om seendet förändras – dessa förändringar hänger samman, och seendet har en historia.

länkning pågår till intressant.se

Vad är Visuell analys? (2)

I det senaste inlägget för några veckor sedan påstod jag att visuell analys är att lära sig skilja mellan väsentlig och oväsentlig information i en bild. Och hur går då detta till? Det enklaste är att utgå från en så kallad taxonomi. En taxonomi är en lista på olika egenskaper som beskrivs eller bedöms – tänk till exempel på ”taxeringen” som Vero/Skattemyndigheten gör. En ”taxering” tar bara upp ett begränsat antal faktorer och egenskaper – de som är relevanta. Resten rensas bort. Så är det med bildbeskrivning också. I en bild är det kanske viktigt för budskapet att en person har röd slips medan en annan har blå. I så fall räcker det att nämna begrepp på nivån ”rött”, ”blått”, ”gult”. Man behöver inte blanda in nyanser som ”ljusrött” eller ”rödviolett”.

En taxonomi för bildbeskrivning kan till exempel bestå av nivåerna ”färgkontraster”, ”stil”, ”genre”, ”motiv”.Varje nivå kan då innehålla ett stort antal termer som svarar mot olika egenskaper i bilder.

Hans Holbein d.y., Ambassadörerna, 1533

Hans Holbein d.y., Ambassadörerna, 1533

Vi räknar med att det finns två typer av visuell analys – direkt analys och indirekt analys (se t.ex. Handbook of Visual Analysis, London 2001). Ett fint exempel på direkt analys upplevde jag i fredags när våra studenter här på avdelningen ordnade den årliga julfesten i ämnesföreningen Eikon. Vi hade tre lag och varje lag utsåg en person som skulle beskriva fem kända bilder utan att nämna konstnär eller titel. De andra i laget skulle gissa titlarna, den som klarade detta på kortast tid hade vunnit. Ett lag hade fått Hans Holbeins Ambassadörerna, ett av konsthistoriens mest analyserade verk. Men här räckte tiden bara till för att nämnda till exempel ”två män”, ”den ene har pälsrock”, ”de är vid ett hov” o.s.v. – det är det som är direkt analys. Däremot gick det inte att nämnda den konstiga utdragna formen vid ambassadörernas fötter, för då hade det också varit nödvändigt att definiera ett gammalt perspektivtrick som kallas ”anamorfos” och förklara att om bilden ses snett från sidan förvandlas formen till en dödskalle. Och det fanns det ju inte tid till.

Pröva själv – när du nu har bilden på skärmen ska du resa dig och ha ögonen alldeles intill övre högra hörnet på skärmen och titta på målningen så snett det går. Då ser du dödskallen tydligt.

Indirekt analys till skillnad från direkt är t.ex. när filosofen och psykoanalytikern Jacques Lacan låter Ambassadörerna och dödskallen bli ett symptom på det som undslipper den forskande blicken och som han i sin teori kallar ”objektet Lilla a”. (Lacan för lata.) Här är analysen av bilden bara en liten del av ett projekt som omfattar en omvärdering av hela den psykoanalytiska tanketraditionen och som innehåller väldigt litet ”evidens” från andra metoder eller undersökningar. Denna analys är något som sker i filosofens ensamma möten med bilden, möten som kanske sträcker sig över flera decennier innan analysen formuleras. Det är en i högsta grad indirekt analys.

Länkning pågår till intressant.se

More blackfaces, types, stereotypes

From Stina Wirsén's Lilla skär och alla de brokiga

From Stina Wirsén's Lilla skär och alla de brokiga

Our Imagology course is continuing and at the same time Nordic media currently resound with debates that might be highly relevant to it. A couple of days ago the headlines in Sweden were about the decision, withdrawn within a couple of hours, to remove all Tintin albums from display for children at the ”Kulturhuset” (see previous post). There has also been a long discussion about the children’s books series about Lilla Skär (Little Pink) by the Swedish cartoonist Stina Wirsén. It started when a local section of Folkets Bio (a network of progressive movie theaters) chose not to show the new filmed version. The whole reason for that controversy is the little dark figure in the middle of this picture – her name is Lilla Hjärtat (Little Heart) and Stina Wirsén has told in an interview that her African friends were actually quite pleased with it.

Betty Boop as blackface according to Makode Linde (litograph 2012) http://konstochfolk.se/graphic_s.aspx?art_ID=119&work_ID=1260

Betty Boop as blackface according to Makode Linde (litograph 2012) http://konstochfolk.se/graphic_s.aspx?art_ID=119&work_ID=1260

Others have loudly made their opinion known – occording to them Lilla Hjärtat is a typical blackface character, they say, a direct heir to the white actors with grotesquely painted black faces who used to do the ”niggers” in early American movies. If we look into the modern history of children cartoons and animations, the blackface is everywhere – from Winsor McCay’s Little Nemo (1908) to Donald Duck and Tintin of the Thirties and onwards, right up to some anti-Obama comics circulated in the Tea Party-movement in recent years. In the Sixties, underground cartoonist Robert Crumb started to make parodies of this common stereotype, as did the Afro-Swede Makode Linde at Moderna Museet in Stockholm half a year ago. To say that this stereotype is politically charged and controversial is almost an understatement.

Jeff Werner (arthistory.su.se)

Jeff Werner (arthistory.su.se)

But is it really the picture as such which is the problem? My Swedish colleague Jeff Werner at Stockholm University quickly wrote a comment in which he claims that both Stina Wirsén and those who defend her, like the journalist Sverker Lenas, are being naive in thinking that one can comprehend the full consquences of a picture by just looking at it. It is naive, he says, to use a stereotype without a good knowledge of its history and of the contexts in which it has been used, and therefore Image history and interpretation should be a mandatory subject in School (maybe also as Imagology?). I guess most of us who teach art history and image history are ready too agree with him on this matter. But then he also makes another claim – he says that an intelligent approch in analyzing an image is to find out not what it is but what it does. By this he seems to imply that we should not allow Wirsén and others to circulate their stereotypes without control, because neither the cartoonist nor her supporters can predict what the image will do in the long run.

An active image

A very active image... (Cartoon by Grandville)

The more I look at Werner’s sentences, the more I realize that they are a typical example of someone saying something which is supposed to sound smart, but which on closer inspection means absolutely nothing. Is the issue really ”not what the image is but what it does”? Well, then I guess you must assume that the image mysteriously has a life of its own rather than being a number of colored fields on a piece of paper (or similarly). That the image is animated, like certain holy images once were believed to be. What then comes to my mind is the British sociologist Janet Wolff and her sharp criticism of this kind of animism at a summer school here at ÅA in 2010 – up for scrutiny were such influential figures as W.J.T. Mitchell and James Elkins (and his The Image Stares Back). I appreciated this criticism very much. It was timely.

Racist

Racist

As a scholar in semiotics, my own candidate for the most urgent question is not ”what the image does” but rather what we do with the image, including what the artist does when she makes her choices. This is a question of semiotics, but also of visual rhetorics. Rhetorics is all about choices and a lot about stereotypes. I think what Anthony Johnson has said recently in our Imagology course could support a semiotic argument as well. One of the most important distinctions he has made is that between types and stereotypes – stereotypes being essentially something which is repeated, just like the printing cast from which the term originally came. The black color of the blackfaces is identically repeated, and therefore it is a stereotype. In terms of rhetorics, the stereotype is a choice, and in being a choice it is an action. The type, by contast, is not an action but a mental construct or cognitive pattern. Such types make it possible for us to imagine, for example, trees as a single concept in spite of the fact that there is a wide variation of trees.

Not racist

Not racist

In contradistinction to a simplification of matters à la Jeff Werner, I would say that increased historical knowledge will not make the racist dimension of Wirséns Lilla Hjärtat character more obvious, but rather less so. Especially if historical knowledge is combined with a semiotic understanding of different levels of ”abstraction” (or, with a more precise term, typification) in images. My basic argument for this is simple: imagine a highly abstract drawing of a human face, for example Wirséns Lilla Hjärtat, or Betty Boop by Macode Linde. Take away the black color – what would then remain of racial features? Simply nothing. The style is so simplified that depiction of racial features is impossible, except by means of exaggerated color. Then take the first wooden head in this post. I have marked it as ”racist” because it comes from an Internet auction where the seller explitly descibes it as a specimen of racist North American folkart. It is from about the same time as the blackfaces of American movies. Take away all painted color here – what would remain? A rather neutral wooden head, albeit with strangely exaggerated lips. A bit like Lilla Hjärtat without black color.

Then look at the second wooden head, taken from another Internet auction, and probably a tourist souvenir. Made by an african artisan, it has some traits of traditional tribal art, the dark color is the color of the wood, and from a naturalistic point of view the features are neither less nor more distorted than those of the previous head. If we would discuss which of the heads is the most ”negroid” one we would most probably never reach a conclusion.

I guess that my point with this demonstration is now clear – the racism of a picture has nothing whatsoever to do with some likness between picture and reality – it has to do with a choice of a certain stereotype in a certain context. In other contexts, the stereotype may rather serve as a means of silhouetting as imagologists say – i.e. of making an identity stand out ”in silhouette” against another identity. There is much more I could say about this, but I would like to save that ”powder” for a later occasion.

länkning pågår till intressant.se

Korvens retorik

Den här flyern satt på vindrutan på min bil en lördagsmorgon här i Åbo. Någon hade dessutom hällt öl på på bilens högra sida, så fastän nykterist fick jag mig denna morgon ändå till livs det äktfinska ”olut ja makkaraa” (öl & korv). Kanske tänkte flyerns utdelare att den som kör en sådan gammal repad och bucklig Volvo Kombi måste vara en typisk kund på ByggMax. Att detta inte är fallet kunde ju den stackars utdelaren inte veta.

Sagde Volvoägare märker också genast en för honom främmande vändning i den svenska översättningen – ”färdigt prutade” istället för ”färdigprutade”. En annan svenska än den egna svenskan – du är inte finne och inte heller finlandssvensk, utan rikssvensk i Finland, en minoritet i minoriteten. Men korv äter du likafullt, under förutsättning att du inte till råga på allt är vegetarian. Korven står i likhet med hammaren för kraft. Fysisk kraft, det riktiga hederliga arbetets kraft – och till det behövs korv. En äkta man äter korv och hanterar en hammare. Det simpla reklamtricket med ”korv som hammare” är en koncentrerad bild av en hel genusideologi som också anspelar på nationell identitet.

På ett mer allmänt plan är korvhammaren ett exempel på visuell retorik. Den visuella retoriken i reklambranschen och i politisk propaganda är en av de områden som står i fokus i Visuella Studier vid Åbo Akademi, särskilt i kurserna Visuell Analys och SIS (semiotik ikonografi och symbolanalys). Kursen Visuell Analys går i höst också vid Öppna Universitetet i Vasa för den som har för långt till Åbo eller inte är inskriven vid akademin:

Se mer information här

Kurserna är teoretiska men innehåller också en del praktiska inslag som ger träning i att förstå hur visuella budskap är uppbyggda och hur de påverkar oss på olika plan. I en tid när allt mer av kommunikationen blir ”multimodal” (alltså uppbyggd av flera medier och sinneskanaler) är det också viktigt att observera faktorer som underlättar samverkan mellan bild och text. Studiet av visuell retorik är särskilt viktigt i det sammanhanget. Och dessutom pedagogiskt tacksamt eftersom den visuella retoriken ofta handlar om enkla, simpla trick – som korvhammaren eller ”huvudet direkt på skorna” i Heppos skoreklam. Den belgiska forskargruppen Groupe µ (uttalas ”my”) vid universitetet i Liège har sedan 1970-talet samlat in exempel på visuell retorik och visat hur de kan systematiseras enligt samma principer som talad retorik. På svenska har det under senare år kommit ut två läroböcker i visuell retorik. En på grundläggande nivå: Visuell retorik – bilden i reklam, nyheter och livsstilsmedia. Och en på mer avancerad: Bild och föreställning – Om visuell retorik.

Nedskrivna system för talekonstens retorik har funnits alltsedan romaren Quintilianus och hans De Oratoria. System för bildtecken (emblemata) och gester (chirologia) har funnits sedan renässansen, men den visuella retoriken har fått vänta till vår tid. Typiskt nog, eftersom bilder har tagit över mer och mer av kommunikationen sedan 1800-talets slut.

Enligt den visuella retoriken i Groupe µ:s termer är korvhammaren ett solklart exempel på en trop (tråp), alltså ett uttryck där ett element har ersatts med ett annat. Betydelsen hos det närvarande elementet (korven) påverkas av det frånvarande elementet (hammarens huvud). I den finska nationalsången sjunger vi på svenska ”Din blomning sluten än i knopp, skall mogna ur sitt tvång” där blomning står för folket under den ryska tiden. Också detta är en trop. Den nationella kampens allvar har ersatts av vår tids ironi, men ordet ”folket” står fortfarande för en idé om majoriteten, och ”korvhammaren” är en grotesk men koncentrerad trop för vad majoriteten förväntas göra och äta.

länkning pågår till intressant.se

Bildverklighet

Bild tagen med hålkamera, källa tidskriften Populär Teknik http://www.nyteknik.se/popular_teknik/teknikrevyn/article268689.ece

Bild tagen med hålkamera, källa tidskriften Populär Teknik http://www.nyteknik.se/popular_teknik/teknikrevyn/article268689.ece

Titta på den här bilden – verkar den främmande? Rentav spöklik? Det är i så fall en association som har att göra med hur du förväntar dig att mycket gamla fotografier ser ut. Men det här fotot är inte gammalt. Det är från 2008, taget med en hålkamera eller nålhålskamera. Den finlandssvenske konstnären Hans T. Hästbacka håller kurser i nålhålskamera. Nu har han ställt samman bilder tagna av honom själv och av 19 deltagare till en utställning som finns på Skärgårdscentrum i Korpo ström fram till 31 augusti. En nålhålskamera är den enklaste kamera man kan tillverka. En skolåda eller en läskburk (!) duger bra. Du sticker hål med en nål, täcker över hålet med tejp, monterar ett fotopapper inuti kameran (mörkrum krävs), går dit du vill fotografera, tar bort ”linslocket” (tejpen) och exponerar i valfritt antal minuter. Bilden här är exponerad i tre minuter.

Hans T. Hästbacka har lång erfarenhet av hålkamera och tar sina motiv från skog och natur. Ofta fotograferar han strömmande vatten som med de långa exponeringstiderna får ett helt annat utseende än vad vi är vana vid idag. Ett urval av dessa bilder finns här. Detta är ett av av många arrangemang på temat Foto som organisationen Vår Kultur har genomfört under våren i samarbete med fotografer och fotoföreningar i Åboland. Programbladet finns tillgängligt här. I måndags var det en avslutande sommarträff på Skärgårdscentrum, och Hästbackas utställning bildade lämplig bakgrund till paneldiskussionen om fotots status idag. Vad är egentligen foto idag, i den digitala bildteknikens tid? Visuella studier var representerat av mig och Jenny Wiik – man hade engagerat mig att hålla en inledning till diskussionen. Övriga medlemmar i panelen var konstnärerna och fotograferna Göran Torrkulla, Anna Franck och Renja Leino – Göran är också kollega här i huset.

Det var mycket intressant och givande. Diskussionen kretsade kring fotografins påstådda slut (efter digitaltekniken) och fotots obegränsade spridningsmöjligheter (tack vare digitaltekniken). ”Att bli till i bilden” var ett av de teman som vi utgick ifrån – med innebörden att vi kanske i allt större grad skapar vår identitet via bilder. Hos en ung människa är behovet av att skapa och pröva identiteter stort och man skulle kunna uttrycka det som att unga människor idag i allt större utsträckning lever i bildverkligheter. I Sverige har Berny Pålsson blivit en idol och kultfigur för tusentals unga tjejer som identifierar sig med hennes självdestruktivitet och utlevelse – som ett exempel på många ansikten hos samma person tittade vi på de här bilderna:

Vi ser några av de första bilderna som kommer upp när man slår på Berny Pålsson på Google och väljer bildfunktionen. Författaren och tonårsidolen Berny Pålsson sedd via olika kameraögon – vissa bilder är av professionella, andra av amatörer, vissa är från hennes olika bloggar. Vem vill hon vara i de olika sammanhangen och vem vill fotograferna att hon ska vara? För oss blir hon till i bilder, kanske också för sig själv.

Vi i panelen fick svara på frågan vilka bildverkligheter vi lever i, och svaren blev ganska olika. Frågor kom från en intresserad och engagerad publik. Flera deltagare kom från Fotoklubben vid Åbo Akademi, och de har också skrivit om arrangemanget på sin hemsida. Hoppas att vi kan återkomma till frågor om bild och ungdomskultur och samtidigt berätta mer om vårt projekt med bilder av body modification.

Nu tar Visuella studier semester och återkommer under augusti inför höstens kurser.

För den som passerar Stockholm rekommenderas ett besök på Fotografiska Museets utställning med Strindberg som fotograf.

(länkning pågår till intressant.se)

Styckningens estetik (3)

Stelarcs tredje öra (detalj, bildkälla http:/oddstufflab.com/weird/10-weird-body-implants-that-are-irresistibly-cool)

Stelarcs tredje öra (detalj, bildkälla http:/oddstufflab.com/weird/10-weird-body-implants-that-are-irresistibly-cool)

Den syntetiska rösten som kommer ur telefonen när vi sitter i telefonkö (”du är är fortfarande placerad i kö, du har nummer 67 i kön”) eller ur högtalaren på tåget har en spöklik dimension. Det spöklika ligger inte inte i något robotliknande utan tvärtom i det faktum att det ibland är omöjligt att skilja maskinrösten från en verklig röst. Mediakonstnären Stelarc har ett projekt som är exempel på en vanlig tanke bland ”cyberpunks” och ”transhumanists” – en avatar som han på fullt allvar menar kommer att fortsätta att vara Stelarc när hans kropp är borta. Detta ”prosthetic head” (avatarens visuella del består bara av ett talande huvud) kommer med andra ord att kunna agera och tala på egen hand, oberoende av upphovsmannens kontroll. Under det intensiva arbetet med att samla in in bilder av BM (body modification) hittade jag och Eddie Svärd en intressant föreläsning av Stelarc där han också beskriver arbetet med The Third Ear – ett klonat öra som han med den nyaste biotekniken har fått att växa fast på sin ena arm. Dessutom har han försökt förse örat med en mikrofon som hela tiden ska kunna sända ut hans röst och andras röster via Internet. Det blir alltså i så fall ett öra som inte är för honom utan för oss, vilket Stelarc själv påpekar:

Stelarc om Third Ear och Prosthetic Head (youtube, 50 minuter)

Man kan observera att Stelarc hela tiden refererar till sig själv som ”The Body”. Den delning av jaget som vi hela tiden antyder när vi säger att vi ”har” och inte ”är” en kropp har Stelarc bejakat fullt ut – han menar ju att kroppen är ”obsolete”, överflödig. Det ser ut som en paradox att en konstnär vars konst hela tiden kretsar kring kroppen (Stelarc är oftast naken i sina performanceverk) samtidigt säger att kroppen är överflödig. Ända sedan jag första gången stötte på Stelarc för ca 20 år sedan har jag försökt komma tillrätta med denna paradox. I min teori med arbetsnamnet ”styckningens estetik” har jag låtit Stelarc representera den kanske mest radikala och samtidigt minst uppenbara styckningen, nämligen ett totalt förnekande av kroppen, alternativt ett överskridande av dess begränsningar. Styckningen eller delningen är i och för sig endast metaforisk. Det är den mänskliga existensen som styckas i två delar – kropp och (digitaliserat) medvetande. Stelarcs Third Ear är däremot ett exempel på styckning i en rent materiell bemärkelse – en del av en kropp har avskilts (eller som här klonats) från sin plats och placerats på en annan del av kroppen.

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Zygotic Acceleration", 1995, målad polyester, detalj

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Zygotic Acceleration", 1995, målad polyester, detalj

För några inlägg sedan visade jag annonsen från Bianco Footwear med modellen som verkar ha sytt fast ett par fötter på händernas ställe (”Hands are so last year”) och en sådan annons skulle knappast ha kunnat göras om inte idén om denna sorts styckning hade varit allmän och etablerad i nutida visuell kultur. Biancoannonsen är från 2004 och samma år släpptes den första filmen med titeln ”Saw”, numera en klassiker. Jag påstår inte att det finns ett direkt samband, men både ”Saw” och Biancoannonsen visade att styckningens idé hade gått från obskyr underground till full synlighet i det offentliga rummet. Samtidigt fanns i konstvärlden ett fenomen som ”bröderna Chapman” som på 90-talet gjorde succé med sådana skulturer som ”Zygotisk acceleration” från 1995 – absurt uppstyckade och rekombinerade barnkroppar, enligt somliga en reaktion på sexualiseringen av familjereklamen. Här har vi alltså åter igen ett exempel på hur kroppsdelar flyttas från en plats till en annan eller hur kroppar och delar adderas till varandra. Istället för subtraktion (kroppar eller delar tas bort) har vi addition (kroppar eller delar läggs till) och då kan man också tänka sig en substitution (en del tas bort och en annan läggs till).

Francisco de Goya, "Stora dåd! Mot de döda!"

Francisco de Goya, "Stora dåd! Mot de döda!"

I ett annat verk av bröderna Chapman, baserat på en av Goyas etsningar i serien Krigets elände (1810), har de styckade kropparnas kött ruttnat bort men på en skalle sitter ett groteskt rosa öra som tillsammans med andra detaljer gör det omöjligt att längre ta bilden på allvar. Bröderna Chapman driver med döden, med Goya, med allt – vilket understryks av att de inte kallar skulpturen för Death utan för Sex. Istället för att som Stelarc addera ett öra på ett oväntat ställe (addition) har de både i skulpturen och i titeln ersatt det förväntade (död) med det oväntade (liv) och budskapet kan tolkas som att liv eller död inte spelar någon roll, det finns ändå ingen mening i någon högre ”mening”. Man kan alltså driva med allt.

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Sex II", 2004, Målad polyester, detalj

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Sex II", 2004, Målad polyester, detalj

I en skiss som jag skrev för tidskriften Konstnären (nr 1 2007 ss 32-15, kan läsas här) föreslog jag att styckningens estetik på så sätt kan reduceras till de tre operationerna subtraktion (dra ifrån), addition (lägga till) och substitution (ersätta) – plus en fjärde, permutation (omkastning). Den här modellen har jag inte hittat på själv. Den kommer från den belgiska forskargruppen Groupe µ (uttalas ”mi”) och deras teori om visuell retorik, men Groupe µ är mest intresserad av modernismens bildkonst och har inte (åtminstone inte ännu) sett vilka möjligheter bildretoriken har vid analysen av populärkultur. När det gäller film kom det upp några intressanta referenser i våra diskussioner förra veckan: förutom ”Saw” också filmerna ”Anamorph” (2008, en galen konstnär och seriemördare gör verk av styckade offer), ”The Human Centipede” (den mänskliga tusenfotingen, I 2010 och II 2011) och ”Hills run red” (2009).

Detta är bara en (extrem) aspekt på den tänjning av den mänskliga kroppens och identitetens möjligheter som blir allt synligare idag – i form av tatuering, peircing, body modification (implantat, operationer) och självdestruktiva beteenden. Mitt och Eddie Svärds insamlingsarbete under v. 19-20 har illustrerat alla dessa fenomen. Mer om det imorgon.

Länkning pågår till intressant.se

Blondinbella, självskada och veckans projekt

Bella

Bella

Sternudd

Sternudd

Blondinbella är en av de största succeerna i den svenska bloggvärlden – bloggen hör till de som turas om att vara de mest besökta. Det är mycket litet text och väldigt stora bilder och annonser. Personen bakom bloggen heter Isabella Löwengrip och hennes bloggande är numera en ganska stor affärsverksamhet. Hon har också startat en tidskrift. Där gjorde hon nyligen ett ”utvik” på omslaget för att (som  hon själv förklarade det) ge unga tjejer ett annat ideal än det trådsmala. Det här har nu blivit den senaste feministiska debatten i Sverige. I Aftonbladet uttalar sig Linda Skugge och dömer ut Löwengrip som spekulativ hycklare – bilderna visar inte alls en kropp ”som den är”, de visar bara det vanliga exploaterande idealet. ”Hur ska kvinnor bli peppade av Isabellas porriga bakdel” frågar Skugge retoriskt.

Jag skummar debatten samtidigt som jag läser (åter igen) forskaren Hans T Sternudds texter om unga självskadare och de bilder de lägger ut på nätet. Sternudd kommer hit till oss i Åbo idag och håller en föreläsning om sin forskning imorgon. Mellan Sternudds forskning och Bellas utvik är vägen förstås lång, men debatten har en aspekt som jag tror har mycket med självskadeproblemet att göra. Det är intressant hur man i diskussioner om ungdomars självdestruktiva handlingar alltid pekar på osunda kroppsideal som orsak och samtidigt refererar till ”normala” kroppar som om det vore självklart vad ”normalt” är för något. Uppenbarligen utgår Bella (dvs. företaget Bella) från att hennes kropp är normal och att bilderna visar hur normal den är. Linda Skugge kan däremot se att Bella (personen/konceptet) bara bidrar till stereotypa ideal. En av Sternudds teser är att självskadandet också (men inte bara och inte alltid) kan ses som ett motstånd mot sådana ideal. Istället för att se självdestruktionen som bara något primitivt och aggressivt kan man se den som ett sätt att skapa ett skydd mot en omvärld som upplevs som meningslös och falsk. Om det är Blondinbella och hennes gelikar som präglar unga människors idéer om vad ett normalt liv (helt inriktat på konsumtion) och ett normalt utseende är, så är det inte konstigt att det är många som föredrar det destruktiva.

Hans T Sternudd föreläser hos oss (hus Arken, Åbo Akademi) imorgon klockan 10-12 i auditoriet Helikon. Rubriken är Skärandets diskurs – meningsproduktion och kontroll -bilder av självskada på Internet.

Länkning pågår till intressant.se

Styckningens estetik (2)

Såväl fotografin som verkligheten visar oss hur kroppar kan manipuleras och omformas idag. Det talas om body modification och till den kan man räkna många olika företeelser från botoxfyllda läppar till personer som opererar sig för att likna totemdjur och sagoväsen. Reklamfotograferna och deras assistenter klipper och suddar flitigt i Photoshop. Idealkropparna som du ser i annonserna tillhör inte alltid bara en person utan flera. I den digitala bildens värld kan kroppar lätt styckas, blandas och kombineras. Det är i och för sig inget nytt – renässansens teoretiker rådde skulptörerna att avbilda de vackraste delarna från flera modeller och på det sättet skapa en idealkropp. Principen gick tillbaka på den grekiska regeln för den perfekta kroppen – den så kallade kanon. Det var manskroppen som var normen för kanon, och idag är den normen för både män och kvinnor. Det antika idealet är kanske mer levande idag än någonsin. Men det är litet makabert att tänka på att det till stor del vilar på idén att kombinera de bästa delarna till en helhet. Att det förutsätter en styckning.

Brakteat hittad i en åker på Djupbrunns gård, Hogräns socken, Gotland (wiki public domain)

Brakteat hittad i en åker på Djupbrunns gård, Hogräns socken, Gotland (wiki public domain)

Under den germanska järnåldern spred sig de antika idealen uppåt mot våra ogästvänliga trakter. Det skedde via romerska mynt med kejsarens bild. Lokala germanska och kanske sydskandinaviska guldsmeder kopierade mynten, och nu skedde en märklig uppdelning och omformning. Kejsarbilderna och deras symboler förenklades mer och mer. Olika drag och delar missuppfattades och flyttades runt på den runda ytan i nya kombinationer med lokala symboler. Till slut kunde det se ut som om ett jättelikt huvud red på ett sagodjur som kunde se ut som en häst, en hjort eller en fågel. Resultatet blev vissa varianter av de så kallade brakteaterna som enligt en bevarad runinskrift skulle ge sin bärare tur. En liknande uppdelning och kringspridning skedde med andra motiv och ornament. Arkelogen Wilhelm Holmqvist kallade den faktiskt uppstyckningens princip i sin bok Vår tidiga konst (1977) om järnålderns och vikingatidens nordiska guldsmide. Efter uppstyckningens princip kom sammanbindningens princip där man kan se starten på de så kallade ”vikingamönster” som bidragit till den moderna myten om vikingen.

Bildkälla http://www.youtube.com/watch?v=RzQI5-NF7Jc

Bildkälla http://www.youtube.com/watch?v=RzQI5-NF7Jc

Bildmakarens frihet i förhållande till den visuella verkligheten (eller dess ”optiska struktur” som en fysiker skulle säga) är i princip obegränsad. I en bild kan man lägga till, dra ifrån och byta ut, allt eftersom syfte och förväntningar skiftar. Det vi som människor har störst träning att känna igen är exemplar av vår egen art, och då särskilt ansikten – det ska mycket till för att vi inte ska känna igen människofigurer och ansikten i bilder. När modernismen kom till Finland förfasade sig visserligen somliga över ansikten där ”näsan är på ögats plats” men ändå såg man att det var ett ansikte och ett öga (se Picasso, 30-talet). Surrealisten Victor Brauner gjorde bildserier som man kan se som experiment med hur långt man kan deformera en figur och fortfarande få den att bli igenkännlig. Men ju mer realistisk eller fotografisk en bild blir, desto större frågor väcker det om en figur är deformerad eller stympad. Många har sett varianter av Heppos reklam där skorna dansar omkring som om de satt direkt på personens hals eller bröst. ”Huvudfotingar” brukar man tala om när det gäller de allra minsta barnens sätt att teckna människor, men här är det foto/videokollage och inte bara enkla streck. Illusionen blir övertygande och effekten komisk. Ungefär som när man ser en pratande mun filmad upp och ner. Det bryter mot förväntningar om tillvarons (optiska) struktur. Men genom styckningen eller stympningen av det som avbildas uttrycker man också något om det. Ungefär som när man säger om en persons handling att den är ”huvudlös”. Vad säger Hepporeklamen om människorna och om skorna?

länkning pågår till intressant.se

Styckningens estetik (1)

Bildkälla: http://vimeo.com/36061419, 24/4-12

Bildkälla: http://vimeo.com/36061419, 24/4-12

I rosa rampljus styckas här en tårta som föreställer Debbie Harry, och på samma scen styckas en liknande tårtversion av den kända performance-konstnären Marina Abramovic. Det är i själva verket inte en scen utan en stor utställningshall på MoCA (Modern Californian Art museum) för tillfället omgjord till en bankettsal där museets främsta sponsorer och några av kulturlivets främsta kändisar i höstas bjöds på 2011 års version av MOCA Annual Gala. Abramovic var årets galakonstnär och hade fått fria händer. Hon skapade alltså en galaversion av återkommande teman i sin konst, som kretsar kring kropp, död och ideologi. Gästerna satt kring runda bord där levande modellers huvuden verkade stå i mitten, och på vissa bord låg nakna kvinnliga modeller med skelett över sig. Debbie Harry själv gjorde dramatisk entré och sjöng några av sina hits. Hon och Abramovic invigde sedan efterrätten genom att skära ut hjärtana på sina respektive bakade dubbelgångare. Jet-setets följande kamp om bitarna utgjorde en makaber scen, enligt Artforum. Bra konst? Nja. Åtminstone visuellt suggestiv.

Stockholmaren Makode Lindes nyss berömda tårta (se förra veckan) med konstnärens huvud (jfr Abramovic) hade knappast existerat om inte Abramovic gjort det först. Men vissa bloggares kommentarer att Makodes kvinnokropp var styckad redan innan vernissagepubliken högg in, de är fel ute. Makodes utkast till projektet innehåller foton av den istida Venus från Willendorf, en ofta använd symbol för essentialistisk könsteori. I likhet med Venus från Willendorf var Makodes ”Venus” försedd med förkrympta ben och armar. Hon var därmed en släkting inte bara till Venus från Willendorf utan också de representanter för La Femme Tronc som har fascinerat konstnärer, inte minst surrealisterna i 20-talets Paris. Dessa Femmes Tronc, födda utan utvecklade armar och ben, har kommit att stå för kvinnokroppens utsatthet men också den handikappades seger över svårigheter.

Det finns en styckningens estetik (och/eller styckningens retorik) i både konst- och reklamvärlden idag. Se namn som Jake & Dinos Chapman, Hermann Nitsch, Lars Nilsson, Magnus Wallin, Linn Färnström,Marina Abramovic. Eller styckandets betydelse i skräck- och våldsfilm. Eller reklamer som den för Bianco här nedan. Återkommer till det.

Länkning pågår till intressant.se

"Hands Are So Last Year", detalj ur annons för Bianco Footwear, 2004

"Hands Are So Last Year", detalj ur annons för Bianco Footwear, 2004