Kategoriarkiv: Charlotta Hilli

Är du motiverad, lilla vän?

Charlotta HilliNär digital teknik diskuteras i utbildningssammanhang dyker nästan alltid begreppet motivation upp, oftast som ett av de viktigaste motiven till att använda vissa appar eller program. I olika sammanhang har jag hört pedagoger säga: “Digital teknik motiverar deltagarna därför är det viktigt att använda den”. I det här inlägget vill jag problematisera detta ur ett pedagogiskt perspektiv.

Motivation är ett omfattande och komplext psykologiskt begrepp. De som forskar i motivation har specifika kriterier de studerar och förstås olika teoretiska perspektiv. Barry Zimmerman och Dale Schunk (2008) relaterar till exempel motivation till självreglerat lärande och en individs förmåga att välja strategier under lärprocessen som stärker lärande. De nämner tretton olika ‘sources of motivation’ (s. 7): goal orientation, interests, self-efficacy, outcome expectancy, future time perspective, task values, volition, intrinsic motivation, causal attributions, goal setting and self-reactions, social motivation, gender identity, cultural identity. Intresse och inre motivation diskuteras närmare här.

Om en uppgift är intressant kan det handla om ett situationsbundet (situational interest) eller ett individuellt intresse (individual interest). Det förstnämnda avser ett intresse för själva uppgiften som inte nödvändigtvis leder till något långsiktigt intresse för ämnet i sig. Det kan vara intressant att planera och genomföra en digital tidsresa till medeltiden, men resten av kursens innehåll kanske inte leder till att deltagare vill fördjupa sig i ämnet. Ett individuellt intresse innebär ett mer långsiktigt intresse för att delta i kursaktiviteter, även utan stöd från undervisningssituationer.

Författarna skiljer mellan individuellt intresse och inre motivation eftersom det sistnämnda är mer processorienterat och mindre fokuserat på att nå ett specifikt mål. När till exempel digitala spel studeras nämns vanligtvis intresse som en viktig faktor för att människor ägnar timmar åt att repetera och öva sig på aktiviteter för att hantera spelsituationer. Samma person kan vara ointresserad av att upprepa dessa strategier när det gäller ett undervisningsämne eftersom målet med undervisningen inte är relaterat till vare sig ett situationsbundet eller individuellt intresse.

Självreglerat lärande är intressant ur pedagogisk synvinkel eftersom den erbjuder mer kunskap om strategierna som ligger bakom det lärande som sker eller inte sker. Det kan finnas en inre motivation för att lära sig mer om tematiken, men om undervisningen inte lyckas fånga det perspektivet kan deltagaren te sig omotiverad. En som på fritiden ägnar sig åt historiska rollspel i medeltida miljö älskar (antagligen) tidsresan, men ägnar (kanske) mindre tid åt att analysera religiösa målningar från medeltiden. En aktiv spelare kan uppskatta spelmoment i undervisningen, men inte nödvändigtvis.

Ett av pedagogens dilemman är att även om du lyckas fånga ett situationsbundet och individuellt intresse, samt tangera den inre motivationen hos deltagarna finns ändå en stor risk för att missuppfattningar uppstår eller att förutfattade meningar inte förändras. Ett favoritexempel är universitetsstudenters missuppfattningar om fotosyntesen. Här väljer jag att citera Parker et al. (2012):

A number of misconceptions involve confusion about the roles of the products, reactants, and sunlight in photosynthesis. For instance, students may believe that sunlight is a material that is somehow incorporated into the mass of the plant (as opposed to providing energy to drive the reaction; Eisen and Stavy, 1988 ). They may not recognize that carbon dioxide is the major contributor to plant mass (Eisen and Stavy, 1988 ), or they may not understand the dual role of glucose as a source of building blocks for cell growth and energy storage (Köse, 2008 ).

Pedagogiken är tvärvetenskaplig och psykologiska teorier förklarar mycket, men aldrig allt. Som pedagog väljer jag ofta att tala om ett temas relevans, eftersom det innebär att jag känner min målgrupp och kan anpassa undervisningen till dem i nuläget och deras framtid. Då utgår jag ifrån en hermeneutiskt inspirerad pedagogik där människans förförståelse är första anhalt, sedan beger vi oss ut i det ibland okända tillsammans. Målsättningen är att varje individ kan stöta och blöta sina tidigare och nya kunskaper under denna bildningsprocess. Samtalet och gemensamma reflektioner blir därför viktiga för att möta individen och förstå vad hen ser som relevant. Det kan handla om att diskutera en text, ett case eller en modell. Det kan handla om att göra en tidsresa, spela ett spel eller visualisera ett förlopp digitalt.

Med det sagt är det säkert viktigt att poängtera att det är ytterst utmanande att differentiera undervisningen så den motiverar varje person som deltar. Det är en pedagogisk omöjlighet eftersom motivationen som sagt är oerhört komplex och inte särskilt konstant.

Människan är en social och kulturbunden varelse, därför räcker inte ett ensidigt fokus på enskilda individers motivation i ett visst sammanhang. Vi vet till exempel att människors socioekonomiska bakgrund har stor betydelse för studieframgångar. Forskare inom självreglerat lärande bekräftar att studenters studiestrategier bottnar i en rad faktorer till exempel hur de själva förväntar sig prestera, viljan att förändra tidigare strategier, tidigare erfarenheter av framgångar och misslyckande i studiesammanhang.

En allmän och gratis utbildning är viktig för att erbjuda alla möjligheten att få en utbildning oavsett vilken nivå vi talar om. Det innefattar möjligheten att lära sig nya studiestrategier för att få nya positiva erfarenheter av lärande. Den bildningsprocess jag företräder låser sig inte vid vad en kursdeltagare kan och intresserar sig för just nu, det är som sagt första anhalten, men inte målet med utbildningen. Målsättningen är att ge individen utrymme att växa och utvecklas i ett kulturellt sammanhang. Den digitala tekniken är en del av detta sammanhang, men kan också ses som en del av metoden eller bedömningen.

En pedagog behöver didaktisk kunskap om olika undervisningsmetoder för att veta hur de kan stärka eller hindra lärande. Tidsresor, spel och visualiseringar kan erbjuda fräscha ingångar till ett tema. De kan användas mångsidigt som ett sätt att lära sig innehållet eller bedöma deltagarens kunskaper, men utan en gedigen didaktisk reflektion hos läraren om vem målgruppen är, vad målet med momentet är, vad deltagaren egentligen förväntas göra och lära, potentiella utmaningar ur deltagarens synvinkel, potentiella utmaningar relaterade till digitala tekniken som används och lärarens roll i sammanhanget lär det inte ske några stora pedagogiska underverk.

En utmaning med att diskutera digital teknik i utbildningssammanhang är att motivation ofta ställs i förgrunden och lärande försvinner någonstans i bakgrunden eftersom lärarens roll förminskas till förmån för digitala tekniken. Mer sällan problematiseras motivationens betydelse för lärande, särskilt i digitala sammanhang. Det krävs mycket för att lära sig framför allt goda studiestrategier, som i sig är omfattande att studera och stöda, särskilt i digitala sammanhang.

Ur ett pedagogiskt perspektiv är relationen till läraren väsentlig och det är även där som missförstånd kan redas ut. Den goda pedagogen vet att för att undervisa behövs kunskap om och respekt för de som ska lära sig. Pedagogens uppdrag är förstås att utbilda för en oviss framtid och därmed krävs det en didaktisk reflektion kring vad digital teknik kan erbjuda i lärandeväg. Istället för att använda motivation som argument för att ta in digital teknik är det väsentliga att kombinera kunskap om innehållet med digital kompetens. Därför blir digital teknik i undervisningen ofta en frågan om hur (metod) och vad (innehåll).

Utmaningen är att få en vettig balans mellan en teoretisk och praktisk kunskap, så att deltagarna faktiskt förstår och kan tillämpa innehållet och inte endast är fokuserade på att stärka den digitala kompetensen. Eftersom digitaliseringen är en så totalt omvälvande och omfattande process är det naturligt att deltagare ser en nytta med eller blir motiverade av att använda tekniken – den är enkel att relatera till vardags- och yrkesliv. Pedagogiskt är det inte tillräckligt utan den behöver knytas till ett innehåll och självfallet problematiseras på olika sätt, men det får bli ett annat inlägg.

Önskar alla läsare en skön sommar!

Om Kant och den digitala framtiden

Charlotta HilliJag deltog i konferensen Empirisk dannelseforskning. Fra pædagogik til uddannelsesvidenskab nyligen. Många av föreläsarna hade för övrigt skrivit texter i en bok med ungefär samma tema Empirisk dannelsesforskning. Mellem teori, empiri og praksis (2018). Arrangörerna hade planerat in ett kollokvium med Keld Thorgaard, Thomas Illum Hansen och Carsten Fog Nielsen kring Immanuel Kants Om pedagogik. Det fungerar som inspiration för det här inlägget, för att överväga vad bildning kan betyda inom utbildning med tanke på digitalisering.

Kant var övertygad om att uppfostran och bildning är nödvändiga för människan. Enligt honom uppfostrar dock föräldrar för nutid, furstar utbildar med sina specifika mål för ögonen. Pedagogiken utbildar för en bättre värld.

Det som är gott för mänskligheten är gott för individen menade Kant. Under diskussionen hävdades att Kant inte skulle tala om 21st century skills utan den framtid som han förespeglar sig är mer öppen än så. De som skapat idén om dessa färdigheter för framtiden är OECD och de kan förstås som furstar med ekonomiska intressen för ögonen. Kant är lämplig att hålla i minnet varje gång framtidens krav diskuteras. Vems framtid är det egentligen vi talar om? Enligt Kant skapas framtiden av fria och myndiga subjekt, än så länge kan ingen människa seriöst säga sig korrekt kunna spå in i framtiden, inte ens OECD.

Disciplinens överordnade betydelse hos Kant är intressant i pedagogiska sammanhang eftersom den återknyter till hur vi förhåller oss till andra människor och till oss själva. Den kan ses som en motpol till diskurser om motivation i de nordiska läroplanerna. Den som söker bildning behöver lära sig disciplin för att kunna bli kultiverad, civiliserad och moralisk. Bildning erbjuder alltså ett längre perspektiv än en tillfällig motivationshöjande aktivitet eller lustfyllt lärande för stunden.

Mobiltelefonens vara eller icke vara i undervisningssammanhang har diskuterats särskilt de senaste åren och kan förstås som en spänning mellan disciplin och frihet. För att vara fri krävs disciplin enligt Kant. När mobilanvändning reduceras till slösurfande fjättrar den människan istället för att befria. Disciplinen avgör om vi klarar av att fokusera på det som är väsentligt nämligen bildningsprocessen, eller om vi förförs av appars försök att behålla vår uppmärksamhet genom digital stimuli.

Som den upplysningsfilosof Kant var såg han alltså en fri och myndig person som målet för pedagogiken. Bildning är då en svindlande, oförutsägbar och spännande process, aldrig färdig, aldrig inrättad i tydligt formulerade lärandemål, aldrig mätbar enligt de mått som exempelvis OECD bestämt i PISA undersökningar. Bildning är en individuell resa, men den kan aldrig genomföras ensam. Bildning sker alltid i samspel med kulturen, med andra människor.

En lärarprofession med Kant i åtanke är en spännande tankelek. Struktureras lärarens frihet sönder genom lärandemål, krav från styrdokument och diverse mätinstrument? Ponera ett annat scenario. Du undervisar utan en tanke på styrdokument. Du beaktar de erfarenheter och kunskaper som finns bland de du undervisar och deras bildningsprocess. Du utbildar för en bättre framtid för alla. Hur ser din undervisning ut? Skulle något förändras, och vad i så fall?

 

Digital administration

Charlotta HilliNär utbildningar digitaliseras är det vanligen först de administrativa systemen som förändras. Administrationen är antagligen den mest obskyra delen av läraryrket. Den är en självklar del av arbetet, och den arbetsbördan kan utökas nästan in absurdum. Tänk bara på hur många administrativa program som används vid Åbo Akademi, även om Peppi kommer att förhoppningsvis underlätta vardagen något för både personal och studerande. På hemsidan finns följande information: Vid Åbo Akademi ersätter Peppi åtminstone verktygen Sture, Minplan, TeRes, Timeedit och Resursbokning, det vill säga registrering av studieprestationer, schemaläggningen av studier och rumsbokningen.” Till det kan läggas Moodle som undervisningsplattform, Travel för reseplaner och -räkningar och Reportronic för arbetstidsallokering. Forskare förväntas dessutom använda Artur. 

Dessa program är överlag icke användarvänliga. De är inte smarta i den meningen att de kommer ihåg kommandon eller anpassar sig till användarens val eller profil. Det vore intressant att veta om de överhuvudtaget utvecklas tillsammans med användare eller om företaget tror sig kunna förutspå vad användare vill ha och hur de kommer att agera i programmet. Generellt sett kunde de som beställer programmen kräva mycket bättre valuta för pengarna. På tal om det, vore det intressant att veta hur stora summor som betalas för alla administrativa program.

Artur är där jag senast loggade in. Det blev det mycket klickande och väntande för att lägga till språk på publikationer eller annan information som ett bättre program skulle ha kommit ihåg omedelbart så att användaren inte behöver upprepa kommandon om och om och om och om igen. För något år sedan kändes det som ett mindre mirakel när reseplaner i Travel kunde omvandlas direkt till räkningar. Det kanske mest märkliga är att inte arbetsplanen är digitaliserad vid det här laget. Ett program kunde enkelt spara och räkna ut arbetstiden och meddela Reportronic vad som gäller i allokeringsväg. För den anställda skulle det räcka med att godkänna färdiga förslag i Reportronic alternativt göra vissa manuella ändringar själv. Digitalisering förknippas oftast med effektivitet, men det förutsätter bättre och mer användarvänliga program än de Åbo Akademi använder för tillfället. Ett enkelt första steg vore att knyta alla program till ett lösenord.

De här programmen har flera dimensioner. Thomas Karlsohn (2016, s. 152) beskriver i sin essä Universitetets idé i samtiden och historien hur den managementorienterade offentliga förvaltningen bottnar i en misstro mot professionens förmåga att bära upp och utveckla institutionen. De digitala programmen kan förstås som sätt att effektivera arbetet, men de kan också förstås som yttre kontroll av de anställda. De baseras åtminstone delvis på politiska beslut där universitetet får pengar förutsatt att vissa kriterier uppfylls, därmed tvingas alla vid ett universitet att anpassa sig till dessa krav om att dokumentera och synliggöra arbetet som sker. Enligt Karlsohn har de negativa effekterna av statliga och privata intressen gentemot universiteten varit tydliga efter andra världskriget. Det betyder att olika värden möts och ibland rent av kolliderar inom universitetet. Friheten och självständigheten som traditionellt förknippats med universitetet har gjort att det utvecklats och stått emot en rad kriser sedan medeltiden. I takt med att statliga medel tydligare knyts till vissa spetsprojekt så blir det ännu svårare för universiteten att agera självständigt och planera utgående från den expertis och kunskap som finns vid lärosätet, och kanske det i sin tur bottnar i att staten inte litar på att universiteten sköter sina uppgifter. Misstron mot professionen kan göra det svårare att hävda sig som lärare och forskare om andra värden blir rådande i administrativ väg.

Karlsohn menar att vi som profession behöver kreativt hantera men också motverka tendenser som kringskär universitetets uppgifter och idé. En större tillit till professionen ter sig som vägen framåt enligt honom. Dessa administrativa program med tillhörande uppgifter tar onekligen tid från annat. Vi borde räkna ut hur många timmar all digital administration tar och notera det i arbetsplanen.  Det skulle kanske föranleda diskussioner om vad som är rimligt och nödvändigt i administrativ väg. Frågan är om dessa uppgifter kunde effektiveras genom bättre program och genom mindre administration överlag. 

Roboträdsla

Charlotta HilliWho owns the robots rules the world är Richard Freemans (2015) titel på en artikel. Den fortsätter med en ingress som säger att arbetare kan tjäna på att robotar tar över deras jobb genom att äga en del av robotarna. I det följande hänvisar han till statistik som förutspår att 47 % av amerikanska jobb kommer att datoriseras.

Peter Frase (2016/2017) går ännu längre och menar att en nästintill helmekanisk värld innebär ett slut för arbetet, lönen och därigenom grunderna för ett kapitalistiskt samhälle. I hans bok Fyra framtider. Visioner om en postkapitalistisk värld diskuterar han två utopiska framtider, kommunism och rentism och två dystopiska framtider, socialism och exterminism. Det finns naturligtvis många andra som tror sig spåna in i framtiden, men Frase erbjuder perspektiv från den politiska vänsterskalan som känns relevanta på ett sätt som många andra futuristers inspel inte gör eftersom de sällan inkluderar politiska och ekonomiska beslut i sina visioner. Det blir ofta ett konstaterande om att robotiseringen kommer att förändra allt och det finns helt enkelt inget att göra. Passivisering av detta slag är det farligaste framtidsscenariot av alla tänkbara.

Freeman dryftar en ekonomisk aspekt. Den som äger roboten, informationen, algoritmerna och ritningarna kommer att äga möjligheterna i en mekanisk värld. Istället för att måla rosenröda bilder av nya jobb som följer på massuppsägningar, eller gråsvarta bilder av arbetstillfällen som försvinner och aldrig kommer igen väljer Frase att använda hela färgskalan för att måla en mer nyanserad bild av immaterialrätt, makt och hierarkier.
Enligt Europeiska patentverket står “immaterialrättsintensiva branscher” för 39 % av europeiska bruttonationalprodukten och 90 % av exporten (Frase, 2016/2017, s. 106). Låt det sjunka in en stund. På följande sidor hänvisar han till ett fall där Googles interna nät blev föremål för ett intrång där kopior gjordes på programvaror. USA dåvarande försvarsminister kallade det för ett av de största långsiktiga cyberhoten mot amerikanska företag. Ett hot mot USA:s militära effektivitet genom att försvaga landets ekonomiska konkurrenskraft på global nivå. Det finns goda orsaker att anta att dessa företag inte är särdeles intresserade av att göra alla resurser tillgängliga för alla i jämlikhetens namn.

Linux grundare förlorar knappast någon nattsömn över dessa frågor. Öppen källkod utmanar i viss om än liten mån stora företag som äger licenser och patenter inom olika områden. Frase använder populärkulturella refenser som Star Trek för att beskriva en värld där ingen äger ritningarna utan alla resurser finns tillgängliga för alla. Han återkommer ofta till idén om en basinkomst för alla som kunde tolkas som ett förstadium till det här eftersom alla skulle ha möjlighet till en dräglig existens den vägen. Som tidigare kommunalt anställd och numera statligt anställd har jag uppskattat de möjligheter som finns att publicera material under en öppen källkod. Jag har lärt mig mycket och haft stor nytta av det som andra skapat och frikostigt delat med sig. Det är förstås enkelt att tänka så när lön överförs till bankkontot varje månad och pensioner och socialskydd ingår. En som saknar ett arbetsavtal har inte samma trygghet och tvingas i högre grad överväga andra oftast rätt dåliga finansieringsmodeller.

Frase riktar kritik mot delningsföretag som Uber, Airbnb och Taskrabbit som framstår som jämlika till sin utformning, där ingen exploateras (s. 148). Företagen har kontrollen över plattformerna och stöds av riskkapitalister. Det innebär att avtalsvillkoren kan ändras för att maximera vinsterna. Uber har figurerat i pressen de senaste åren på grund av att företaget godtyckligt ändrar ersättningar och arbetsvillkor. I Taskrabbits fall har de som anlitas svårt att hävda sig mot dåliga avtal eller förnedrande uppgifter om de är beroende av inkomsten och uppdraget. Det är varken jämlikt eller eftersträvansvärt. I princip kunde tjänsterna kollektiviseras. Nya plattformar och appar kunde skapas där rättigheterna tillhör användarna. Sannolikt skulle maktfrågor oavsett aktualiseras, men Frases poäng är att de skulle inte vara knutna till pengar.

Robotaktivisten Cristina Andersson sa under seminariedagen Medietanken 2016 att Finland inte satsar på forskning eller innovationer kring robotik. Det kommer i det långa loppet att leda till att finska språket försvinner om inte satsningar görs för att motverka detta. Hon delar Frases syn på att världen kan bli bättre genom en mekanisk värld, men att det kräver ett aktivt engagemang av samhällspåverkare och politiker. Hennes keynote finns här nedan och där presenteras en del statistik som självfallet är av intresse inom högskoleutbildning. Hennes vision drivs dock av att satsningar på robotik gynnar finländare och finländsk ekonomi.

Det Frase genomgående hävdar i boken är att mänskligheten kommer inte att gå under, men det är en minoritet som kommer att kunna köpa sig fria från effekter av klimatförändringar och mekaniseringen av samhället. Arbetarna kan inte strejka eftersom arbetet sköts av robotar som ägs av minoriteten. Den regionala segregering som redan existerar på olika håll kan bli mer uttalad och medveten när den rika befolkningsgruppen vill slippa se fattiga och utblottade. Dystopin kännetecknas av strikt övervakning av den fattiga befolkningen och fängelser eller andra lämpliga institutioner som håller dem i schack, alternativt regelrätta folkmord. Det som förstås gör läsningen obehaglig är att detta fortfarande pågår på olika håll i världen. Det är inte otänkbart att det kan bli mer utbredda inslag i framtiden som nya former av feodalism och slaveri. Freeman skriver:

There is only one solution to the long-term challenge posed by machines substituting for human skills and reducing demand for skilled labor. That is for you, me, all of us to have a substantial ownership stake in the robot machines that will compete with us for our jobs and be the vehicle for capital’s share of production. We must earn a substantial part of our incomes from capital ownership rather than from working. Unless workers earn income from capital as well as from labor, the trend toward a more unequal income distribution is likely to continue, and the world will increasingly turn into a new form of economic feudalism.

Styrkan i Frases bok är att han laborerar med fyra olika modeller som inte utesluter varandra. Han ställer sig dessutom kritisk till många strömningar inom vänstern. I sin avslutande utblick varnar han för att lättvindigt förespråka revolution som kan leda till ett brutalare system än det nuvarande. Eller att kasta sten i glashus. Det finns mycket i vår historia och vårt närsamhälle som sällan tål en närmare granskning när det gäller ojämlikhet. Det han däremot understryker är att kritiskt granska de beslut som görs och beakta hur de påverkar alla i samhället, inte bara en utvald elit. Om en jämlik framtid är vår vision är det en sådan vi ska arbeta för. Han citerar William Gibson:

Framtiden är redan här, den är bara ojämnt fördelad.

Vem är rädd för digitaliseringen? Del II

Charlotta HilliNär jag nu håller på att avsluta en kurs i pedagogisk idéhistoria slås jag av att värderingar som rör människans personliga, moraliska och kunskapsmässiga utveckling har figurerat hos teoretiker och empiriker. Från al-Fihri till Nussbaum strömmar spännande och sympatiska idéer kring utbildning. Men pedagogiken ter sig som ständigt underställd samhällsekonomiska behov. Utbildningens digitalisering är väl ett uppenbart exempel på just detta.

Neil Selwyn (2016/2017) reder ut diskurser kring utbildning och digitalisering i boken Skolan och digitaliseringen. Blir utbildning bättre med digital teknik? Han svarar på sätt och vis nej på frågan i rubriken. Det är svårt att hävda efter 40 år av forskning att digitaliseringen gjort utbildningen bättre. Det är dock viktigt att stanna upp inför detta “bättre”. Vad är målsättningen med utbildningens digitalisering, vad är det som ska bli bättre? Så länge vi inte kan föra en diskussion kring det här utan mekaniskt upprepar olika mantra om digitaliseringen stampar vi på stället.

Selwyn konstaterar att undervisningskulturen inte är särskilt enkel att kombinera med digitalisering. Det krävs grundläggande förändringar i schematekniska lösningar och lärandemål för att samarbetsformer som kollaborativt lärande och tvärvetenskapliga projekt ska vara möjliga. Det inser de flesta som försökt sig på digitala metoder med en grupp studerande. Han hänvisar (s. 29) till Larry Cubans uttalande att “när datorn möter klassrummet så vinner klassrummet”.

Selwyn studerar de diskurser som omger digitaliseringen och hävdar att begreppet oftast förknippas med “revolution” och “förbättring”. Diskurser om en omodern skola konstruerar samtidigt en bild av att lärare och pedagoger inte går att lita på. Det är i och för sig inget nytt att olika aktörer i samhället har föreställt sig en lärprocess utan lärare. Tidigare har det handlat om läroböcker, radio, filmer och spel. Andra kan ta över och göra utbildningen bättre. Alla kan lära sig allt var som helst. Individens behov ska stå i centrum. Mellan raderna kan läsas att läraren behövs egentligen inte. Det är upplysningsmänniskan som framträder i all sitt förnuftiga och självständiga skimmer. Det vittnar framför allt om en svag förståelse för hur kunskap konstrueras och hur människan lär sig. Digitaliseringen ökar onekligen individens möjligheter, men också ansvar, vilket är särskilt problematiskt i utbildningssammanhang. Studerande med goda lär- och lässtrategier kan hantera digitala texter, men det finns forskning som tyder på att många som saknar dessa strategier får svårt att skapa sammanhang och lära sig djupinriktat.

Om digitaliseringen är svaret på en kritisk fråga riktad till utbildningsanordnare, så vad är då egentligen frågan eller problemet? Selwyn presenterar statistik över andelen studerande som hoppar av skolan som är självklart relevant att beakta. Enligt Nordiska ministerrådet (2013) avbryter mellan 20 och 40 procent av nordiska unga sina vidaregående studier. Mobbning, stökiga skolmiljöer, bristande motivation, studiestress och brist på pedagogiskt stöd är några orsaker. En god pedagog kan och bör förstås hantera dessa faktorer. Det är oklart vilken roll digitaliseringen kan spela för att minska avhoppen om sociala relationer har fått sig en törn eller om studerande inte litar på systemet. Riktad distansundervisning är visserligen ett alternativ, men andra stödformer behövs också som individuell handledning och regelbundna samtal.

Skolans uppdrag kan ses i ett demokratiskt ljus där alla elever och studerande ska få möjlighet att utvecklas till fullvärdiga medborgare och arbetstagare i samhället. Då är kunskap om digitaliseringen väsentlig, men den reduceras lätt till frågor om appar och verktyg. Vissa lärarstuderande blir inspirerade att använda digitala verktyg, som Kahoot för att de tycker sig se ett större engagemang bland elever när ett tävlingsmoment i relativt snygg förpackning erbjuds. Mer erfarna lärare säger att de använder verktyget för att formativt bedöma vad elever kan vid ett visst tillfälle och vad som behöver repeteras. Men det är trots allt inget revolutionerande att använda tävlingsmoment och frågesporter i undervisningen. Elever tröttnar dessutom snabbt. Det stärker heller inte elevernas kunskap om digitaliseringen om det främst är verktyg som läraren använder. Det här är ett sätt att kritiskt reflektera över digitala verktyg, genom att gå till de didaktiska frågorna om vad lärandemålen är och vilken metod som är mest lämplig i sammanhanget. Selwyn föreslår följande fråga för att kritiskt granska digitaliseringen: Vad är det egentligen som är nytt och vilka kan oönskade konsekvenser eller bieffekter vara?

Selwyn menar att digitalisering lätt börjar handla om frågan hur vi ska göra saker och ting. Däremot är det inte lika vanligt att reflektera över vad digitaliseringen innebär för användarna. Jargongen gällande digitaliseringen har anammats från det ekonomiska området. Företags målsättningar är att göra vinst och konkurrera om kunder genom bättre och mer innovativa produkter. Det har inget att göra med utbildningens uppdrag. Studerande är inte produkter eller konsumenter. Ett dylikt tänkesätt skapar problem både för studerande och för de lärare som ska undervisa dem. Utbildning handlar inte endast om kognitiva förmågor som kan pluggas utantill med stöd av digitala föreläsningar och förhör. Utbildning har många andra uppdrag där sociala samspel är fullständigt centrala. Det kan påpekas att vid Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier önskar studerande vanligen mer seminarier. Antagligen för att spännande tankelekar och teoretiska utsvävningar kan göras tillsammans med andra. Antagligen för att människan alltid lärt sig av och med andra människor. Antagligen för att de kan få direkt respons, svar på frågor och ställa frågor. Antagligen av andra orsaker också som att de får umgås med kurskamrater.

Pedagogisk forskning avslöjar att elever vet inte så mycket som de tror att de vet, därför är det vanskligt att lägga ett stort ansvar på individen när det gäller kunskap och lärande. På något plan tror jag studerande inser det och därför söker de sig till seminarier eller nätverk för att lära mer tillsammans. Att endast erbjuda dem ett trots allt bristfälligt nätbaserat bibliotek i form av digitala sökmotorer betyder att de ska ta sig an en mödosam process att formulera lärandemål och bedöma sin kunskap själva, samtidigt som de också har hela ansvaret för om de inte lär sig. Frågor som gäller strukturell ojämlikhet eller socioekonomiska faktorer för framgångsrika studier beaktas förstås inte, utan de som tidigare varit exkluderade av olika orsaker förblir så även i detta scenario.

Pedagogiska frågor berör hela samhället en lång tid framöver. Därför behöver olika röster höras om, hur och när en utbildning ska digitaliseras. Det är talande att de som ska använda den inköpta digitala tekniken oavsett om det gäller administratörer, lärare eller studerande sällan hörs. Det gör att vissa diskurser lätt tar överhand. Det är naivt att tro att företag inte har ett ekonomiskt intresse i att ständigt utmana rådande utbildningsstrukturer. Den frihet och flexibilitet som ofta omger idén om den studerande är den gångbar på arbetsmarknaden? Kan det förstås som att arbetstagaren ska själv utbilda sig så det inte lastar företagets budget?

Digitaliseringen väcker både oro och glädje, den inspirerar och förnyar, den utmanar och förstör. Den skapas och upprätthålls av människor med olika intressen. Och Selwyn (s. 34) ger oss ytterligare en fråga att grunna över. Vad finns det för potentiella vinster? Vad har vi att förlora? Det är oerhört viktigt att vi tar oss an dessa frågor så att vi formar digitaliseringen enligt utbildningens intressen och önskemål.

 

Vem är rädd för digitaliseringen? Del I

Charlotta HilliDigitaliseringen väcker känslor och omges av olika föreställningar om yttrandefrihet och medborgarskap. I boken Digital politik (2015) diskuteras digitalt engagemang och vad digitaliseringen kan innebära för politiken.

Myterna som omger digital teknik har präglat teknikoptimister och -pessimister. De mest radikala teknikpessimisterna, som ser digitaliseringen som ändstationen för mänskligheten, kan enkelt motbevisas när kärleksfulla hashtaggar sprider budskap om hopp, glädje och hjälp. Delad ekonomi blomstrar på sina ställen och likasinnade kan hitta varandra på olika håll i världen för att skapa, skratta och älska tillsammans. Den energi som sakliga och vettiga digitala diskussionsforum kan ge deltagarna kan likväl kontrasteras mot nättroll och hatfulla budskap som sprider rädsla och skräck.

Drömmarna om fria och demokratiska forum behöver kritiskt granskas. Studier tyder på att den envägskommunikation som politiker använder för att förmedla information till sina läsare inte lockar till politiskt engagemang. Trots alla blogginlägg på diverse sociala medier går läsaren ändå inte och röstar på politikern. Frågan blir då om inte regelrätta torgmöten är mer dialogiska och intressanta för väljarna än att läsa politikers blogginlägg. Eller, handlar det om att politiker inte förstår vad sociala medier egentligen går ut på, nämligen en ständig interaktion mellan användare.

Torgmöten har en annan fördel att de är öppna för alla utan motkrav. Anders Johansson frågar i Digital politik vad priset för att ha tillgång till sociala medier är. Information ska delas och delas vidare för att företagsmodellen ska fungera. Jodie Dean hävdar i sitt kapitel om kommunikativ kapitalism i boken Digital Media and Democracy Tactics in Hard Times  att flödet av kommunikation gör det svårt att komma med inlägg för att förändra politiken i landet. Makthavare kan, istället för att lyssna och gå i dialog med kritikerna, skicka ut egna meddelanden genom alla sina plattformar och effektivt dränka kritik i flödet av information. Oavsett så är det företagen som vinner på arrangemanget. Dean (2008, s. 105) skriver:

Indeed, with the commodification of communication, more and more domains of life seem to have been reformatted in terms of market and spectacle. Bluntly put, the standards of a finance- and consumption-driven entertainment culture set the very terms of democratic governance today. Changing the system—organizing against and challenging communicative capitalism—seems to require strengthening the system: how else can one organize and get the message across? Doesn’t it require raising the money, buying the television time, registering the domain name, building the Web site, and making the links?

Idén med sociala medier är att interagera och dela information. Utan användarnas aktiviteter är de ointressanta. På samma gång som jag uppskattar att få viktig information från statsmakten direkt på min skärm finns det en ekonomisk aspekt i det hela som inte kan ignoreras. Enligt Johansson är det väsentligt att identifiera och förstå dessa strukturer.

I takt med att fler offentliga institutioner använder sociala medier för att dela information och kommunicera med medborgare fortsätter Johanssons spörsmål att irritera mig. Jag tänker på alla de som inte vill eller kan använda sociala medier. Och att kanalerna för detta medborgarskap upprätthålls av företag som gör vinst på informationen om medborgarna. Ironin är total eftersom detta inlägg publiceras på ett socialt medium.

Onekligen kan digital politik innebära möjligheter och utmaningar, men förändras politiken eller strukturen i samhället genom klickande och delande på sociala medier? Sittdemonstrationen Ung i Sverige har pågått runtom i Sverige sedan 6 augusti i år. I manifestationen för Vasa Centralsjukhus deltog 10 000 personer på Vasa torg i oktober förra året. Båda har använt olika kanaler bland annat sociala medier för att dela sitt budskap. Omfattningen på demonstrationerna är imponerande, men det återstår att se om makthavarna hörsammar demonstranterna.

Följande blogginlägg kommer att handla om samma tema men ur ett pedagogiskt perspektiv.