Mot en gemensam digital vision?

Charlotta HilliVarje gång jag möter nya studerande gläds jag åt att de är ansvarsfulla, eftertänksamma och kloka. De flesta har fostrats och utbildats i en finländsk utbildningskontext enligt den finländska demokratiska modellen. De reflekterar på olika sätt de lärare som undervisat dem, handlett dem och mött dem genom många års studier före de kommer till universitetet. I år firar vi det självständiga Finlands 101 års dag. Det finns många orsaker att med tillförsikt blicka mot de kommande 101 åren av självständighet. Vi har vår utbildning, vår välfärd och vår demokrati.

Min kollega Jonte Henriksson vid Centret för Livslångt Lärande delade en tweet från regeringens Lärarutbildningsforum som fick mig att tänka till kring den digitaliseringsprocess finländska utbildningar är med om. Vad är vår gemensamma digitala vision?

Jari Lavonen  är professor i pedagogik vid Helsingfors universitet och sammanfattar fint den finländska grundutbildningens centrala framgångsfaktorer.

  • Autonoma och högt utbildade lärare kan kritiskt förhålla sig till och utveckla undervisningen
  • Elever behandlas jämlikt och ges olika förutsättningar för att lära sig
  • Pedagogiska framgångar mäts inte genom standardiserade test och tävlingar mellan skolor
  • Pedagogisk målmedvetenhet som visar sig genom att reformer genomförs långsamt, långsiktigt och eftertänksamt

Lärarnas autonomi hör samman med kunskap och ansvar. Den innebär tillit från elever, samhället, vårdnadshavare, politiker, forskare, och omvärlden. Digitaliseringen kan förenklat sammanfattas i tre begrepp, individualisering, konsumtion och snabbhet. Det skapar friktioner med den långsamma, gemensamma visionen om en offentlig, gratis och allmän utbildning.

Det som verkar ske på många håll är att digitalisering blir synonymt med programvaror som digitala lärplattformar eller läromedel. De förändrar lärarnas autonomi och möjligheter att undervisa. Programvaror väljs inte nödvändigtvis av dem som berörs av dem. Det finns få möjligheter att göra förändringar om det uppdagas att plattformen eller läromedlet egentligen inte alls motsvarar de behov som utbildningen har. Avtal har ingåtts, pengar har överförts. Det är bara att gilla läget några år framöver.

De lärare som regelbundet använder digital teknik i undervisning och de lärare som är mest kritiska till densamma verkar utgå ifrån samma premiss: sin undervisning. De som är kritiska ser sällan hur digital teknik kan göra undervisningen bättre. De hävdar bl.a. att digital teknik ökar koncentrationssvårigheter, ökar klyftorna mellan elever och minskar tiden för god undervisning.  De som är digitalt ivriga hävdar till exempel att de bättre kan formativt bedöma elever, de kan följa upp missförstånd bland elever och de kan öka samarbetet elever emellan och motivationen hos enskilda elever.

Den autonoma läraren väljer sina metoder och utvärderar sin undervisning självständigt. Det förklarar varför samma skola kan ha lärare som har vitt skilda uppfattningar om digitaliseringen och varför de förhåller sig  på olika sätt till teknikens plats i undervisningen. Metoder kan vara bättre eller sämre lämpade beroende på innehåll, elevgrupp, målsättningar, digital teknik, infrastruktur och lärarens kunskaper. Det är alltså ingen lätt process att införa digitala moment i specifika undervisningssituationer.

Det tråkigaste med diskussioner om utbildningens digitalisering är när vissa framställs som motståndare till digitaliseringen, medan andra framställs som digitaliseringens förespråkare. Jag tänker på det Jonas Linderoth professor i pedagogik och spelforskning vid Göteborgs universitet sagt:

Vi behöver väl alla ställa oss kritiska till de digitala processer som på olika sätt präglar vårt samhälle och våra utbildningar? Strukturer för digital teknik borde kritiskt granskas av dem som regelbundet använder dem och endera utvecklas eller avvecklas om de inte svarar mot behoven. Vi behöver dock vara mer specifika än att kategorisera människor som för eller emot digital teknik i utbildningar.

De flesta lärare verkar vara överens om att elever behöver lära sig att förhålla sig kritiskt till och hantera en digital miljö. I autonomins namn ska det här inspirera till olika lösningar inom olika ämnen runtom i landet. Lösningar vi alla kan lära oss av. Lyckas vi ge elever kunskaper och färdigheter att hantera åtminstone vissa delar av den komplexa och omfattande digitala miljön etiskt, ansvarsfullt och meningsfullt är vi en god bit på vägen mot en gemensam digital vision.

Om 100 år tror jag få drömmer om fler lärplattformar eller flera digitala läromedel. Det är mer intressant att fråga hurudana elever och studerande vill vi fostra och utbilda de kommande 100 åren? Hur kan vi ge lärarna resurser och möjligheter att göra sitt arbete ansvarsfullt, eftertänksamt och klokt? 

Jag håller med Lavonen att vi ska fortsätta betona lärarnas autonomi och kunnande och den långsiktighet som kännetecknar finländsk utbildning. Om vi modigt går mot samarbete på alla nivåer för att utveckla utbildningen kan vi kanske lära oss av varandra och förstå varandra bättre. Jag hoppas vi på så sätt kan utveckla en gemensam vision om hur vi vill digitalisera utbildningen på ett pedagogiskt försvarbart och etiskt hållbart sätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *