Kategoriarkiv: Tapio Salmi

Vittu

Tapio SalmiVittu, vittu och igen vittu!

Vittu, vittu, det är den finländska ungdomens jargong nuförtiden, oberoende av den sociala klassen eller språkgränsen. En gång funderade jag hemma att mitt språkbruk och mitt ordval börjar vara ålderdomligt, eftersom jag gick i en gammaldags skola och mina föräldrar varnade mig om att använda fula ord – ett straff kunde komma omedelbart.

Under de senaste årtiondena har en ny och energisk vittugeration vuxit upp i vårt kära fosterland. Det är verkligen en djärv och gränsöverskridande företeelse (och följer därmed Åbo Akademis strategi), vittu (sv. Fittan, lat. Vagina) har blivit hela folkets egendom och har fått otaliga betydelser, som klart överskrider det ursprungliga anatomiska begreppet. Det svenska ordet ’fittan’ var ännu helt korrekt på 1700-talet, men efter det blev vi så fina, kanske tack vare den store kulturkungen Gustaf III, att ordet blev en del av gatuspråket, ett ord som medel- och överklassen i riket aldrig skulle våga använda.

Är inte allt detta fullkomligt idiotiskt – den ursprungliga anatomiska fittan har abstraherats för att bli en aggressiv svordom eller enbart ett innehållsfattigt fyllnadsord ? Jag har påträffat ungdomar i bussen, i Kuppisparken och på Citymarkets gård; de kan inte inleda diskursen utan att börja med vittu. Låt oss ge några exempel på ett praktiskt vittu: vittu, läraren i huslig ekonomi är dum, vittu läraren i religion förstår ingenting (på finska: vittu se ussanmaikka on tyhmä). En ung och lång kille, troligen från Somalien hade en underhållande pique-nique med sina kompisar i Kuppisparken i augusti, skolan hade börjat. Öl och cider smakade supergott och det var tufft att vara litet full även mitt på veckan eftersom den lagliga åldersgränsen hade nyligen överskridits. Den sociala integrationen till det finländska samhället verkade vara fullbordad!

En dag konstaterade jag hemma till min hustru: min vokabulär är gammaldags, men jag vill modernisera den. Vad menar du på riktigt, frågade hon nyfiket, dina professionella ordval är ju väl ok? – Nej, nej, jag moderniserar och ska inkludera vittu i alla lämpliga sammanhang. Du är galen, tänk på konsekvenserna, varnade hon mig. Jag startade försiktigt, dock bestämt och under kalla vinterdagar (endast då stiger jag på en buss, annars cyklar jag) lyssnade jag på diskussioner i bussen: vittu hit, vittu dit, vittu killen var kul, vittu läraren var en idiot. Ungdomen behöver sitt vittu, annars får de inte dialogen igång.

Jag har alltid älskat att imitera människor – det är min svaghet och härstammar från åren jag spelade i skolans teater. Så, efter några dagar blev det vittu, vittu och igen vittu. Igen kom det en varning hemifrån: Tapio du kan inte fortsätta på detta sätt, du skadar din image som diplomat och förhandlare, du gör dig löjlig, folk tror att du på riktigt har fått ett problem. Man ska alltid lyssna på en kvinna: flickvän, fru, mor, syster, släkting, kvinnlig medarbetarere.  Faktiskt, det var dags att sluta, addiktionen hade blivit för stark och den hade börjat dominera mitt vardagliga språkbruk. Alltså: en stark antivittuaktion inleddes under de kommande dagarna och veckorna så att jag skulle bli civiliserad igen.

Jag städade mitt språk och blev igen en god herde för doktorander och medarbetare. En dag kom jag tidigt på morgonen till laboratoriet och frågade postdoc-medarbetaren :  Kalle, har du kommit ihåg att söka om ett stipendium från Fortums stiftelse? Vittu, jag får aldrig någonting därifrån, utbrast Kalle. Nej, nej, Kalle, inte vittu Kalle utan beklagligtvis eller tyvärr Kalle, så ska du uttrycka dig och skicka snällt in en ansökan ändå – kanske har vi denna gång en bättre tur. Kalle fick ett stipendium.

Ibland kan man dock inte undvika detta färggranna och impulsiva och uttrycksfulla ord. Medicine licentiat Stig Backlund var en legendarisk industriläkare vid Pargas Kalk, kommunalläkare och även privatläkare i Pargas. Arbetsbördan på 1970-talet var enorm och arbetsdagen överskred lätt 15 timmar. Tålamodet tog ibland slut och doktorn blev utmattad. Jag var en gång på hälsocentralen och doktor Backlund skrek till min far: Olavi, detta är en synnerligen fittig plats!

Enligt den stora och revolutionerande språkforskaren och språkreformatorn Juhan Aavik från Ösel, Estland har varje individ i samhället rätten att skapa och föreslå nya ord. Jag håller på och sorterar mina rese- och representationskvitton – ingenting är borttappad (biskopen för Helsingfors stift tappar bort 30% av sina kvitton, men jag får inte tappa bort det minsta verifikatet, eftersom jag inte åtnjuter Guds nåd på samma sätt som biskopen), men ändå är arbetet med sorteringen en aning tråkigt ibland. Därför kommer jag på ett nytt ord till det första inhemska språket: jobbet med sortering och allokering av alla värdens kvitton och verifikat ska i fortsättningen kallas ’kvitutus’!  – Finskan har ju alltid lånat mycket från svenskan, så månne inte även detta förslag kan godkännas av Forskningscenralen för inhemska språk.

Nyligen deltog jag som medlem av en rolig och kompetent delegation från Teknisk kemi och reaktionsteknik i en global konferens i kemi- och processteknik, CHISA2018 i Prag. Dagarna blev långa och intensiva. Nästa dag skulle det hållas ett Beer Party för unga vetenskapsidkare i restaurangen U Vejvodu i gamla stan i Prag. Våj vidu, det blir bra, konstaterade min yngre medarbetare Dr Pasi Tolvanen. Dit for vi, där blev vi och kvällen blev lång som vanligt. Vi återvände till konferenshotellet kl 4.30 på morgonen.

 

Tapio Salmi

Kuressaare/Arensburg, oktober 2018,

med endast några kvitton borttappade, dekanus för FNT och professor i kemisk reaktionsteknik

 

Rikhard – tekniker, rödgardist och tjänsteman

Tapio SalmiRikhard var en ståtlig man, nästan 190 cm lång, en torparson från byn Kodjala i Letala (Laitila), intresserad av flera sportgrenar. Möjligheterna till skolgång hade varit ytterst begränsade i storfurstendömet Finland. Han var född år 1900 – precis som president Kekkonen – och hade lyckats gå några år i en ambulerande skola och lärt sig Katekesen i skriftskola. Senare studerade han naturvetenskapliga och tekniska ämnen på egen hand och konstruerade små radioapparater. Det blev dags att lämna barndomshemmet och hitta ett arbete, men inbördeskriget bröt ut.

På sommaren 1918 vägde han 48 kg och svävade på dödens gräns. Fånglägrets portar hade äntligen öppnats; han hade blivit frisläppt från Hennala, det  stora och illaryktade lägret nära Lahtis. Vad hade han med sig, då han kom ut? Praktiskt taget ingenting, för tyska soldater hade kommit till lägret och konfiskerat all hans egendom, inklusive pengar, klockan och kläder, så berättade Rikhard efteråt. Några trasiga kläder fick han behålla och två skriftliga dokument: dödsdomen som hade fällts pga deltagandet i det röra upproret mot landets lagliga regering samt ett dokument om amnesti. Rikhard vara bara 17 år gammal då inbördeskrig började och han ansågs ha anslutit sig till det röda gardet pga oförstånd.

Rikhard började jobba som el-montör och deltog i byggandet av högspänningslinjer i sydvästra Finland. Fortsättningen på berättelsen är vanlig: han gifte sig, fick en dotter och byggde ett hus i Hammarbacka i Åbo. Tack vare sin tekniska talang fick han ett jobb –  huvudsakligen kontorsarbete – på Åbo Post- och Telegrafverk.

Allt var bra många år tills den dagen, då chefen kom in i Rikhards arbetsrum och sade: vi har ett problem med dig, Rikhard. Chefen såg ytterst orolig ut. Vad är det, frågade Rikhard, har jag glömt att sköta något uppdrag eller du annars missnöjd med mig; jag har försökt göra mitt arbete med min bästa förmåga?  Javisst, men du har inget skolbetyg. Jag vill ändra din anställning till en permanent tjänst, men du är inte formellt kompetent, eftersom du inget skolbetyg har.  Det stämmer, jag hade aldrig möjlighet att gå i folkskola, jag avtjänade ingen värnplikt heller, som du vet så är jag ju född år 1900, som statsminister Kekkonen, fortsatte Rikhard. Du måste ta detta på allvar, insisterade chefen, utan ett avgångsbetyg från folkskolan kan vi inte utse dig till en tjänsteman. Man kan avlägga folkskoleexamen som privatelev, gav chefen som råd och gick ut ur rummet.

Rikhard skrev sig in som privatelev. Mycket skulle göras i form av hemuppgifter: matematik, uppsatser, slöjdarbeten. Plötsligt kom han ihåg konceptet ’delegera’; det fanns ju experter på nära håll. Både hans syster och dotter var folkskolelärare. Systern var bra på matematik (som Rikhard) och dottern var en fantasifull skribent. På Trätorget såldes slöjdarbeten av trä. Lösningen var där. Dottern skrev uppsatserna, systern löste matematikuppgifterna och slöjdarbeten köptes på Trätorget. Rikhard skrattade då han många år senare berättade denna story till mig, till en ung skolpojke. Jag tror fortfarande att han skämtade, för han var känd bland släkten att vara en stor humorist.

Det blev ett toppbetyg och Rikhard blev en tjänsteman med permanent anställning. Interesset för tekniken höll och Rikhard följde med erövringen av rymden med stor entusiasm: första satellit, första bemannade rymdfärd av Jurij Gagarin, Neil Amstrongs först steg på månens yta. Jag var på besök hos honom då den första månlandningen skedde. Fantastiskt, tyckte Rikhard, men jag tror att han innerst inne hade hoppats på att Sovjetunionen skulle ha hunnit först till månen och inte amerikanarna. Hans fru var inte speciellt insatt i teknologi, och hade före rymdfärden frågat: Hur kommer astronauterna in i månen? Frun var i köket och Rikhard satt i vardagsrummet och astronauten tog jordprov från månen. Kom hit och titta på TV, ropade Rikhard, de borrade ett hål på månens yta och kom äntligen in i månen!   Vi skrattade.

En gång frågade Rikhard mig: Tapio, vill du se ett intressant papper? Vad menar du, undrade jag. Han gick till rummet bredvid och kom efter en stund tillbaka med ett gammalt, delvis sönderslitet dokument: det var hans dödsdom från Hennala, Lahtis. Rikhard brukade ta ett samtal till min far före första maj. Olavi, vill du komma med mig till rödgardisternas grav här i Åbo, den första maj? De for tillsammans.

Epilog

Inbördeskriget och frihetskriget slutade för hundra år sedan, i maj 1918. Otaliga berättelser finns och de är antingen vita eller röda.

 

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi

Läroboken ska överleva!

Tapio SalmiJag har nostalgiska minnen om gott läromaterial, goda böcker och goda bibliotek. På 70-talet var det en modetendens att professorer och andra lärare började skriva eget läromaterial, kompendier. Ibland var de i all hast ihop skrivna sammanfattningar med massor av små tryckfel och bristfälliga meningar, men en del av dem nådde verkligen hög kvalitet. Fysikalisk kemi vid ÅA var en av pionjärerna : teamet som leddes av Per Stenius åstadkom en fin kompendieserie i grundkurserna i fysikalisk kemi. Det gällde bara att sätta sig, och läsa och lära sig, efter lektor Sune Backlunds pedagogiskt väldigt väl komponerade föreläsningar. Professor Randolf von Schalien var en exceptionell, karismatisk föreläsare, som lyckades övertyga oss om att vi ska bli goda ingenjörer, som kan övergå från teori till praktiska tillämpningar. Kompendiet Teknisk termodynamik och modellering av von Schalien är en klassiker, skriven med en kristallklar logik och exceptionell clairvoyance. I motsats till en stor del av traditionellt läromaterial i termodynamik, så bygger von Schaliens text direkt på kontinuerliga system, vilka är centrala för tekniska tillämpningar. Abstrakta begrepp, som Gibbs’ energi uppstår spontant från balanstänkandet, där termodynamikens andra huvudsats, ökning av entropin spelar en central roll. Detta kompendium borde ha spridits i form av en internationell lärobok.

Mitt favoritämne blev dock kemisk reaktionsteknik, inte minst p.g.a. det läromaterial, som professorerna Leif Hummelstedt och Lars-Eric Lindfors producerade i ämnet. Kompendiet ’Kemisk reaktionsteknik’, ursprungligen författad av dessa två eminenta pedagoger och vetenskapsidkare, lever fortfarande och den har utvidgats och moderniserats flera gånger. Också detta kompendium motsvarar helt förväntningarna för en internationell lärobok; de facto blev den en av inspirationskällorna till läroboken Chemical reaction engineering and reactor technology av Salmi, Mikkola och Wärnå (CRC Press Taylor & Francis Fl. 2011).

En speciell frågeställning pinade mig under studietiden, nämligen fasta ämnens reaktivitet,  d.v.s. hur beskrivs hastigheten då kol förbränns eller en metall urlakas ur en fast matris? Teorier finns, men ofta anger man endast slutresultatet, några schablonmässiga formler som visar hur det fasta materialets omsättning beror av reaktionstiden. Vad ligger bakom detta? Jag hittade svaret på frågan av en ren slump. Vi brukade sitta och lösa övningsuppgifter i det gamla och härliga Kursboksbiblioteket i Reuterska huset nära ÅA:s huvudbibliotek. Jag vandrade mellan hyllorna och hittade en tunn engelsk lärobok, Chemical Reactor Theory av Denbigh och Turner. Jag öppnade boken, tryckt i Cambridge (UK) – tydligen en kvalitetsvara! Plötsligt kom jag till ett kapitel, som behandlade fasta ämnens reaktivitet, reaktionshastighet på ett kvantitativt sätt, utgående från grundläggande hypoteser (som hittills hade varit oklara för mig). Slutresultatet var en skara av formler, som jag kände till. Äntligen blev det klart! – Under årtiondenas gång har jag ofta återvänt till denna forskningsproblematik och kunnat bidra med många artiklar, långt tack vare att jag hittade Denbighs och Turners utmärkta och kompakta verk.

Den brittiska traditionen att skriva läroböcker är kanske världens bästa. Den stora mannen på mitt område var krigsveteranen och Cambridge-professorn Peter V. Danckwerts, en av de största teoretikerna i kemiingenjörsvetenskap genom tiderna. Han skapade teorin om uppehållstidsfördelningar i kontinuerliga kemiska reaktorer – artikeln som han publicerade i Chemical Engineering Science år 1953 är en klassiker, och skriven som en klassiker från början. Samtidigt är den en njutbar lektyr även för en ung student. Danckwerts var också en pionjär i forskning av gas-vätskeprocesser, t.ex. rening av gaser genom absorption av komponenter i vätskor. Han skapade den s.k. ytförnyelseteorin, som betraktar ytelementen i en gas-vätskegränsyta som mosaik, som kontinuerligt förnyas, genom att ’bitar’ av mosaiken tidvis hamnar in i vätskans huvudmassa men åker tillbaka.  Detta kan låta ganska abstrakt, men blir klart om man läser Danckwerts’ bok Gas-Liquid Reactions. Professor Hummelstedt höll en kurs under min studietid, baserad på Danckwerts’ bok. Idag är detta material inkluderat i seriösa läroböcker i kemisk reaktionsteknik och föreläses i kursen ’Industriella reaktorer’ vid ÅA. – Då min kollega och vän, professor Jean-Claude Charpentier (Nancy) åkte till Peter Danckwerts’ laboratorium i Cambridge som post-doc, gav Danckwerts sin lärobok åt den unge Charpentier och begärde honom läsa boken och leta efter tryckfel – maestro ville tydligen preparera en ny upplaga av boken.

Otaliga läroböcker har skrivits i kemisk reaktionsteknik. De är av varierande kvalitet, men jag vill vara positiv, och endast nämna några personliga favoriter här. Professor Octave Levenspiel skrev 1962 boken Chemical Reaction Engineering, som blev tongivande för pedagogiken i ämnet. Flera nya upplagor av boken har tryckts, och Levenspiel var kapabel att förnya boken även i hög ålder; han introducerade ett nytt kapitel om bioreaktorer. Charles Hill skrev en utmärkt lärobok An Introduction to Chemical Engineering Kinetics and Reactor Design med mycket modern layout redan på 1970-talet, men tyvärr blev spridningen av boken begränsad, eftersom en andra upplaga aldrig togs. Den franska skolan i kemisk reaktionsteknik (génie de la réaction chimique) är stark och länge var Nancy en Mekka för ämnet. Där arbetade bl.a. professor Jacques Villermaux, som bidrog till ämnets teoretiska utveckling och pedagogik på många sätt. Han skrev en elementär men mycket njutbar lärobok Génie de la réaction chimique. Jag rekommenderar denna text varmt.

Min danske mentor, professor John Villadsen, sade en gång: man skall läse och man skall läre. Jag tror på detta, man ska läsa, göra egna anteckningar, upprepa matematiska härledningar, förstå. Det finns ingen genväg. Denna väg till en djup kunskap kan inte ersättas med en snabbläsning av powerpointpresentationer. Boken tar nya former, elektroniska former och interaktivitet, men boken kommer att överleva och utvecklas vidare.

Jag vill med detta blogginlägg hedra 90-årsminnet av professor Leif Hummelstedt, professor i kemisk teknologi vid ÅA (1962-1989), en utmärkt forskare och pedagog, som starkt bidrog till utvecklingen av det kemisk-tekniska biblioteket vid ÅA. Leif Hummelstedt arbetade några år som bibliotekarie i sin ungdom.

 

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi och ivrig läroboksförfattare

Läror och irrläror

Tapio SalmiUniversitet representerar någonting besvärligt i makthavarnas värld. Å ena sidan behöver samhället högutbildade specialister i yrken som läkare, ingenjörer, lärare, arkitekter, jurister, biologer, psykologer, men å andra sidan är ett universitet ett svårstyrt samfund, där individualismen blomstrar. Vi bildar ett forum för nya idéer och kritiskt – ibland överkritiskt – tänkande. Femtio år har gått sedan 1968, då många universitet i Europa blev katalysatorer för en utökad demokrati i samhället. Större revolutioner härstammar dock från enskilda forskare och tänkare.

Vi minns kanske den mest dramatiska sammandrabbningen mellan akademiker och den katolska kyrkan, som hade gjort den geocentriska världsbilden till en dogm – solen kretsar kring jorden. Tyvärr började empiriska fakta strida mot detta. Den polska astronomen Nicolaus Copernicus blev en förespråkare för den heliocentriska världsbilden. Han skrev ett banbrytande verk ’Om himlakropparnas kretslopp’ (1543), där han påvisade att jorden kretsar kring solen och inte tvärtom. Han förbjöd publiceringen av detta verk före sin död, för han anade vilken kalabalik det skulle orsaka. År 2008 identifierades Copernicus’ kvarlevor i med hjälp av DNA-teknik och två år senare återbegravs han. Ärkebiskop av Lublin, Jozef Zycinski bad på kyrkans vägnar ursäkt för att Copernicus’ teorier hade fördömts.

Vi känner till Galileo Galileis fall: han fick tag på Copernicus’ bok och lyckades få fram empiriska fakta som entydigt påvisade att den heliocentriska världsbilden var den riktiga. Hans bok ’Dialog om de två världssystemen’ publicerades 1632 och orsakade en storm. Inkvisitionen var aktiv och effektiv. Den gamle och sjuke Galilei fick behålla sitt liv, men sattes i husarrest i Padua (Padova).  Università di Padova har fortfarande kvar Galileis pulpet, från vilken han predikade sina astronomiska och matematiska läror. Padova är stolt över honom; Galilei arbetade först vid universitetet i Pisa, men Padova betalde bättre och han flyttade dit. I dag skulle vi kalla detta ’kallelseförande’. År 1992 bad kyrkan om ursäkt och år 2000 upphävdes Galileis dom av den polske påven Johannes Paulus II.

Människans fysiologi var länge en gåta och diverse irrläror spreds, eftersom obduktioner inte var tillåtna, men äntligen var man tvungen att ge efter, anatomiteatrar byggdes vid europeiska universitet och den nakna sanningen kom fram. Jag har besökt några urgamla anatomiläsesalar i kontinentala Europa och de är imponerande. Jag beundrar Rembrants mästarverk ’Dr Nicholaas Tulps anatomiföreläsning’ (1632)  som jag har sett i original i på museet Mauritshuis i Den Haag. Steg för steg kunde man förklara hur en människokropp fungerar, tack vare att experimentell och empirisk vetenskap tilläts.

Man är ibland överoptimistisk och tror att en teknisk-vetenskaplig revolution inte bara automatiskt löser våra problem som nedsmutsning av naturen, klimatförändringen och befolkningsexplosionen, utan också automatisk skapar en världsbild som alla accepterar. Vi har en tendens att tro att objektiv vetenskap och kunskap vinner. 1900-talets historia är motstridig i detta avseende. En av de farligaste teorierna var rasteorin. Många började tro på riktigt att olika raser har karakteristiska andliga egenskaper, t.ex. en svart människa är bra på musik men kan aldrig lära sig matematik. Vi vet vad resultatet blev: fascism och nationalsocialism med judeförintelsen som en extrem kulmination. Denna irrlära hade en irreversibel effekt på Europa då den stora judiska minoriteten med miljoner människor försvann antingen fysiskt eller via emigration till USA. Detta bidrog till att USA blev det ledande landet i vetenskap. Albert Einstein – vars relativitetsteori kallades av nazister jüdische Schwindel – lämnade Berlin och flyttade till Princeton. Järnflykten från Europa var enorm, och forskare och konstnärer av judiskt påbrå utgjorde en väsentlig del av denna massemigration.

För mig personligen har det varit deprimerande att se hur den informationsteknologiska revolutionen har lett till att irrläror, antivetenskaplig propaganda och rasistisk upphetsning så fritt och aktivt sprids. Historiska fakta förvrängs för att utöva extremistisk propaganda och modern, vetenskaplig medicin motarbetas. En del föräldrar låter inte vaccinera sina barn och en del matar dem med silvervatten och vi lever på 2000-talet i ett land som är stolt över sin utbildningsnivå! Jag är född på 1950-talet och mina föräldrar var födda på 1920-talet. Jag blev vaccinerad – i ett skede t.o.m. två gånger p.g.a. hälsosysterns misstag – och tvingades inte dricka silvervatten utan Möllers fiskleverolja. Jag försökte fly, men det lyckades sällan, eftersom mina föräldrar var jättebra på idrott. Smaken känns fortfarande i munnen.

Idag är det 27 januari, minnesdagen för förintelsens offer. Vi får inte glömma.

 

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi

 

Alla mina flygplatser

Tapio SalmiEn forskare tillbringar mycket tid på flygplatser.  Jag har varit på tiotals flygplatser och många upplevelser är oförglömliga.

En gång kom jag hem från Budapest och väntade på flyget Helsingfors-Åbo på ett kafé på Helsingfors flygfält. Då jag äntligen var i Åbo igen, kändes det plötsligt obehagligt: var finns plastkassen, som innehöll en oljecistern för en gammalmodig oljelampa som vi hade hemma? Lampan hade ursprungligen ingen cistern då jag köpte den i Pargas. Kanske hade oljebehållaren gått sönder eller borttappats av förra ägaren. Äntligen hade jag hittat en behållare på en loppmarknad på utkanten av Budapest, dit kollegans ungerska svärfar hade tagit mig. En stund hade jag varit lycklig, men nu vad besvikelsen stor. Jag ringde till flygfältet och blev kopplat till kaféet. Har ni hittat en plastkasse, frågade jag. Här finns nog en kasse, men kan ni beskriva innehållet så att jag vet att den tillhör er, svarade en glad kvinnoröst. Javisst, jag hade i kassen utom oljebehållaren också en flaska konjak av varumärket Otard, ett äpple samt ett exemplar av tidningen Le Figaro. – Ni kan hämta kassen i morgon, svarade kvinnan. Följande morgon tog jag bussen till Helsingfors-Vanda, fick kassen och återvände med följande buss till Åbo. Kl. 10.30 var jag tillbaka till Laboratoriets kafferum och kunde skryta om vad jag hade åstadkommit. Kollegerna kommenterade någonting ironiskt.

Till Frankrike vill jag alltid resa, till Paris för att andas den unika atmosfären och besöka Musée d’Orsay, eller till Lyon för se hur floderna Saone och Rhone möts och en turkosfärgad ström förenas med en gråaktig ström, eller till Normandie för att känna havsluft och se på moln som glider på himmelen – jag förstår varför området en gång var impressionisternas paradis. En flygplats älskar jag – och ibland hatar: Paris, Charles de Gaulle. En ny och ultramodern flygplats planerades på 1960-talet, för Orly-flygplatsen hade blivit för liten för att klara av en ständigt stigande passagerarmängd. Det var stora drömmars och visioners tid: franska flygindustrins stolthet, passagerarplanet Concorde, som flög på femton kilometers höjd och överskred ljudets hastighet hade tagits i bruk; snart skulle vi alla kunna flyga med det! Den första terminalen på Charles de Gaulle blev ett futuristiskt konstverk: resenärerna åker på lutande transportband till eller från s.k. satelliter. Jag kommer ihåg en av mina första resor till Paris: jag stod på bandet och plötslig började man spela klassiska franska chansoner. Stämningen var oförglömlig. Den blir också oförglömlig då man hamnar i fel satellit. Denna flygplats är heterogen: de tre terminalerna är mycket olika, avstånden mellan dem är långa, men lyckligtvis trafikerar ett internt tåg mellan terminalerna. Tåget har reserutten: T1-T3-T2. Min vän var kritisk: här finns ju ingen logik, först till terminal 1, sedan till terminal 3 och slutligen till terminal 2. Visst är det logiskt, påstod jag: addera ihop 1+3, det blir 4, och ta därefter medeltalet: (1+3)/2=2!  Man har en aritmetisk serie av udda tal och sedan tar man ett medeltal. Bon voyage!

Den vänligaste passkontrollen har jag hittat på Casablanca flygplats, Marocko. Mannen tog mitt EU-pass, öppnade det och började bläddra. Han tittade på foto- och namnsidan, tittade noggrant på mig och började le mycket kärleksfullt.  Votre père, est-ce que il etait marocain (var er fader från Marocko)?  Jag nekade, han var finländare såvitt jag vet. Det visade sig att efternamnet Salmi förekommer i Marocko.  Efteråt tänkte jag att ett bättre svar skulle ha funnits: förstås, min pappa kom från Casablanca men min mamma var en svenska, därför är mina ögon blåa. Å andra sidan, man borde inte berätta alternativa sanningar till myndigheterna.

En gång hämtade en estnisk gäststudent den sista versionen av sitt diplomarbete till mig. Jag läser det då jag är tillbaka till kontoret, lovade jag henne. Tapio, flygplanet är ditt kontor, replikerade hon omedelbart. Under de kommande månaderna flyger jag ingenstans.

Tapio Salmi
Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och alltför ofta i luften

Ni hao! – CAMURE i Qingdao!

Tapio Salmi med en mjukispanda.För några veckor sedan besökte jag första gången i mitt liv Folkrepubliken Kina. Varför skriver jag ”Folkrepubliken” (FR)? Alla läsare kommer kanske inte ihåg att det fortfarande finns två kinesiska stater, Folkrepubliken Kina grundad av Mao Zedong med regeringen i Beijing och Republiken Kina, med regeringen i Taipei på ön Taiwan, dit Chiang Kai-sheks  nationalistiska armé och miljoner kineser flydde efter att ha förlorat inbördeskriget mot kommunisterna år 1949. Namnet Taiwan, som oftast används i internationella sammanhanget, är inofficiellt. I motsats till många västländer erkände Finland redan tidigt regeringen i Beijing, vilket man fortfarande kommer ihåg i FR Kina.

Jag hade blivit inbjuden att hålla ett s.k. keynoteföredrag på konferensen Catalysis in Multiphase Reactors (CAMURE) som hölls i kuststaden Qingdao i provinsen Shandong. Dessutom skulle jag hålla ett annat föredrag (min kollega kunde inte resa), ha två posterpresentationer, leda två konferenssessioner samt delta i den vetenskapliga kommitténs möte – allt detta på tre dagar. Folkrepubliken Kina är ju en arbetarstat (formellt), så man ska ju visa en god arbetsmoral!  Vi vid Åbo Akademi var värdar för samma konferens år 2011 – symposiet hölls i Nådendal. Många deltagare i Qingdao kom ihåg de lyxiga arrangemangen i Nådendal och den informella atmosfären.

Symposiet i Qingdao framskred i professor Zaisha Maos vänliga men beslutsamma styre. Kina är ett hierarkiskt land. Medlemmarna av den vetenskapliga kommittén satt i första raden – enligt en bestämd rangordning – och var och en fick en termosflaska med grönt te framför sig. Rangordningen var klar: nummer 1 var professor emeritus Mao, evenemangets ansvarige arrangör, nummer 2 var professor Elio Santacesaria från universitetet i Neapel, som kommer att organisera nästa CAMURE-konferens år 2020. Jag var nummer 3, vilket var mycket hedrande (eller kanske börjar jag bli tillräckligt gammal för att nå rankingtoppen i Kina). I FR Kina ska varje medborgare veta och acceptera sin plats samhället. En gång diskuterade jag kinesisk politik med en gästforskare i Finland, och han bekräftade: ja, Xi (partichef och president) är nummer 1 och Li (statsminister) är nummer två. President Xi är kemiingenjör och ekonom till utbildningen.

Själva konferensen var mycket högklassig, som den alltid har varit: till CAMURE-symposiet skickar forskare på katalys-flerfasreaktorområdet alltid sina bästa arbeten. Jag blev imponerad av många kinesiska doktoranders presentationer, för de var innovativa, logiska och på högsta internationella nivå. Vad forskningsinfrastruktur beträffar så är pengarna ingen större fråga: om staten vill satsa på något vetenskaps- och teknologiområde, så garanteras tillräckliga resurser. Det har lett till att t.ex. Kinesiska vetenskapsakademins katalysforskningsinstitut i Dalian har en apparatpark som hör till de mest avancerade i hela världen. Kina är redan en av stormakterna inom många vetenskapsområden, inte bara i rymd- och militärteknologi utan också kemi- och biovetenskaperna.

Även den bästa konferensen tar slut. På sista dagen i Qingdao kom en trevlig överraskning. Postern ”Preparation of gamma-alumina-alfa-alumina ceramic foams as catalyst carriers” (framställning av keramiska skum av gamma-alfa-aluminiumoxid som katalysatorbärare) av V. Shumilov (min doktorand), K. Eränen, N.Kumar, L.Hupa, D.Murzin, S.Boden, M.Schubert, U.Hampel, E.M.Sulman, T.Salmi vann ett pris – Excellent Poster Award. Tre universitet och ett forskningscentrum deltog i arbetet: Åbo Akademi, Tekniska universitetet i Dresden, Statliga tekniska universitetet i Tver, och Helmholtz – Zentrum i Dresden Rossendorf.  Toppforskning kräver nätverk och internationellt samarbete.

 

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi. I figuren preparerar han sitt föredrag för konferensen CAMURE. Den lilla pandabjörnen Tao-Tao korrekturläser.