Etikettarkiv: språkutveckling

Vittu

Tapio SalmiVittu, vittu och igen vittu!

Vittu, vittu, det är den finländska ungdomens jargong nuförtiden, oberoende av den sociala klassen eller språkgränsen. En gång funderade jag hemma att mitt språkbruk och mitt ordval börjar vara ålderdomligt, eftersom jag gick i en gammaldags skola och mina föräldrar varnade mig om att använda fula ord – ett straff kunde komma omedelbart.

Under de senaste årtiondena har en ny och energisk vittugeration vuxit upp i vårt kära fosterland. Det är verkligen en djärv och gränsöverskridande företeelse (och följer därmed Åbo Akademis strategi), vittu (sv. Fittan, lat. Vagina) har blivit hela folkets egendom och har fått otaliga betydelser, som klart överskrider det ursprungliga anatomiska begreppet. Det svenska ordet ’fittan’ var ännu helt korrekt på 1700-talet, men efter det blev vi så fina, kanske tack vare den store kulturkungen Gustaf III, att ordet blev en del av gatuspråket, ett ord som medel- och överklassen i riket aldrig skulle våga använda.

Är inte allt detta fullkomligt idiotiskt – den ursprungliga anatomiska fittan har abstraherats för att bli en aggressiv svordom eller enbart ett innehållsfattigt fyllnadsord ? Jag har påträffat ungdomar i bussen, i Kuppisparken och på Citymarkets gård; de kan inte inleda diskursen utan att börja med vittu. Låt oss ge några exempel på ett praktiskt vittu: vittu, läraren i huslig ekonomi är dum, vittu läraren i religion förstår ingenting (på finska: vittu se ussanmaikka on tyhmä). En ung och lång kille, troligen från Somalien hade en underhållande pique-nique med sina kompisar i Kuppisparken i augusti, skolan hade börjat. Öl och cider smakade supergott och det var tufft att vara litet full även mitt på veckan eftersom den lagliga åldersgränsen hade nyligen överskridits. Den sociala integrationen till det finländska samhället verkade vara fullbordad!

En dag konstaterade jag hemma till min hustru: min vokabulär är gammaldags, men jag vill modernisera den. Vad menar du på riktigt, frågade hon nyfiket, dina professionella ordval är ju väl ok? – Nej, nej, jag moderniserar och ska inkludera vittu i alla lämpliga sammanhang. Du är galen, tänk på konsekvenserna, varnade hon mig. Jag startade försiktigt, dock bestämt och under kalla vinterdagar (endast då stiger jag på en buss, annars cyklar jag) lyssnade jag på diskussioner i bussen: vittu hit, vittu dit, vittu killen var kul, vittu läraren var en idiot. Ungdomen behöver sitt vittu, annars får de inte dialogen igång.

Jag har alltid älskat att imitera människor – det är min svaghet och härstammar från åren jag spelade i skolans teater. Så, efter några dagar blev det vittu, vittu och igen vittu. Igen kom det en varning hemifrån: Tapio du kan inte fortsätta på detta sätt, du skadar din image som diplomat och förhandlare, du gör dig löjlig, folk tror att du på riktigt har fått ett problem. Man ska alltid lyssna på en kvinna: flickvän, fru, mor, syster, släkting, kvinnlig medarbetarere.  Faktiskt, det var dags att sluta, addiktionen hade blivit för stark och den hade börjat dominera mitt vardagliga språkbruk. Alltså: en stark antivittuaktion inleddes under de kommande dagarna och veckorna så att jag skulle bli civiliserad igen.

Jag städade mitt språk och blev igen en god herde för doktorander och medarbetare. En dag kom jag tidigt på morgonen till laboratoriet och frågade postdoc-medarbetaren :  Kalle, har du kommit ihåg att söka om ett stipendium från Fortums stiftelse? Vittu, jag får aldrig någonting därifrån, utbrast Kalle. Nej, nej, Kalle, inte vittu Kalle utan beklagligtvis eller tyvärr Kalle, så ska du uttrycka dig och skicka snällt in en ansökan ändå – kanske har vi denna gång en bättre tur. Kalle fick ett stipendium.

Ibland kan man dock inte undvika detta färggranna och impulsiva och uttrycksfulla ord. Medicine licentiat Stig Backlund var en legendarisk industriläkare vid Pargas Kalk, kommunalläkare och även privatläkare i Pargas. Arbetsbördan på 1970-talet var enorm och arbetsdagen överskred lätt 15 timmar. Tålamodet tog ibland slut och doktorn blev utmattad. Jag var en gång på hälsocentralen och doktor Backlund skrek till min far: Olavi, detta är en synnerligen fittig plats!

Enligt den stora och revolutionerande språkforskaren och språkreformatorn Juhan Aavik från Ösel, Estland har varje individ i samhället rätten att skapa och föreslå nya ord. Jag håller på och sorterar mina rese- och representationskvitton – ingenting är borttappad (biskopen för Helsingfors stift tappar bort 30% av sina kvitton, men jag får inte tappa bort det minsta verifikatet, eftersom jag inte åtnjuter Guds nåd på samma sätt som biskopen), men ändå är arbetet med sorteringen en aning tråkigt ibland. Därför kommer jag på ett nytt ord till det första inhemska språket: jobbet med sortering och allokering av alla värdens kvitton och verifikat ska i fortsättningen kallas ’kvitutus’!  – Finskan har ju alltid lånat mycket från svenskan, så månne inte även detta förslag kan godkännas av Forskningscenralen för inhemska språk.

Nyligen deltog jag som medlem av en rolig och kompetent delegation från Teknisk kemi och reaktionsteknik i en global konferens i kemi- och processteknik, CHISA2018 i Prag. Dagarna blev långa och intensiva. Nästa dag skulle det hållas ett Beer Party för unga vetenskapsidkare i restaurangen U Vejvodu i gamla stan i Prag. Våj vidu, det blir bra, konstaterade min yngre medarbetare Dr Pasi Tolvanen. Dit for vi, där blev vi och kvällen blev lång som vanligt. Vi återvände till konferenshotellet kl 4.30 på morgonen.

 

Tapio Salmi

Kuressaare/Arensburg, oktober 2018,

med endast några kvitton borttappade, dekanus för FNT och professor i kemisk reaktionsteknik