Etikettarkiv: mångfald

Juni, juli och augusti

Gunilla Widén, , , ,

Nilla_arbetsrumFörra sommaren uttalade sig dåvarande finansminister Alexander Stubb om att det finns tre skäl för att vara professor, nämligen juni, juli och augusti. Universitetsfolket var inte särskilt imponerade av detta uttalande och man undrade hur det är möjligt att ministern kan uttala sig så nonchalant mot en yrkesgrupp som faktiskt arbetar väldigt mycket mera än vad arbetsavtalet föreskriver.

Lite måste man ändå ge Stubben rätt – professorn har ju egentligen ingen semester utan åtnjuter ferier under den tid som undervisningen inte är aktuell. Denna insikt har jag även vuxit upp med då professor Morgonbris ofta underströk det faktum att han har då aldrig haft en enda dag semester! Han hade ferier och det betydde således att han vistades på sommarstugan under sommarmånaderna, men var tillgänglig för det akademiska under samma tid. Han hade ett arbetsrum inrett i sommartorpet och ibland kunde någon av hans doktorander dyka upp oförhappandes för handledning. Jag har livliga minnesbilder från 70-talet då man kunde mötas av en ivrig doktorand i badbrallor på vår brygga när vi kom hem med motorbåten efter en dagsutflykt.

Nåväl, vi ska inte gräva i gamla uttalanden och minnen. Stubb vet säkert bättre numera att professorns sommarmånader är fyllda av arbetsuppdrag. Det är då man prickar in projektmöten, arbete med forskningsansökningar, åker på konferenser och skriver artiklar. Men vilka tre skäl finns det då att vara professor om det inte i första hand är dessa berömda sommarmånader?

På första plats kommer alla gånger studenterna! I morse tittade vår färskaste magister in i mitt arbetsrum. Han sken som Nådendals sol och ville tacka för den fantastiska utbildning han fått vid Åbo Akademi. Och lika glad vill jag tacka för allt det engagemang denna unga magister visat under sin studietid. Studenterna blir ju allt yngre för varje år som går men samtidigt känns det som om jag har mer och mer att lära mig av dem. De ger perspektiv, energi och en växande ödmjukhet för mitt arbete. Jag har ansvar för att studenterna får de rätta färdigheterna inför deras framtida arbetsliv. Det är ett enormt ansvar och handlar förstås mycket om att ge dem en öppen och kritisk attityd för livslångt lärande. Professorns arbete sku vara bra mycket tråkigare utan kontakten till studenterna.

Oersättliga är även kollegerna och forskarsamfundet. Och jag har haft en enastående tur att ha så supertrevliga kolleger. I den närmaste arbetsmiljön förenas vi förstås av att vi tycker att de informationsvetenskapliga frågeställningarna är de absolut mest intressanta och kan ägna hur mycket tid som helst att fundera på vad som påverkar människors informationssökningsbeteende. Och i dessa turbulenta tider slutar det aldrig att förvåna mig hur positivt kollegerna orkar se på alla förändringar och reformer som vi tillsammans ska bena ut. Det är kanske i akademikerns natur att ta utmaningar som projekt som nog löser sig bara man har de rätta metoderna och verktygen. Visst ägnar vi oss också åt att gnissla över arbetsmängd, splittrade arbetsuppgifter, hopplösa tidtabeller m.m. Men också i det finns det en stark gemenskap och problemen blir alltid lite mindre dramatiska då man har goda kolleger att ventilera dem med.

Professorns vardag blir ju aldrig enahanda precis och man kan lindirgt sagt säga att arbetet är mångsidigt och kanske rentav lite svårt att planera ibland. Jag kommer ofta på morgonen till arbetsplatsen med en noggrannt skriven lista på saker jag ska uträtta under dagen. Och lika ofta går jag hem på eftermiddagen med alla saker på listan ogjorda .. och med en känsla av jag aldrig får något gjort. Men i verkligheten har jag kanske haft ett långt samtal med graduskribenten om hur man kan studera generationsskillnader i kunskapsdelning på arbetsplatsen, har haft ett annat långt samtal med kollegan om nya Bibliotekslagen och behörighetskraven och hur detta påverkar utbildningens innehåll, fastnat i e-posten och svarat på frågor om vilka tidskrifter ämnet ska prenumerera på, vilket projektkonto som ska faktureras eller kan jag föreläsa på en doktorandkurs. Och plötsligt kommit ihåg att jag måste göra en reseplan innan jag ska iväg på konferens följande dag …

Ja, det finns alltså tre mycket goda skäl att vara professor: studenterna, kollegerna och det mångsidiga jobbet. Men jag sku nog också räkna in juni, juli och augusti av den enkla anledningen att dessa månader är orsaken till att man alls orkar igenom den långa vintern här i norr 🙂 Sommaren har varit fin – nu är det dags att kavla upp ärmarna och njuta av studenter, kolleger och mångfald! För att citera Gyllene Tider:

Hela året har jag väntat på
Juni, juli, augusti
Allt känns mycket bättre då
Juni, juli, augusti
Allting verkar lättare då
Juni, juli, augusti
Vindarna är varma dååååå
Juni, juli, augusti.

Presidenten och mångfalden

Peter Nynäs, ,

Peter NynäsDet var en stor nyhet när riksdagen nyligen röstade om äktenskapslagen. Frågan utföll till fördel för ökad jämlikhet i vårt samhälle. Det var ett avgörande steg i Finlands historia och jag är stolt över de riksdagsledamöter som förde den här frågan vidare. För att inte tala om alla de individer och grupper som drev frågan och personligen utsatte sig själva för saken. De var alla många och de fick möta mycket.

Steget är ett steg i rätt riktning inte enbart vad gäller frågan om äktenskap utan också i ett större perspektiv. Frågan är aktuell runtom i vår värld, men den berör också mera övergripande frågor om hur vi skall förhålla oss till mellanmänsklig olikhet i sina alla olika former. Det vi framförallt behöver idag är modeller och nya identiteter. Och identiteter är inte givna. Vi erhåller dem delvis som en del av den samhälleliga och kulturella miljö vi är del av. Finland har tagit ett steg i rätt riktning och bidragit till en framväxande skiss för hur man kan leva med sig själv och andra samtidigt – oavsett egna eller omgivningens religiösa eller livsåskådningsmässiga grundvalar. Lagar är inte bara lagar utan också element i våra identiteter. Frågan om HBT-personers rättigheter är för tillfället ett viktigt globalt projekt vid sidan av de andra stora utmaningar som vår mänsklighet möter just nu.

Däremot ter det sig som om republikens president föll pladask i hösthalkan. Å ena sidan hade han antagligen röstat likt jämlikhetens förkämpar om hans getts tillfälle. Å andra sidan var han likt så mång av oss andra bekymrad över den debatthetta som följt denna fråga och skulle ha föredragit en annan väg ut.

Nationens fader skall naturligtvis söka enhet och hans enkla lösning var att vi helt enkelt inför ett nytt begrepp för äktenskapet. Hans tanke var väl god när han under YLE:s frågetimme framhöll att om vi har vi ett annat ord för äktenskapet så kan var och en ta till sig det här begreppet på sitt eget sätt. Presidenten tänkte antagligen att de små religiösa grupper som inte kunnat omfatta en jämlik äktenskapslag på det här sättet kunde behålla ett andligt revir inom vilket de kan uppleva och leva livet på sitt eget sätt. De kan tala om äktenskap medan samhället som helhet struktureras av jämlikhet i lag med ett annat ord.

Även om tanken är god är presidentens resonemang uppåt väggarna. Och jag förbigår här det lilla problemet med starkt och svagt och alltmittemellan religiösa HBT-par och -individer som också vill ha ett äktenskap och inget annat. Problemet med presidentens resonemang är att den frihet till tolkning han vill skapa inte är något nytt. Den finns redan här om presidentens vill se hur verkligheten redan ser ut i hans egen nation. För att tala klarspråk. Muslimer ingår äktenskap i Finland. Buddhister gör det också. Därtill lever jag i den föreställningen att både agnostiker och ateister gör det. Och det sker redan helt enligt Finlands lag och utanför den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och andra kristna sammanhang. Samtidigt vet vi att äktenskap för en ateist, buddhist eller vilket par som helst i Finland som har rätt att ingå äktenskap inte självklart har sin grund i den s.k. kristna äktenskapssynen som motståndarna till jämlikhet så gärna hänvisar till. Vi lever redan i ett pluralistiskt finländskt samhälle där begreppet äktenskap landar i en stor mångfald av sammanhang och tolkningar, dvs. också i en icke-kristen mångfald i form av en stor religiös och livsåskådningsmässig diversitet.

Vad tänkte alltså presidenten? Nationens fader hade tyvärr uppfattat verkligheten i sin egen nation fel i det här sammanhanget. Mångfalden och friheten till tolkning finns där för alla. Utom för en grupp.

P.S. Jag drar mig ofta till minnes vad Sydkoreas f.d. ambassadör i Finland sa till mig en gång. Hon hade tillbringat många år i vårt land och betonade med starkt eftertryck att ”det är bara en sak som Finland bör lära sig och det är öppenhet”. D.S.