Juni, juli och augusti

Nilla_arbetsrumFörra sommaren uttalade sig dåvarande finansminister Alexander Stubb om att det finns tre skäl för att vara professor, nämligen juni, juli och augusti. Universitetsfolket var inte särskilt imponerade av detta uttalande och man undrade hur det är möjligt att ministern kan uttala sig så nonchalant mot en yrkesgrupp som faktiskt arbetar väldigt mycket mera än vad arbetsavtalet föreskriver.

Lite måste man ändå ge Stubben rätt – professorn har ju egentligen ingen semester utan åtnjuter ferier under den tid som undervisningen inte är aktuell. Denna insikt har jag även vuxit upp med då professor Morgonbris ofta underströk det faktum att han har då aldrig haft en enda dag semester! Han hade ferier och det betydde således att han vistades på sommarstugan under sommarmånaderna, men var tillgänglig för det akademiska under samma tid. Han hade ett arbetsrum inrett i sommartorpet och ibland kunde någon av hans doktorander dyka upp oförhappandes för handledning. Jag har livliga minnesbilder från 70-talet då man kunde mötas av en ivrig doktorand i badbrallor på vår brygga när vi kom hem med motorbåten efter en dagsutflykt.

Nåväl, vi ska inte gräva i gamla uttalanden och minnen. Stubb vet säkert bättre numera att professorns sommarmånader är fyllda av arbetsuppdrag. Det är då man prickar in projektmöten, arbete med forskningsansökningar, åker på konferenser och skriver artiklar. Men vilka tre skäl finns det då att vara professor om det inte i första hand är dessa berömda sommarmånader?

På första plats kommer alla gånger studenterna! I morse tittade vår färskaste magister in i mitt arbetsrum. Han sken som Nådendals sol och ville tacka för den fantastiska utbildning han fått vid Åbo Akademi. Och lika glad vill jag tacka för allt det engagemang denna unga magister visat under sin studietid. Studenterna blir ju allt yngre för varje år som går men samtidigt känns det som om jag har mer och mer att lära mig av dem. De ger perspektiv, energi och en växande ödmjukhet för mitt arbete. Jag har ansvar för att studenterna får de rätta färdigheterna inför deras framtida arbetsliv. Det är ett enormt ansvar och handlar förstås mycket om att ge dem en öppen och kritisk attityd för livslångt lärande. Professorns arbete sku vara bra mycket tråkigare utan kontakten till studenterna.

Oersättliga är även kollegerna och forskarsamfundet. Och jag har haft en enastående tur att ha så supertrevliga kolleger. I den närmaste arbetsmiljön förenas vi förstås av att vi tycker att de informationsvetenskapliga frågeställningarna är de absolut mest intressanta och kan ägna hur mycket tid som helst att fundera på vad som påverkar människors informationssökningsbeteende. Och i dessa turbulenta tider slutar det aldrig att förvåna mig hur positivt kollegerna orkar se på alla förändringar och reformer som vi tillsammans ska bena ut. Det är kanske i akademikerns natur att ta utmaningar som projekt som nog löser sig bara man har de rätta metoderna och verktygen. Visst ägnar vi oss också åt att gnissla över arbetsmängd, splittrade arbetsuppgifter, hopplösa tidtabeller m.m. Men också i det finns det en stark gemenskap och problemen blir alltid lite mindre dramatiska då man har goda kolleger att ventilera dem med.

Professorns vardag blir ju aldrig enahanda precis och man kan lindirgt sagt säga att arbetet är mångsidigt och kanske rentav lite svårt att planera ibland. Jag kommer ofta på morgonen till arbetsplatsen med en noggrannt skriven lista på saker jag ska uträtta under dagen. Och lika ofta går jag hem på eftermiddagen med alla saker på listan ogjorda .. och med en känsla av jag aldrig får något gjort. Men i verkligheten har jag kanske haft ett långt samtal med graduskribenten om hur man kan studera generationsskillnader i kunskapsdelning på arbetsplatsen, har haft ett annat långt samtal med kollegan om nya Bibliotekslagen och behörighetskraven och hur detta påverkar utbildningens innehåll, fastnat i e-posten och svarat på frågor om vilka tidskrifter ämnet ska prenumerera på, vilket projektkonto som ska faktureras eller kan jag föreläsa på en doktorandkurs. Och plötsligt kommit ihåg att jag måste göra en reseplan innan jag ska iväg på konferens följande dag …

Ja, det finns alltså tre mycket goda skäl att vara professor: studenterna, kollegerna och det mångsidiga jobbet. Men jag sku nog också räkna in juni, juli och augusti av den enkla anledningen att dessa månader är orsaken till att man alls orkar igenom den långa vintern här i norr 🙂 Sommaren har varit fin – nu är det dags att kavla upp ärmarna och njuta av studenter, kolleger och mångfald! För att citera Gyllene Tider:

Hela året har jag väntat på
Juni, juli, augusti
Allt känns mycket bättre då
Juni, juli, augusti
Allting verkar lättare då
Juni, juli, augusti
Vindarna är varma dååååå
Juni, juli, augusti.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *