Etikettarkiv: östersjön

Tummen upp för kretsloppsekonomi

Johanna båt 3

Man kan vara av många olika åsikter om regeringens finanspolitik, och kanske de senaste rätt hårda buden från de tre ledande ministrarna har väckt mera negativa känslor och till och med lite skräck hos löntagarna än hurrarop. Jag har också lite svårt att förstå hur man med de föreslagna nedskärningarna på olika löneformer hos framför allt lågavlönade kan lyfta Finlands produktion och göra oss mera konkurrenskraftiga.

Även om många av regeringens åtgärdsförslag känns hårda och i viss mån även orättvisa, finns det åtminstone en del i programmet som får absolut tummen upp från mig. Regeringen har skrivit in i sitt program mål för tillämpning av kretsloppsekonomi.

Kretsloppsekonomi är en relativt ny ekonomimodell där materialen och värden cirkulerar och produkternas mervärde skapas genom tjänster och intelligenta tillämpningar. Fram till nu har ekonomin till största delen fungerat enligt modellen “ta tillverka skrota”, d.v.s. att varje produkt används tills den är uttjänt och sedan kastas bort och blir outnyttjat avfall. En övergång till en kretsloppsekonomi innebär ett nytt fokus på återanvändning, reparation, omvandling och återvinning av befintliga material och produkter. Det som tidigare sågs som avfall kan bli till en resurs.

Kretsloppsekonomins principer kan jämföras med funktionssättet för ett välfungerande ekosystem, där materialet cirkulerar i näringskedjor praktiskt taget utan förluster och systemet strävar efter att minimera även energiförluster. På samma sätt utformas i kretsloppsekonomin produkter för att passa in i materialcykler, vilket leder till att material cirkulerar på ett sådant sätt att dess värde bevaras så länge som möjligt, och därmed minimeras avfallsmängderna.

Jordbruket är en stor näringsgren som använder mycket råvaror – framför allt närsalter varav fosfor globalt sätt börjar snart vara en bristvara. Vissa prognoser säger att jordens fosforförråd har använts inom 50 år, om användningen i framförallt jordbruk hålls på den nuvarande nivån. I det traditionella jordbruket i Finland har man sedan andra världskriget gödslat med främst konstgödsel som härstammar från fosfatgruvor och de sinande förråden. En del av närsalterna i gödsel tas förstås upp av de olika grödorna och blir då matvaror för människor och foder för djur, men en stor andel av både fosfor och kväve urlakas från åkrarna och rinner ut till vattendragen. Eutrofieringen eller övergödningen är den välkända konsekvensen av denna urlakning. Det är specifikt jordbruket och avloppsvattenreningen som vår nuvarande regering har velat åtgärda med kretsloppsekonomiska principer. Målsättningen är att täppa till läckagen från åkrarna och höja utnyttjandegraden av närsalter från reningsverken och på det viset minska på behovet av nya närsalter och produktion av outnyttjade avfallsprodukter såsom reningsverksslam. Ur en ekologs synvinkel är målsättningarna lovvärda och verkar dessutom vara rätt realistiska. Vilket skulle vara bättre än att effektivisera jordbruksproduktion, spara pengar och samtidigt främja våra vattendrags och Östersjöns tillstånd?

Kretsloppsekonomin har förstås många fler dimensioner än bara jordbruksproduktion. Samma principer kan tillämpas på nästan all produktion och konsumtion av olika varor. Det finns redan rätt många exempel på nya företag som – medvetet eller omedvetet – tillämpar kretsloppsekonomiska principer. Till exempel flygbolagen kan numera köpa antal flygtimmar för flygplansmotorer i stället för att köpa själva motorn. I den här modellen äger tillverkaren motorn under hela dess livscykel, servar motorerna under leasingperioden och efter den byter motorn mot en ny. Den gamla motorn åker tillbaka till tillverkaren för att servas för en ny leasingperiod hos någon kund eller så skrotas den och materialen återgår tillbaka som råvaror för nya motorer. I den här modellen kommer mervärdet för tillverkaren inte från en stor och alltjämt ökande produktion av motorer utan olika servicetjänster för existerande motorer.

Ett annat och kanske lite mera jordnära exempel är ett företag som leasar jeans, 4,95 € för paret och månad. Efter en månads användning kan kunden endera returnera paret eller fortsätta leasingen för en till månad. Det här låter mycket praktiskt och tillåter kunden elva modellbyten under ett år utan att man själv behöver köpa tolv par jeans som tar plats i skåpet och så småningom går ur mode och blir avfall. Priset är dessutom noga avvägt – det motsvarar vad ett stop öl kostar. Mycket lämpligt för studerande som lär vara de ivrigaste kunderna. Företaget tvättar och reparerar jeansen mellan leasingkunderna och de uttjänta paren blir råvara för textilindustrin.

I regeringsprogrammet finns även målsättningar för åtminstone ett antal pilotprojekt kring produktion av industriprodukter, minimering av avfallsproduktion och ökat utnyttjande av traditionellt avfall i industriproduktion, allt enligt kretsloppsekonomins principer som i exemplen ovan. Hoppas dessa projekt får luft under vingarna och samlar kreativa företag och människor som hittar vägar att skapa de nya tjänster som skapar mervärde för produkterna i ekonomins kretslopp. Lyckas det har vi även kommit på rätt väg till ekonomisk tillväxt och ökade sysselsättningsmöjligheter för människor efter den kraftiga minskningen av arbetstillfällen i den traditionella industrin. Och allt på ett hållbart sätt. Hurra! tummen upp

Snö och salt så in i Norden

Johanna MattilaDet är en märklig känsla att stå i mörkret på en havsstrand och se hur de svarta vågorna i den öppna sjön slår mot snöbeklädda vita klippor. Det känns nästan som om havet skulle vilja äta upp det vita på klipporna. Trots att vi är i början av februari har vintern inte ännu heller kommit på riktigt. Och trots det tjocka snötäcket på land är det så varmt att det inte ens bildas en liten isrand på stranden utan strandkanten är bara våt efter vågorna.

När jag står där på stranden, funderar jag över de märkliga väderförhållandena under de senaste månaderna; det har ju egentligen bara varit slaskväder i södra Finland. Hade all nederbörd kommit som snö, skulle vi ha världens finaste snötäcke och perfekta skidspår, vilka jag har saknat hela vintern. Nederbörd har nog kommit i stora mängder, men mest som snöslask eller idel regn. Inte nog med det att jag och många andra har gått miste om skidnöjen utan tack vare dessa stora nederbördsmängder har även avrinningen till vattendragen och slutligen till Östersjön varit ovanligt stora, eftersom marken har varit bar och ofrusen. Alla som har gått över den gamla Hallisbron i Åbo har genom hela vintern kunnat beundra mäktiga forsande vattenmassor vid vattenverkets damm. De stora mängder närsalter som med dessa vattenmassor har runnit ut till havet bådar inte gått inför sommarens algsäsong utan tvärtom, det finns gott om ”mat” för algerna bara solen kommer fram så att produktionen kommer i gång.

Förutom den pågående, ovanligt långa isfria vintern har även ett annat mera ovanligt fenomen inträffat i Östersjöregionen i vinter. I december –januari fick  Östersjön ta emot en ovanligt stor saltvattenpuls, det vill säga att strömmade in stora mängder mycket salthaltigt vatten från Nordsjön via de Danska sunden. Enligt vissa uppgifter var den tredje störst sen mätseriens början på 1880-talet medan andra källor talar om en puls bland de tio största genom tiderna. Hur som helst var fenomenet ovanligt och av stor betydelse för de ekologiska förhållandena i Östersjön. Mängden av salt som sägs ha kommit in är nästan ofattbart stor, cirka fyra gigaton salt. Det vill säga 4 000 000 000 000 kg salt som kom in med ungefär 250 km3 vatten, vilket betyder att vattnets salthalt var ungefär 16-17 promille. Det här vattnet är betydligt tyngre än det vatten som vi normalt har i Östersjön och vars salthalt varierar från cirka 10 promille i t.ex. Gotlands djup till 5-6 promille i Skärgårdshavet.

Det tunga vattnet lägger sig på bottnen och tränger ut det gamla syrefattiga och näringsrika vattnet upp mot ytan och längre norrut. Det goda i pulsen var att det salta vattnet var också mycket syrerikt, vilket kommer att märkbart förbättra djupområdenas syresituation. Å andra sidan finns det en risk att det gamla näringsrika vattnet kommer ytterligare att gynna algblomningar nästa sommar och kanske även senare.

Den ökade salthalten är dock gynnsam för torsklek så väl som för marina djurplankton arter som är viktig föda för bl.a. strömming. Det här kan betyda att vi får mera torsk i Östersjön och även att strömmingen hittar bättre föda än idag då främst mindre näringsrika sötvattensarterna dominerar djurplankton. Dessa förändringar skulle högst sannolikt hjälpa till att förbättra Östersjöns allmänna tillstånd genom en sorts naturlig biomanipulation ifall torsken, som är det viktigaste stora rovdjuret i öppna Östersjön, blir flertaligare och äter upp mera planktonätande strömming och vassbuk. Då skulle mängden djurplankton kunna öka och äta mera växtplankton. Det här i sin tur skulle betyda färre algblomningar och klarare vatten. Åtminstone i teorin.

När jag vänder mig bort från det mörka vågorna och stranden tätnar snöfallet. Det mörka vattnet täljer inte hur nästa sommar kommer att se ut i skärgården. Salthalten påverkas ännu inte nästa sommar vid våra breddgrader utan kanske först året därpå. Det fortsatt varma vädret och rikliga nederbörden tyder dock på att algblomningarna kan frodas och att simturerna därmed kan bli färre på grund av ”algsoppan”.  Jag vågar ändå drömma om torskfiske i Erstan-området så som det var möjligt på 1980-talet då torskstammarna var rekordstora efter ordentliga saltvattenpulser 6-7 år tidigare. Fisket får dock vänta några år så att torskarna hinner växa till sig och vandra från Östersjöns södra delar där deras lek tar plats.

Sommardagar i Arensburg

Tapio SalmiMin första kontakt till den estniska ön Ösel (Saaremaa) skedde via litteraturen: jag läste de böcker som jag inte ännu hade läst i barndomshemmets bibliotek. De var författarinnan Aino Kallas’ dagböcker. Aino, som hörde till den finländska kultursläkten Krohn hade en intressant livshistoria; den präglades av stor lycka och enorm tragedi. På en exkursion träffade den unga studenten filosofie doktor Oskar Kallas, som efter en dags bekantskap friade till Aino! Oskar var född på Ösel,  han var en son till Kaarma församlingens klockare, doktor i etnologi, lärare, forskare och journalist, senare även diplomat: den unga estniska republikens ambassadör i Helsingfors, Den Haag och London. Aino blev en känd finsk-estnisk författare. Hon skrev på finska, men teman för hennes romaner och noveller kom ofta från Ösel, från öns mytiska förgångna. Estniska släktingar berättade gamla historier som i hennes fantasi förädlades till skönlitterära verk. Paret hade ett lugnt och kreativt liv i Tallinn efter Oskars pensionering från diplomatiska uppdrag. Sedan bröt andra världskriget ut och två av parets vuxna barn dog onaturligt under krigets gång. Paret Kallas lyckades fly till Stockholm och blev för evigt exilester, som längtade tillbaka till Ösels mjuka stränder och ljuvliga sommardagar.  Aino Kallas är ett av de största namnen i  den finländska litteraturen och Oskar är en odödlig figur i den estniska kulturhistorien.

Idag skiner solen över den Öselska himmelen: flera veckor var temperaturen nästan 30 grader i öns huvudstad Kuressaare och havsvattnets temperatur översteg 25 grader. Turister kom och for: finländare, svenskar, letter, litauer, ryssar, tyskar, fransmän… De kom till operafestivalen, de kom till kammarmusiksfestivalen, de kom för att titta på fåglar, för att festa, några kanske enbart för att vila. En kosmopolitisk kakofoni, kunde man säga. Unga tyska studenter promenerade på stadens huvudgata och frågade artigt: tyska eller engelska? Tyska, absolut, svarade jag. De frågade vägen till tyska soldaters gravgård. Gå ditåt, ca tre kilometer, så kommer ni till Kudjape metsakalmistu, bredvid den finns de tyska soldatgravarna. De tackade och gick.

Ön har starka tyska rötter: här härskade den baltisk-tyska adeln som ägde stora herrgårdar. Många av dem deltog aktivt i utvecklingen av samhället. Balthazar van Campenhausen var på 1700-talet viceguvernör i Kuressaare, som då kallades Arensburg. Han grundade den första tidsskriften på ön, Arensburgische Wochen- und Intelligenzblätter. Han grundade även den första (halv)professionella teatern i Arensburg-Kuressaare. En sommarkväll träffade jag under konsertens paus friherre Hansjörg Freytag – von Loringhoven, vars förfäder en gång var godsägare i Kihelkonna kommun. Deras adelsvapen hänger i Kuressaare biskopsslott. Hansjörg är en artig, äldre gentleman, först hjärnkirurg till utbildningen, men sedan hade han kommit till slutsatsen att det egentligen är farligt att operera hjärnor och utbildade sig till psykoterapeut. Han har praktik i Tübingen. Ofta kommer han på somrarna till Ösel, medan hans fru som är bildkonstnär flyger till Provence.

Vi organiserade i augusti en internationell sommarskola och konferens i Kuressaare, i lokala yrkesinstitutets utrymmen. Temat var norra Östersjöområdets hållbara kemi och processteknologi. Evenemanget samlade ca 60 deltagare från Åbo Akademi, Uleåborgs universitet, Umeå universitet, Kungliga tekniska högskolan (KTH) och Tallinna tehnikaülikool. Dessa universitet bildar nätverket POKE (Pohjoisen Itämeren alueen kestävä kemia ja prosessiteknologia), som finansieras av Finska Kulturfonden (Suomen Kulttuurirahasto). Deltagarna representerade över 15 nationaliteter. Toppföreläsare berättade om jordklotets härkomst och utveckling (Olav Eklund, ÅA), Östersjöområdets ekologi (Jüri Elken, TTÜ), sol- och vindenergi (Lars Hedström och Lauri Ulm). Tiotals pågående doktorsarbeten presenterades och en snabbkurs i vetenskapligt skrivande hölls. Sommarnätterna var fortfarande långa och nattklubbarna vimlade av folk. En kväll besökte vi Kuressaare biskopsslott: vi hittade Freytag – von Loringhovens vapen, det var nästan som modern, nonfigurativ konst, vi hittade Oskar Kallas bild i den permanenta utställningen på slottet.

För 75 år sedan, i augusti 1939, besökte Estlands president Konstantin Päts Saaremaa; han höll tal och pratade med folk och åt festmiddag på slottet. Sommaren hade varit ovanligt vacker och het, den stora ekonomiska depressionen hade övervunnits, livet hade blivit gladare igen och folk fyllde badstränderna överallt i Norden, från Nådendal till Hangö och Terijoki, från Pärnu till Kuressaare. Den 23.8.1939 undertecknades Molotov-Ribbentroppakten i Moskva och andra världskriget bröt ut den 1 september i morgongryningen. Sommaren var slut.

Krigets förhärjelser bör ersättas med fredens budskap. En av  fredens ambassadörer på jordklotet är Tibets andlige ledare Dalai lama. Jag läste i dagstidningen Meie Maa (Vårt land), att Sydafrika, Nelson Mandelas och Desmond Tutus hemland vägrade att ge visum åt den tibetanske ledaren: Sydafrika har aktiva handelskontakter till Folkrepubliken Kina. Då realpolitik och mänskliga rättigheter står mot varandra, vinner realpolitiken. Bilden är tagen av Dr Pasi Tolvanen.