Snö och salt så in i Norden

Johanna MattilaDet är en märklig känsla att stå i mörkret på en havsstrand och se hur de svarta vågorna i den öppna sjön slår mot snöbeklädda vita klippor. Det känns nästan som om havet skulle vilja äta upp det vita på klipporna. Trots att vi är i början av februari har vintern inte ännu heller kommit på riktigt. Och trots det tjocka snötäcket på land är det så varmt att det inte ens bildas en liten isrand på stranden utan strandkanten är bara våt efter vågorna.

När jag står där på stranden, funderar jag över de märkliga väderförhållandena under de senaste månaderna; det har ju egentligen bara varit slaskväder i södra Finland. Hade all nederbörd kommit som snö, skulle vi ha världens finaste snötäcke och perfekta skidspår, vilka jag har saknat hela vintern. Nederbörd har nog kommit i stora mängder, men mest som snöslask eller idel regn. Inte nog med det att jag och många andra har gått miste om skidnöjen utan tack vare dessa stora nederbördsmängder har även avrinningen till vattendragen och slutligen till Östersjön varit ovanligt stora, eftersom marken har varit bar och ofrusen. Alla som har gått över den gamla Hallisbron i Åbo har genom hela vintern kunnat beundra mäktiga forsande vattenmassor vid vattenverkets damm. De stora mängder närsalter som med dessa vattenmassor har runnit ut till havet bådar inte gått inför sommarens algsäsong utan tvärtom, det finns gott om ”mat” för algerna bara solen kommer fram så att produktionen kommer i gång.

Förutom den pågående, ovanligt långa isfria vintern har även ett annat mera ovanligt fenomen inträffat i Östersjöregionen i vinter. I december –januari fick  Östersjön ta emot en ovanligt stor saltvattenpuls, det vill säga att strömmade in stora mängder mycket salthaltigt vatten från Nordsjön via de Danska sunden. Enligt vissa uppgifter var den tredje störst sen mätseriens början på 1880-talet medan andra källor talar om en puls bland de tio största genom tiderna. Hur som helst var fenomenet ovanligt och av stor betydelse för de ekologiska förhållandena i Östersjön. Mängden av salt som sägs ha kommit in är nästan ofattbart stor, cirka fyra gigaton salt. Det vill säga 4 000 000 000 000 kg salt som kom in med ungefär 250 km3 vatten, vilket betyder att vattnets salthalt var ungefär 16-17 promille. Det här vattnet är betydligt tyngre än det vatten som vi normalt har i Östersjön och vars salthalt varierar från cirka 10 promille i t.ex. Gotlands djup till 5-6 promille i Skärgårdshavet.

Det tunga vattnet lägger sig på bottnen och tränger ut det gamla syrefattiga och näringsrika vattnet upp mot ytan och längre norrut. Det goda i pulsen var att det salta vattnet var också mycket syrerikt, vilket kommer att märkbart förbättra djupområdenas syresituation. Å andra sidan finns det en risk att det gamla näringsrika vattnet kommer ytterligare att gynna algblomningar nästa sommar och kanske även senare.

Den ökade salthalten är dock gynnsam för torsklek så väl som för marina djurplankton arter som är viktig föda för bl.a. strömming. Det här kan betyda att vi får mera torsk i Östersjön och även att strömmingen hittar bättre föda än idag då främst mindre näringsrika sötvattensarterna dominerar djurplankton. Dessa förändringar skulle högst sannolikt hjälpa till att förbättra Östersjöns allmänna tillstånd genom en sorts naturlig biomanipulation ifall torsken, som är det viktigaste stora rovdjuret i öppna Östersjön, blir flertaligare och äter upp mera planktonätande strömming och vassbuk. Då skulle mängden djurplankton kunna öka och äta mera växtplankton. Det här i sin tur skulle betyda färre algblomningar och klarare vatten. Åtminstone i teorin.

När jag vänder mig bort från det mörka vågorna och stranden tätnar snöfallet. Det mörka vattnet täljer inte hur nästa sommar kommer att se ut i skärgården. Salthalten påverkas ännu inte nästa sommar vid våra breddgrader utan kanske först året därpå. Det fortsatt varma vädret och rikliga nederbörden tyder dock på att algblomningarna kan frodas och att simturerna därmed kan bli färre på grund av ”algsoppan”.  Jag vågar ändå drömma om torskfiske i Erstan-området så som det var möjligt på 1980-talet då torskstammarna var rekordstora efter ordentliga saltvattenpulser 6-7 år tidigare. Fisket får dock vänta några år så att torskarna hinner växa till sig och vandra från Östersjöns södra delar där deras lek tar plats.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *