Etikettarkiv: expertis

Forskarens mediekontakt

Andreas HägerNär jag föreläser om media på grundkursen i sociologi brukar jag presentera en ytterst kort historik över massmediernas roll i samhället: de har gått från att vara ett redskap för andra institutioner (till exempel tryckning av religiösa skrifter); till att bli en självständig institution (tidningar, rundradio); till att bli det moderna samhällets viktigaste institution och övergripande logik. Detta sistnämnda skede som vi lever i idag karakteriseras av en process som kan kallas medialisering, dvs. hur olika sfärer i samhället existerar enligt mediala villkor. Politik och idrott brukar jag ta som exempel. Medialisering av religion har jag själv skrivit något om. Här tänkte jag fundera på medialisering av forskning (ur en begränsad och förenklad synvinkel).

Att forskningsresultat ska publiceras, hur de publiceras, och den processens betydelse inte minst för upprätthållandet av en forskarkarriär, är alla aspekter av medialiseringen av forskning. Temat för detta inlägg är en annan sida av saken, forskarens kontakter med massmedier av icke-akademiskt slag.

En viktig aspekt av universitets så kallade ”tredje uppgift” – det samhällstillvända och -relevanta arbetet – är olika former av spridning av forskningsresultat och annan akademisk kunskap via massmedia. Forskare blir kontaktade av media för att kommentera olika aktuella händelser, eller skriver debattartiklar, blogginlägg, etc. För forskare inom människovetenskaper, och kanske särskilt för samhällsvetare, är det närmast ett ”kall” att kommunicera sin forskarkunskap för att bidra till att utveckla samhället.

Det tar förstås tid att sköta denna uppgift, inte minst när man skriver själv. När jag studerade vädrade två av mina lärare helt divergerande åsikter om forskarens – eller specifikt sociologens – bidrag till samhällsdebatten (detta alltså enligt hur jag minns saken, något decennium senare). Den ena tyckte att det var närmast meningslöst att skriva i dagstidningen, det var ingen merit – medan den andra tyckte att det rentav var viktigare att skriva i dagstidningar och kulturtidskrifter, där människor läste ens texter, än att publicera för andra forskare. Trycket att publicera vetenskapligt är säkert större i dag än det var när mina lärare debatterade, men ändå vågar jag tro att det är få som skulle förneka betydelsen av spridning av den vetenskapliga kunskapen utanför det egna skrået.

Media och journalister är förstås intresserade av vissa teman och vissa vinklingar. Jag träffade en gång en religionsforskare specialiserad på satanism och ockultism som berättade att han gjort över 1000 intervjuer om sin forskning. Vad han frågats om eller sagt vet jag inte alls, men tematiken kan tänkas intressera för att den passar in i flera tacksamma diskurser om religion i ett sekulariserat samhälle, både att religion är något konstigt och att den är eller kan vara ett samhällsproblem.

Jag har ett antal gånger varit med om att ha blivit kontaktad av media gällande frågor som mer eller mindre berört mina forskningsområden men där det inte blivit någon ”juttu” för att journalisten inte varit nöjd med mina svar. En radiojournalist var upprörd över att en reklam för en viss ost använde bilder av munkar. Hon var överlag kritisk till användning av religion i reklam. Jag, som intervjuades i egenskap av forskare om religion och populärkultur, delade inte hennes upprördhet och ville inte fördöma vare sig den specifika reklamen eller användning av religiösa bilder i reklam i allmänhet. Därmed meddelade redaktören helt ärligt att hon inte ville ha med mig i sitt program utan försökte hitta någon som tyckte likadant som hon.

Motsvarande har hänt flera gånger, särskilt när jag inte gått med på att bekräfta en viss som jag själv uppfattat det stereotyp bild av någon minoritetsreligiös grupp, till exempel laestadianer. En aspekt av medialiseringen av forskning är att innehållet av forskningsresultaten, som de kommuniceras till en bredare publik, riskerar tvingas in i journalistens berättelse och i det som fungerar medialt – forskaren och forskningen blir en gisslan som fungerar som legitimering av journalistens/redaktionens uppfattning och budskap.

Förstås har jag också haft positiva erfarenheter av mediekontakter. Som när radiojournalisten i sändningen konstaterade att det var ”bra att vi kontaktade den där sociologen”, eller när jag på kafferumsbordet kunde sätta en artikel ur USA Today där min forskning blev citerad. För inte minst handlar mediekontakter om att få visa upp sig och vara duktig. Därför finns det säkert också skäl för oss forskare att ibland tänka efter en extra gång och tacka nej till medial exponering, för ingen är ända expert på precis allt.

Kunniga och empatiska föreläsare nyckeln till positiv inlärning

Enligt Åbo Akademis strategi för 2015 – 2020 är en av universitetets grundläggande uppdrag att ”bedriva vetenskaplig forskning av hög internationell kvalitet som långsiktigt tjänar mänsklighetens välgång”. Detta har också varit min uppfattning om universitetens uppgift, men ändå har det kontinuerligt under de tre universitetspedagogikmoduler jag avklarat detta läsår kommit fram hur undervisningen har prioritet. Väl medveten om att studiehelheten jag deltagit i heter universitetspedagogik och inte universitetsforskning är jag ändå överraskad. Eftersom undervisningen är så central tänkte jag stanna upp och reflektera över föreläsarens roll för en positiv inlärning med avstamp i en presentation som ingår i den tredje modulen. Presentationen hölls av akademilektor Mira Karrasch med rubriken Psykologiska synpunkter på feedback i universitetsutbildning – teori, forskning och egna erfarenheter.

Före jag övergår till föreläsarens roll är det värt att ta fasta på en annan central del av inlärning, nämligen feedback. Det finns både formell feedback till studeranden och informell feedback. Formell feedback i form av vitsord och muntlig och skriftlig feedback behöver studeranden för att veta om man uppfattat saker och ting rätt, om man förstått det som var syftet och huruvida man utvecklat den kunskap som man borde ha utvecklat. Föreläsaren och enheten behöver också feedback i form av kursutvärderingar om kursens struktur och innehåll samt hur det har undervisats.

Informell feedback är en kontinuerlig form av växelverkan mellan människor då vi kommunicerar. Det kan vara i form av blickkontakt, kroppsspråk, ”läsandet” av publiken och hur man förhåller sig till studerandenas frågor, d.v.s. att man tar frågorna på allvar och hanterar frågorna respektfullt. Detta är viktigt framför allt under de första studieåren då studerandena växer in i det akademiska tänkandet.

Eftersom idén med att delta i undervisning bland annat är att lära sig ny kunskap och kritiskt tänkande är inlärning ett av de mest centrala begreppen. Inlärning sker (för det mesta) i en kontinuerlig mellanmänsklig interaktion, där psykologiska faktorer har stor betydelse. Inom studierna finns vissa ämnesområden som man läser in (tentlitteratur) och då interagerar man mindre med andra människor. Varken studerande eller lärare är rationella robotar utan biopsykososiala varelser med känslor, attityder, förväntningar, kunskap och tankar. Vi kan aldrig med säkerhet veta hur andra människor uppfattar det vi säger och hur de lär sig, men grundförutsättningen för en lyckad inlärning är lärarens empati- och metakognitiva förmåga (theory of mind), d.v.s. hur bra en människa sätter sig in i och kan leva sig in i en annans människas verklighet.

Föga överraskande har forskning visat att man lär sig bättre om man får positiv feedback. På samma sätt är emotioner och motivation grundläggande faktorer för inlärning. Eftersom det emotionella klimatet påverkar hur motiverad man är så är det viktigt att skapa en gynnsam stämning i en inlärningssituation. Om den allmänna stämningen i en undervisningssituation är negativ och föreläsaren verkar vara mest irriterad på att sätta tid på att behöva stå där och föreläsa, så leder det sällan till de bästa resultaten.

Med detta som bakgrund är det förståeligt men ändå häpnadsväckande hur stor inverkan föreläsaren har på inlärningen. I en omfattande meta-analys kom det fram att när studerandena gav feedback på undervisningen så berodde 65% på föreläsarens egenskaper. Vilka är då de viktiga egenskaperna hos en föreläsare? Det första är (tur nog) kompetens och kunskap, sedan kommer entusiasm, förmåga att strukturera och att vara klar med det man presenterar, presentationsförmåga, sociala förmågor såsom att kommunicera och beakta studerandena samt hur lätt det är att kontakta föreläsaren med t.ex. frågor. Kursfeedbacken ger uppbackning för denna analys. Det både positiva och negativa är att studier även påvisar en hög korrelation mellan studentfeedback på olika kurser som hålls av samma lärare, men ingen korrelation mellan feedback på samma kurser som hålls av olika lärare. Feedback från flera kohorter av samma lärare hålls konstanta, d.v.s. de som får bra feedback från början fortsätter att få det, medan de som får sämre feedback inte verkar få bättre feedback trots ökande erfarenhet. Kan det bero på att föreläsare är oföränderliga eller kan detta eventuellt förklaras med bristande entusiasm, att en föreläsare inte märkt att samma slides hängt med de senaste femton åren?

En av farhågorna vid implementering av studentfeedback har varit att evalueringarna till stor grad skulle ha berott på irrelevanta faktorer såsom lärarens utseende, studerandenas vitsord och för lätt kravnivå. Det är även viktigt att uppmärksamma de stora metodologiska problem som uppstår när man forskar i sambandet lärarfeedback-inlärning. Studerandena har olika inlärningskapacitet vilket leder till frågan hur man objektivt mäter kursens svårighetsgrad. Både slapphetshypotesen, d.v.s. studerande ger bättre feedback för föreläsare som lätt ger höga vitsord och som har låga krav på studerande, och reciprokalitetshypotesen, d.v.s. studerande som får bättre vitsord ger bättre feedback, har båda stöd av forskningsresultat. Värt att observera är att de högsta korrelationerna mellan inlärningsresultat och kursfeedback härstammar från journaler i pedagogik där studerandena är från humanistiska ämnen. Sambanden är mycket svagare i ekonomiska och matematiska ämnen.

Även om det kanske inte finns ett enkelt kausalsamband mellan föreläsarens uppskattade egenskaper och inlärning kan man anta att en kunnig, empatisk och entusiastisk lärare har bättre förutsättningar att motivera och stimulera studeranden. Detta utesluter självfallet inte att studerande är olika ifråga om primär motivation. Det finns alltid de som försöker komma undan med så lite prestation som möjligt, medan ett ämne kan väcka ett djupt intresse hos en annan och resultera i prestationer långt utöver uppgiftens krav. Oberoende av motivationsgraden hos dem som deltar i en föreläsning blir interaktionen bättre om stämningen präglas av respekt, intresse och framför allt kunskap levererad på ett förståeligt sätt.

Logopedins och psykologins kvalitetsseminarium på Svartå Slott ur studentperspektiv

Skribenter: Linnéa Lindholm och Elin Sundqvist

En strålande vacker torsdag i början av september hoppade vi på bussen tillsammans med ett blandat gäng av professorer, lärare, doktorander och studeranderepresentanter från utbildningslinjerna för psykologi och logopedi. Destinationen för resan var Svartå Slott i Raseborg, där vi skulle delta i det femte och sista kvalitetsseminariet inom ramen för ett flerårigt gemensamt projekt. Under de senaste åren har det på båda utbildningslinjerna gjorts en extra insats för undervisningens kvalitet, vilken möjliggjorts av ett bidrag som mottagits för detta ändamål.

Efter någon timmes resa klev vi av bussen och möttes av underbart solsken och den idylliska trädgården som ramar in hela det natursköna området kring Svartå slott. Då vi hade checkat in och fått våra rum, kommit med många imponerade kommentarer angående det fantastiska landskapet, samt blivit styrkta av en liten salt bit, var vi redo att sätta igång.

Efter någon timmes resa klev vi av bussen och möttes av underbart solsken och den idylliska trädgården som ramar in hela det natursköna området kring Svartå slott.

Efter någon timmes resa klev vi av bussen och möttes av underbart solsken och den idylliska trädgården som ramar in hela det natursköna området kring Svartå slott.

Eftermiddagen inleddes med en kort introduktion till seminariets tema, nämligen ”Yrkesidentitetens utveckling, klinisk expertis och evidensbaserad praxis”, och följdes av en föreläsning om en avhandling som gjorts kopplad till precis detta. Fokus i avhandlingen låg på hur talterapeuter och talterapistuderande identifierar sig med sin yrkesroll, hur väl de lyckats skapa sig en yrkesidentitet och hur den ser ut, samt hur kompetenta de känner sig inom sitt område. Föreläsningen väckte diskussion om hur man under utbildningen skulle kunna arbeta för att främja utvecklandet av en stark yrkesidentitet och kompetens redan under studietiden på våra utbildningslinjer. Önskemål om mera praktik under studietiden har kommit från studerande och talterapeuter som nyligen utexaminerats, men faktum är ju att utbildningen redan innehåller en hel del praktiska element, och att det inte finns resurser att öka på dessa. En lösning kunde snarare vara att finna metoder där studerande skulle inse värdet och generaliserbarheten av de kunskaper de redan nu får i utbildningen. Detta och annat som tagits upp under dagen diskuterades av många deltagare ända in på småtimmarna, trots att det varit en lång dag.

Önskemål om mera praktik under studietiden har kommit från studerande och talterapeuter som nyligen utexaminerats, men faktum är ju att utbildningen redan innehåller en hel del praktiska element, och att det inte finns resurser att öka på dessa. En lösning kunde snarare vara att finna metoder där studerande skulle inse värdet och generaliserbarheten av de kunskaper de redan nu får i utbildningen.

Fredagens program började efter en gedigen frukost. Vi var något sömndruckna av gårdagens och kvällens långdragna diskussioner, men flera av oss steg ändå upp extra tidigt för att ha tid att spana in omgivningarna kring Svartå slott. Det var precis så där magiskt, med dimma över vattnet och en ödmjuk morgonsol, att det bara började spritta i tårna. Här skulle man bo minsann!

Katarina Finnilä avbröt våra drömmar om en evig framtid vid Svartå slott, och började dagens med att berätta om sin kurs “Evidensbaserad praxis och klinisk beslutsfattning”. Under gårdagens diskussioner hade det kommit fram att föreläsarna behöver mer information om stoffet i de andra föreläsarnas kurser för att minimera onödigt överlapp och maximera fördelaktig repetition. ”Evidensbaserad praxis och kliniskt beslutsfattning” visade sig vara en kurs som tar upp mycket matnyttigt angående evidensbaserat tänkande och handlande både i teorin och i praktiken. Trots att många kurser på psykologin (och logopedin) tangerar ämnet, verkade det som att alla höll med om att ämnet är så relevant att det också förtjänar en egen kurs.

Vi var något sömndruckna av gårdagens och kvällens långdragna diskussioner, men flera av oss steg ändå upp extra tidigt för att ha tid att spana in omgivningarna kring Svartå slott.

Vi var något sömndruckna av gårdagens och kvällens långdragna diskussioner, men flera av oss steg ändå upp extra tidigt för att ha tid att spana in omgivningarna kring Svartå slott.

Seminariet avslutades med en gästföreläsning av dr Vuokko Wallace som gick in på djupet i den psykologiska metoden ”psykologisk fallformulering”, och skillnaden mellan detta tillvägagångssätt och diagnostisering. Föreläsningen väckte stort intresse, speciellt hos dem av åhörarna som arbetar kliniskt. Det tycktes också som om denna metod, som tar i beaktande ett flertal aspekter av det fall man arbetar med, är mer komplex än man kunde tro. Metoden förekommer redan på flera kurser i ämnet psykologi.

Dagen och seminariet kulminerade med att resultaten från de gruppdiskussioner som pågått efter föreläsningarna under de två dagarna presenterades. En av frågorna som lyftes fram var att det behövs mer utrymme för argumentation och reflektion i utbildningarna, samt mer feedback studeranden emellan, inte enbart mellan studeranden och föreläsare. Mer argumentation och studerandeintern respons skulle ge studerande möjlighet att precis som yrkesverksamma kliniker förbättra sin förmåga att reglera och utveckla det evidensbaserade resonerandet och beslutsfattandet. Mycket av de konstruktiva förslagen på vad som kunde göras på universitetsnivå i dessa frågor utgick från att använda de resurser som  redan finns, ett hållbarhetstänk som är nödvändigt i nedskärningstider.

Yrkesidentitet verkar för oss ännu inte färdigbakade studerande som något som växer fram under studiernas gång, om man bara arbetar aktivt för att pussla ihop de glimtar av kunskap man uppnår i varje enskild kurs till kunskapshelheter. Ett steg i rätt riktning för att åstadkomma det här kunde vara att ta i bruk ett självutvärderingsformulär enligt den modell som presenterades av två av logopedins doktorander under smågruppsarbetena. Att regelbundet stanna upp och reflektera efter varje slutförd kurs eller praktik och dokumentera vad man kan och vilka områden man vill utvecklas inom, är en bra metod för att själv påminnas om hur långt man har kommit och vart man är på väg.

Yrkesidentitet verkar för oss ännu inte färdigbakade studerande som något som växer fram under studiernas gång, om man bara arbetar aktivt för att pussla ihop de glimtar av kunskap man uppnår i varje enskild kurs till kunskapshelheter.

Det var för oss studerande mycket givande att delta i seminariet , dels för insikten om hur mycket insatser som gjorts för utbildningarna, och dels för att vi hade möjligheten att föra våra medstuderandes talan i viktiga utbildningsfrågor. Ytterligare en positiv sak var att vi blev påminda om hur vi som studerande hela tiden borde komma ihåg vår aktiva roll som utvecklare av utbildningen samt vårt eget ansvar att se till att på olika kreativa sätt inhämta den kunskap som förväntas av oss och därtill komma ihåg att be om den hjälp vi behöver för att komplettera den på egen tid inhämtade kunskapen.

Att det ordnas kvalitetsseminarier är fantastiskt med tanke på att kvaliteten på en utbildningslinje är en process och att man hela tiden borde sträva efter att bli bättre och utveckla undervisningen. Vi borde sträva efter att kontinuerligt föra denna typ av öppen och konstruktiv dialog mellan personal och studerande. Kvalitetsseminariet på Svartå var verkligen ett viktigt och värdigt avslut på kvalitetsarbetet, och visade att det finns potential och vilja för utvecklig bland både studerande, anställda och psykologer och logopeder på fältet.

 

 

Verktygsbacken öppnas

arbetshörna 3

Under flera år har jag föreläst och hållit kurser på olika ställen, också på Åbo Akademi och jag har haft förmånen att få bygga upp större föreläsningshelheter. Både att planera föreläsningar och att sedan möta studenter för att tillsammans fundera på olika frågor har jag upplevt givande och inspirerande. Att hålla kurser, har alltid triggat mig. Tyvärr har det ofta varit något jag fått göra utöver mitt kliniska arbete som talterapeut och inte som en del av det.

Från början av november 2014 fick jag förmånen att börja arbeta på Åbo Akademi som lärare inom logopedi. Miljön var bekant, kollegerna bekanta, men väldigt mycket var också nytt. Ny administration, nya webbportaler, nya arbetshelheter som jag bekantat mig med. I och med anställningen blev jag ämnesansvarig för kurser jag tidigare hållit som timlärare.

Ett av de första råden jag fick som nyanställd, var att ta del av UniPeda kurser. Så plötsligt hittar jag mig själv i en helt ny värld. Jag läser litteratur, är på föreläsning och tar del av föreläsningar på webben. Och jag inser hur mycket det finns att lära. Att det finns tankar och idéer som andra funderat på och forskat i, som kan ge mig stöd i min önskan att hela tiden att utveckla mina föreläsningar. Det är som om en stor verktygsback plötsligt öppnats mitt i mitt föreläsningssnickeri. Jag får upp ögonen för att det finns flera verktyg än mina hemsnickrade.

En av de första webföreläsningarna jag lyssnade på var ”Teaching Teaching and Understanding Understanding from a Student Learning Perspective” med John Biggs Tankar kring hur man undervisar, och för vem. Vad är målet eller vem tillhör målen. Egentligen kanske inte helt nytt, men framfört på ett så tydligt och bra sätt att budskapet inte kunde göra annat än fastna.

Kursen kring lärandemål har också varit en ögonöppnare. Tanken att ha målsättningar för kurser har väl funnits mer eller mindre diffust i mitt bakhuvud under tidigare år. Nu fick jag konkreta redskap att formulera mål, tydliga både för studeranden och för mig själv. Blooms taxonomi gav mig nya tankar på hur verbalt formulera innehållsmässigt specifika mål. De ny kunskaper jag har fått om lärandemål har också för mig själv förtydligat uppbyggnaden av tentamen och hur mäta de lärandemål som satts upp.

Johanna Björkells föreläsning ”The Complete Course Package for Higher Education Teachers (planning, assessing, evaluating, grading, fairness etc.) or How to Make Your Students Hand in Things On Time” gav mig nya tankar kring såväl tentamen och bedömning men också uppbyggandet av innehållet i mina kurser. Begrepp som ”must know”, ”should know” och ”nice to know” har varit bekanta för mig från verksamhetsplanering, men mina ögon öppnades för hur begreppen också kan appliceras i undervisningsplaneringen. Tankar kring hur jag kopplar kriterierna från undervisningsplanen till bedömningen av kursen och lärandemålen upplevde jag viktiga och behövliga för mig.

I mitt kliniska arbete är det auditiva korttidsminnet/ arbetsminnet en central del och något jag mycket funderat på. Ändå insåg jag hur jag förbisett detta i undervisningen och inte insett att det jag själv upplever som logiska helheter, för en studerande kan upplevas som en massa små fragment, svåra att hålla i minnet. Elmgrens bok öppnade mina ögon för det som borde ha varit en självklarhet för mig. Reaktion på olika kombinationer av utmaningar bearbetad efter Daloz 1999 gav mig också en tydlig visuell påminnelse om hur stöda den studerande i lärandeprocessen.

Som en nyanställd lärare sedan november har de senaste månader varit intressanta och lärorika. Jag har redan nu kunnat ta i användning några av redskapen från den nyupptäckta verktygsbacken, och att planera och genomföra kurser har fått betydligt djupare dimensioner för mig.

Mångkultur i studierna – ett kursexperiment över ämnes- och universitetsgränserna

Denna vår har magisterstuderande vid Institutionen för psykologi och logopedi fått delta i en ny, praktiskt inriktad kurs med mångkultur och flerspråkighet i det kliniska arbetet som huvudtema. Kursen, som startade i början av året, har pågått intensivt hela våren, och måndagen den 30.4 kulminerade slutspurten i ett avslutande seminarium där studerande fick presentera sina erfarenheter av kursexperimentet för lärare och samarbetspartners.

”Utredning och behandling i en mångkulturell kontext” riktade sig till både psykologi- och logopedistuderande i slutet av magisterstudierna och har förverkligats i samarbete med Åbo universitets psykologi- och logopediämnen inom ramen för Turku School of Behavioural Sciences, ett samarbetsverk mellan de åboländska universiteten, samt dagvårdsföreningen Sateenkaari Kotos två daghem VillaSukka och Halikolo.

Bakgrunden till kursens uppkomst är det växande behovet av kunskap om flerspråkighet och mångkulturell kännedom på arbetsmarknaden; i början av år 2013 hade 13 % procent av Åbos barn i daghemsåldern ett annat modersmål än finska och svenska och inom dagvården i Åbo talas förutom svenska och finska 49 stycken andra språk. De psykologer och logopeder som i dagarna utexamineras kommer med största sannolikhet att förr eller senare arbeta med klienter som kommer från en annan kulturell och språklig bakgrund än den finländska, men till dags dato har det inte funnits några möjligheter att i undervisningen speciellt beakta de särskilda frågor som aktualiseras när man arbetar med en klient som t.ex. inte behärskar finska och svenska eller som nyligen anlänt till landet, kanske med flyktingstatus, och ännu inte blivit bekant med vare sig språket eller kulturen.

Kursens syfte har följaktligen varit att göra en kartläggning av ett barns språk- och inlärningsfärdigheter, på både finska och modersmålet, och genom detta bekanta studeranden med olika aspekter av det kliniska arbetet såväl gällande det fysiska mötet med en klient med mångkulturell bakgrund, den problematik som möter en person som kommer till Finland från ett annat land samt den finländska administrativa praxisen kring mångkulturellt klinikarbete.

Kursen är tudelad och inleddes med en räcka gästföreläsningar av experter inom olika delområden. Teman som har behandlats är bland annat flerspråkighet, barns roll i olika kulturer, de finländska minoritetsreligionerna, samt hur man utför utredningar och behandlingar med hjälp av tolk, både ur logoped-, psykolog- och tolksynvinkel. Åbo stads representanter berättade också under en gästföreläsning om stadens praxis i dessa frågor.

Kursdeltagarna har fått möjlighet att reflektera över de särskilda villkor som gäller i utredningssammanhang där klienten inte är finländsk: undersökningsverktygen är vanligtvis normerade för klienter med finländsk bakgrund. I vilken omfattning kan man då använda dessa när det gäller personer från andra kulturer och med annat modersmål, och hur ska man tolka resultaten?

Under kursens praktiska del har studerande delat in sig i par bestående av en psykolog och en logoped och arbetat med varsitt barn, barnets föräldrar, tolk och daghemspersonal. Under slutseminariet fick studerande ventilera sina erfarenheter av det praktiska arbetet. Via arbetet på daghemmen fick kursdeltagarna konkret erfarenhet av att jobba med barn och föräldrar med en annan kulturbakgrund och ett annat modersmål, vilket upplevts som krävande men lärorikt – i en sådan kontext ställs helt annorlunda krav på kommunikations- och kontaktförmåga.

De praktiska arrangemangen ställer högre krav än vanligt på studerandes flexibilitet – varje träff med barnet bör schemaläggas så att tiderna passar både studerande, daghem och tolk, och ibland även barnets föräldrar, och de testverktyg som ska användas bör bokas separat. Som i det kommande yrkeslivet är det många pusselbitar som måste falla på plats, och det har ställvis varit utmanande att få allt att gå ihop.

Att arbeta med tolk och med en klient som har ett annat modersmål än finska eller svenska skapar många utmaningar som kursdeltagarna konkret har fått konfrontera: man måste se till att informationen faktiskt vidareförmedlas på ett adekvat sätt och att tolken har fått tillräckligt med bakgrundsinformation så att kommunikationen löper. Tolkens yrkeskunnighet är av avgörande betydelse: hen måste kunna skapa kontakt till klienten och vara objektiv i förhållande till denna – möjligheten är stor att en tolk för ett litet språkområde personligen känner den som tolkas. I sådana fall är det viktigt att psykologen/logopeden kan lita på att tolken inte säger sådant som inte hör till uppgiften, eller t.ex. hjälper klienten under testningarna. Att döma av studerandes erfarenheter är ett gott tolksamarbete avgörande för hur arbetet med klienten fungerar.

Oberoende av språk och kultur är barn alltid barn, och kursdeltagarna har fått fundera över hur man bäst kan hålla en femåring koncentrerad ända till slutet av testsessionen: lek- och springpauser har varit standardinslag under mötena med barnen. Stor självständighet har krävts av kursdeltagarna i upplägget och planeringen av sessionerna, även om handledning getts. Friheten och möjligheten till att ”tänka själv” har både upplevts som tung och som en av kursens styrkor.

Föräldrarna till de barn som deltog i kursen har överlag varit mycket angelägna om att få veta hur de på bästa sätt kan stöda sitt barns språkinlärning, och nyfikna på vad som kommit fram i kartläggningen. Under ett feedbacktillfälle med föräldrarna i slutet av kursen har teamet gett rekommendationer om hur språkinlärningen ytterligare kunde stödas i det specifika fallet. Generellt sätt bygger en effektiv inlärning av ett nytt språk på ett starkt modersmål, vilket betyder att det också är viktigt att hemspråket upprätthålls, även om föräldrarna i vissa fall varit så måna om att barnet ska lära sig en god finska, att de övergått till att tala finska med barnet även hemma.

Att arbeta tillsammans i ett team med en person från en annan studieinriktning har upplevts som mycket berikande; psykologers och logopeders fokus och sätt att arbeta kan skilja sig mycket från varandra, och genom att tillsammans utföra en kartläggning av ett barns inlärningsfärdigheter har studerande fått bredda synfältet och fått nya perspektiv på det kliniska arbetet. Även om man som psykolog och talterapeut i yrkeslivet oftast jobbar i mångprofessionella team, är detta den enda kursen under utbildningen där studerande har fått möjlighet att öva sig på detta.

Också samarbetet med Åbo universitet har uppskattats – under kursen har svenska och finska smidigt talats om vartannat och i teamen ingick en person från vartdera universitetet. Föreläsarna har fått använda det språk de själva vill. Kursen fungerar som ett exempel på ett levande samarbete med grannuniversitetet och arbetslivet, som vi hoppas kunna upprätthålla i framtiden.

Yasmin Nyqvist, kurskoordinator och amanuens, psykologi, IPL

Tid att bli expert

Jag tror att inlärning tar tid. Åtminstone tror jag att om något är värt att lära sig är det värt att ta en lång tid att lära sig det.

Lyssnar man på Malcolm Gladwell som skrivit boken Outliers: The Story of Success så har framgång mycket mindre med anlag och mycket mera med yttre omständigheter att göra än vi föreställer oss. Det här gäller enligt Gladwell inom de flesta områden, från idrott och musik till datorprogrammering, flygsäkerhet och entreprenörskap. Han nämner 10 000-timmarsregeln: tanken att det krävs ungefär 10 000 timmar medveten övning för att bli expert på internationell nivå, inom nästan vilket område som helst. Han nämner också opublicerade resultat om att poängtalet på ett internationellt matematikprov för högstadie- och lågstadieelever korrelerar starkt, på landsnivå, med hur många av de frågorna i det långa medföljande frågeformuläret som eleverna orkade fylla i. Ja, boken är något spekulativ, men den påminner mig om något som egentligen är ganska uppenbart: det är ganska sällan som man kan förvänta sig att kunna något genast, men orkar man investera tröga timmar så lär man sig saker som andra inte har hunnit lära sig. Jag läste boken nyligen.

Budskapet föll mig i smaken. När jag var grundexamensstuderande så mötte jag ofta kursers arbetsmängd med ångestblandad förtjusning. Jag suckade inombords över hur mycket arbete kursen skulle kräva, men inspirerades av det jag förväntades kunna efter en avklarad kurs. Om det var en kurs som inte var speciellt krävande var jag nästan lite besviken – om det här är allt som vi behöver lära oss så kan ju vem som helst bli expert på det här ämnet. Jag har helt enkelt antagit att andra tycker som jag och försökt kräva ordentligt med arbete för de kurser som jag drar.

Jag har länge tyckt att Studentkårens initiativ att dela ut Ros istället för ris är en trevlig tradition. I år blev jag själv tilldelad en ros och tycker numera att traditionen är alldeles förträfflig. Att läsa en motivering till en sådan ros är som att få läsa en rekommendation som någon annan skrivit för en av dina ansökningar, kokat ner till de bästa bitarna. Av lovorden jag knappt täcks citera finns: ”Han ger så mycket av sin värdefulla tid”. Det här är ironiskt eftersom jag ganska nyligen har konstaterat att det är dags för mig att vara mycket mera sparsam med just min värdefulla tid och rikta den mera mot min forskning. Nu måste jag tänka om igen.

Jag antar att lösningen är att se till att varje timme jag investerar i undervisning används för att få kursdeltagare att tillbringa många timmar på sin egen inlärning – timmar som alla kan räknas till mera vunnen expertis.  Det innebär maximalt relevant litteratur, relevanta övningsuppgifter och antagligen en genomtänkt kursstruktur. Jag har hunnit bli mycket bättre på det här området under den tid jag har undervisat, men märker att det nog ännu krävs en del övning för att bli… expert.

Benny Salo
timlärare vid Institutionen för Psykologi och Logopedi
forskarstuderande