Skål för kapten Haddock!

Jag har lagt sista handen vid två nya antologier de senaste veckorna. Egentligen är det befängt att använda ’jag’ eftersom i båda fallen handlar det om samarbetsprojekt med olika kollegor. Den ena, Post-secular society, finns redan hos tryckeriet och borde landa på mitt bord vilken dag som helst. Materialet för den andra antologin, Religion, Gender and Sexuality in Everyday Life, finns tryggt i en mapp i Dropbox och åker snart till förlaget.

Jag ser fram emot att kunna lyfta in böckerna i bokhyllan. Det känns alltid trevligt när man kan se resultat av sitt arbete på ett konkret sätt. Det år som det vanligen tar att sammanställa en antologi är ofta aningen tröstlöst. Till stora delar handlar det om att skriva ut version efter version av helhet och delar av antologin och högar med papper samlar sig runt en både hemma och på jobbet. Högarna ser vanligen inte ut som något som man skulle kalla intressant, relevant och ny kunskap. Snarare ger det en bild av att man ivrigt tränar för att bli officiell papperssorterare i en snar framtid – utan att ha det rätta knycket för det.

Till processen hör ibland också att några medförfattare är försenade, men man kan å andra sidan sällan klandra dem eftersom man själv inte hinner med i takten som man utstakat. Ibland är man också orsaken till förseningen eftersom man gett oförståelig och abstrakt respons om hur artikeln borde bearbetas. Det kan också hända att viktiga bidrag uteblir plötsligt och man får tänka om helheten eller hitta ersättare. Och samtidigt som man försöker hålla fast vid tanken på en röd tråd i antologierna – dvs ett övergripande aktuellt tema som knyter samman allt nätt som en rosett – så borde man ha en tillräckligt utvecklad neurotisk läggning för att ens ögon skall se att alla punkter och kolon i litteraturlistor finns där de borde vara och ingen annanstans.

Alla de “kvaliteter” som behövs ryms sällan inom en och samma person…

Ifall det är någon som lade märke till att tonårsluggen jag odlat det senaste året plötsligt försvann har det inget med min fåfänga eller nya trender att göra. Förklaringen är en tuff pärs i ett av antologiprojekten, vilket gjorde att jag slet mitt hår under några desperata veckor. Allt material för boken var klart, men efter att ha sänt ut de sedvanliga avtalen till alla kapitelförfattare, så meddelade en av författarna att han hade ett litet dilemma. Han hade nämligen gett samma text också till en annan redaktör och en annan bok, och kunde inte längre tillåta att han text fanns med i sin nuvarande form och därför inte underteckna avtalet med förlaget.

Till saken hör att han anses vara en klart lysande stjärna inom området och hans bidrag var viktigt – på flera sätt. Men, som många klart lysande stjärnor så blinkar de i praktiken förbi på himlen och syns ena dagen i Singapore och den andra i München, medan de mycket sällan har tid att mellanlanda i mailboxen hos dem som desperat väntar på svar och lösningar till dilemmat.

Summa summarum satt jag inklämd mellan å ena sidan ett klart manus och ett förlag som så snabbt som möjligt ville starta tryckpressen – deadlinen hade vi redan passerat för länge sedan – och å andra sidan en av de mest upptagna professorerna inom mitt område som knappt hade möjlighet att svara på mejl ens varannan vecka och ännu mindre skriva om sitt kapitel. Visst – ett alternativ var att ta bort hans kapitel, men det hade betytt att boken måste ombrytas på nytt i sin helhet och att indexering måste göras på nytt. Det var enligt förlaget ett helt acceptabelt alternativ och de var vänliga nog att meddela att de kunde se till att det gjordes omgående. Lika vänligt kunde de också enkelt räkna ut hur många tusen dollar det skulle kosta mig om jag måste gå in för en sådan lösning.

Det var då som jag slet mitt hår. Jag såg redan framför mig hur min vardag förvandlades till ett Tintinäventyr: Tillsammans med ÅA’s jurist – visst har vi en sådan? – jagar jag desperat den eminenta professorn på hans konferensresor runt globen, bara för att märka att han varje gång hinner kliva ur talarstolen och dra vidare. Kvar står jag andfådd med den korta luggen på ända och en bunt med räkningar, kopior av överenskommelser och avtal i min hand.

Men – jag kom inte till korta. Med en gnutta finstilt kapten Haddock mentalitet (och nu tänker inte på den höga konsumtionen av Whiskey) gick allt vägen. Ett av kapten Haddocks många berömda och starka ordval lyder ju ”Anfäkta och anamma!” och lär vara en förkortad version för en ed där det osynliga subjektet utgörs av den Onde själv och hade sin grund i äldre kristna sammanhang. Det handlade med andra ord om att stålsätta sig: ”om jag bryter mitt mitt löfte, så må Djävulen ta kontroll över mig”, eller i mera vardagligt tal ”skam den som ger sig”. Vi fick de facto en ny version av den eminenta professorns kapitel.

Jag undrar i skrivande stund om jag hade någon poäng med den här odyssén i antologiarbetets vardag. Knappast… Men, när jag läser den märker jag att den ganska väl åskådliggör hur perspektiv, prioriteringar och förståelsehorisonter lätt kan förskjutas i det praktiska arbetet med intressant, relevant och ny kunskap. För de olika delarna av processen får man så gott man kan utveckla nya förmågor som till syvende och sist har mycket lite i den akademiska världen att göra. Å andra sidan kan det behövas lite kapten Haddocksk ”anfäkta och anamma” även inom det akademiska: må den onde ta oss om vi glömmer poängen med det vi jobbar med.

Kanhända jag behöver läsa böckerna före jag sätter in dem i bokhyllan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *