Finns det akademiska värderingar i vetenskapens värd?

Olav EklundSamhället runt universitet, särskillt Åbo Akademi, brukar förhålla sig ganska likgiltigt mot Akademins och universitetsvärdens utmaningar och interna konflikter. Man får höra att ”ni gör ju inget annat än gnäller” eller ”det verkar som om ni bara råddar”. Inte är det ju roligt att höra att man representerar en arbetsplats som ger en sådan bild utåt. Själv ser jag mest kolleger som gör sitt bästa för att hålla maskinen i gång. De forskar, undervisar och försöker kommunicera med samhället i centrala frågor.

Det ställs allt högre krav på personalen i fråga om kompetens. En lektorstjänst som på 80-talet kunde skötas av en äldre studerande i många år innehas idag av en doktor, ofta med docent eller professorskompetens. För att få en professur i ett internationellt kompatibelt ämne måste man ha spelat sina kort rätt under en lång tid. Förutom bunten med internationella peer review publikationer och böcker ska du påvisa goda undervisningskunskaper, internationellt samarbete, utlandsvistelser och förmågan att ragga pengar – ja, du ska helst vara ung också.

Men hur går det? Personalen är kompetent och behärskar sitt jobb, men ändå får stora delar av universitetets personal höra att den är ineffektiv och skapar ekonomiskt förlust för universitetet – Wow, prata om konstruktiv feedback till en intellektuell elit.

Hur gick det då så här? Att bildningens ymnighetshorn förvandlats till ett förlustbringande affärsföretag med inre spänningar? Det finns många förklaringar och ännu fler åsikter om hur degenereringen gått till. Jag  tänker peka på några aspekter som gått fel och även visa att de enkilda enheterna fortfarande är samhällets kompetenscentra.

Finland är ett stort land med nästan inga invånare. Vidare är statsfinanserna mycket knappa jämfört med länder som vi ofta vill jämföra oss med. Med detta som grund började staten under Kekkonens ledning att grunda universitet och högskolor runt om i landet. Snart hade vi en högskola under 200 000 invånare. I centraleuropa räknade man en högskola per 1 milj invånare, det var före centraliseringsreformerna där. Det intressanta var att det inte grundades skolningsenheter i landet motsvarande populationen, nej, så mångfacetterade enheter som möjligt – allt skulle finnas överallt! Med kraven på kompetens fylldes småningom högskolorna med en intellektuell elit som ställde krav på sina högskolors infrastruktur så de kunde hålla samma nivå som sina internationella kolleger. DET hade inte högskolearkitekterna räknat med. Den intellektuella eliten nöjde sig inte med pennvässare och räknestickor.

När statens pengar inte räckte till att utveckla högskolorna kom en period med internationell evaluering, ungefär samtidigt som en massa yrkeshögskolor grundades. Evalueringarna visade tyvärr att de flesta enheter fyllde en funktion och kunde därför inte stängas. Sedan kom en tid där högskolorna skulle rankas utgående från forskningsframgång. Den utredningen gick helt åt skogen, eftersom de gamla forskningsuniversiteten i södra Finland (Helsingfors universitet, Tekniska högskolan, Åbo universitet och Åbo Akademi) klarade sig klart bäst, något som gick tvärt emot centerns syn på högskoleutbredningen i landet. Följaktligen kunde inte staten dra några drastiska slutsatser av detta, utan högskolepolitiken gick in i en fas av osthyvelnedskärningar i kombination med framgångsparametrar och identifiering av s.k. spjutspetsenheter. Det tokiga är att det mesta är baserat på nyckfulla grunder – det måste man ju ta till då de akademiska kriterierna ger fel resultat för akademisk verksamhet.

Till exempel. Vi läser i media att de humanistiska ämnena vid ÅA är i kris. Men hallå! Humanistiska är den enda resultatenheten  vid ÅA som uppnått och överskridit sitt examensmål för antalet doktors-, magisters-  och kandidatexamina. Även numerärt står humanistiska i toppen med antalet examina. Jag frågar är detta en enhet i kris? Om du svarar nej, de humanistiska ämnena vid ÅA är inte i kris har du en hopplöst föråldrad syn på hur man räknar effektivitet vid ett universitet. Du är en akademisk tönt, en relikt från 1900-talet,  som inte förstår hur dagens universitet ska fungera. Resultatenheterna ska gå på vinst enligt nya sätt att räkna! Här räcker det inte med god undervisning och god forskning – nu är det ekonomiska kriterier som styr! (om detta kan ni läsa i mina tidigare bloggar om BRA pengar för forskningsfinansiering och DÅLIGA pengar för forskningsfinansiering).

Hur stör den moderna högskolepolitiken mig som naturvetare? Jo, jag har blivit vald till professor på basen av min kompetens i vilka processer som styrt och styr vår planets utveckling. För att uppnå denna kompetens har jag jobbat i internationella team med tillgång till avancerade laboratorier i kemisk mikroanalys och i isotopbestämningar.  Denna laboratorieapparatur är så dyr, att fastän alla Finlands universitet skulle gå samman, skulle de knappast med de befintliga budgeterna kunna finansiera apparaturen och personalen runt den. Må så vara, vi har tillgång till dessa laboratorier om vi vill (Stockholm, Uppsala och St.Petersburg är inte så långt borta). Problemet är att innan man får tillträde till dessa ”högkapacitetlaboratorier” måste man kunna hänvisa till en grundlig förundersökning. En undersökning som kräver vissa typer av analyser framställda med hjälp av instrument som är självklara vid geo-institutioner vid universitet runt världen…men, inte i Finland. Vår regionalpolitiskt dikterade högskolepolitik har gjort det omöjligt för oss att hålla jämna steg med omvärden.

Men hur skall medel fördelas till universitet både nationellt och internt? Vi behöver en värdediskussion såväl som en fokusering så att humanister kan njuta av sin framgång och naturvetare får den apparatur den behöver. Om så inte sker kan jag för tillfället inte erbjuda gästande forskare mycket mer än det som finns i mitt och mina kollegors huvuden och en jäkligt trevlig utsikt mot Braheskvären.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *